Gamla goa tider

Jag fann mig i helgen beundrandes en bild på moi, en bild tagen för sisådär en tio år sedan. Alltså bilden i sig är döbra, ljuset och what have you men det bästa är att jag är så sjuukt snygg. Förutom att jag är ung så har jag mörkt, lockigt hår och det ser ut som en backstage-bild, som om jag är en rockstjärna som sitter och hittar groovet innan jag ska gå på scenen. Det enda jag kunde tänka var att jag måste få en kopia på den så att jag kan visa barnen att "En gång i tiden var mamma snögg". De kommer ju inte att tro på att det är jag, men det är ju en annan femma. Musse var också väldigt förtjust i bilden, vilket oroade mig en aning eftersom jag inte alls ser ut så nu. Och då pratar jag mer om stilen, så mycket har jag inte förfallit. Han bah "Åh jag önskar att jag hade känt dig då". Jag fick påminna honom om det upplyftande faktumet att när jag var tjugo var han fjorton och att vi antagligen inte hade hängt. Kändes fint att säga det. Värmde liksom mitt gamla hjärta. Åhh ungdomen, vart tog du vägen?

I helgen bakade jag massa tårtor. Sen åt vi med god aptit. Gött.

Pojkar är dumma

Gött att jag precis i inlägget nedan skrev att pojkvännen är världens raraste när jag nu ska delge er följande lilla pärla till anekdot från gårdagens födelsedagsmiddag i trädgården. Jag hade kameran uppe och plåtade oss varpå Musse tog den och fick till ett antal bilder på mig varav alla var variationer på temat det i och för sig klassiska men ändå ganska otillfredsställandet temat "Mary ser ut som ett miffo", varför jag säger "Ameh ta vettiga bilder på mig då". "Men se vettig ut då" är svaret jag får tillbaka. Så INTE okej om ni frågar mig.

Dagens outfit

Älskar verkligen när jag i desperat jakt efter något snöggt att ha på mig, efter att ha hängt på Humana i en hel evighet och provat mig igenom halva deras sortiment av klänningar, kjolar och böxer, går därifrån med en liten, ärmlös och helt genombruten plommonfärgad spetsöverdel. Är den snygg? Ja. Löser den mitt kläd-dilemma? Absolut inte. Vill det sig illa kommer jag att slå till på ett par ganska konstiga silvergråa byxor som jag också provade där. Ibland känns det som om jag helt har tappat greppet om vad man faktiskt kan ha på sig. Säger ofta till Musse att "Du måste säga till om jag ser konstig ut eller om mina kläder är knäppa". Han är ju i och för sig världens raraste och säger alltid bara att jag är fin, men jag har länge närt en misstanke om att han har ett odiagnostiserat synfel. Men ändå, har en känsla av att på lördag, när denna outfit skall bäras, så kommer den stående reaktionen vara "Wtf har Mary på sig?". Det tänker jag i och för sig varje dag nästan, so I can relate, om man säger.

Ha den äran lilla syster! Tårta! Blommor! Hurra!

Min bästa lillasyster fyller 25! Om ni bara visste hur fin hon är. Fantastiskt omtänksam. Rolig. Snygg som få. Familjens lilla ljus. Åh vad jag tycker om henne!

Världens vackraste kvinna fyller år idag! Ha den äran!

Woah-oh-oh! Natalie keeps coming back for more and she's out of control

Drömde om Ola. OMG! Han var min boxningscoach. Vaknade med Unstoppable i huvudet. Hjärnan alltså, ibland blir jag lite rädd för hur den "fungerar".

Att andas in fashion

Det här. Jag vill gråta. Eller skrika. Säg att det inte är sant, snälla någon.

Ändå livet, så fint liksom

Just nu sätter jag guldkant på tillvaron genom att äta överblivna kakor från brf:ens årsmöte. Löxar te det litta, som vi väl kanske inte säger i Skåne, men nästan. Försökte lite fint sådär diskrethetsäta (en självmotsägelse kan tyckas men jag har jobbat på tekniken länge) syltkakor och havrediton under mötet och förbarmade mig över resterna med förevändningen "Jo men jag kan alltid ge dom till min pojkvän". Moahahaha. Antalet kakor han kommer att komma i närheten av (och här uppskattar jag bara lite lätt, men ändå): 0. Den känslan. Oy ve.

Jag tror att jag måste vidga mina vyer lite...

Vi var på torget innan, jag och Musse. Stod och glodde på ett berg av små orangea frukter som vi på förfrågan fick veta var mispel. Jag bah "Ahh mispel, det gör Joyce marmelad på i ett Barnaby-avsnitt". Hmm, kände mig inte helt okej med den referensen faktiskt.

En nåd att stilla bejda om

Skrev i ett mejl nyss, a propos ett födelsedagsfirande som är under uppsegling: "Vi kan ju inte äta SAMMA tårta hela dagen, det är ju trist". Tänk om man alltid bara hade den sortens problem. Det livet skulle jag vilja ha. Istället: fattigdom och ångest. Har sen i lördags sjungit på "Be my baby" med Vanessa Paradis, och var tvungen att googla henne. BIG mistake, kan jag säga mina vänner. Insåg att hon är FEM ynka år äldre än undertecknad och hon är: framgångsrik, snögg, gift med rik och stilig karl, har två (säkerligen fantastiskt välartade) barn och delar sin tid mellan ett antal lyxegendomar och en yacht. Nu vill jag inte längre höra på "Be my baby", nu vill jag gå och dö. Hade hon varit tio år äldre så hade det varit lugnt, då hade hon ju haft massa mer tid på sig att skaffa allt det där, men fem år? Arrrrggghhh.

Utan titel

Innan stod jag framför hyllan med platt-tänger på Åhléns. "Hårel" stod det på skylten. Kul. Tänkte bah "Nej. Never gonna happen.". Snordyrt. Aptrist. Jag får jobba med det mamma gav mig, helt enkelt. Tjockt frissigt hår med konstiga virvlar och mysko självfall. Sköj. Och när skatteåterbäringen kommer ska jag köpa böcker. Det är alltid värt pengarna. Ful men beläst, helt enkelt. Känns stabilt.

Att platta är att dö en smula...?

Jag funderar på att införskaffa en platt-tång. På förekommen anledning, kan väl tilläggas. Mitt hår är inte bra och inte blir det bättre av att vädret nu har ställt in sig på "mulet och trist men sommarfuktigt". Luftfuktighet vad gör du med mig? Det går liksom inte att beskriva men mitt hår blir så överjävligt av fukt. Frissigt och fluffigt och liksom flottigt. En platt-tång skulle med all sannolikhet hjälpa upp det hela, slätt och fint skulle det bli. Nu har jag ganska dåliga erfarenheter av dylika apparater. För snart tio år sedan hittade jag min och syrrans gamla rödvita Babyliss-tång anno 1987 sådär på en höft. Den hade tre utbytbara set med plattor, våfflor, vågor och platt. När det begav sig var det väl mest våffelplattorna som användes (man ville ju vara fin till partyn på fritidsgården på mellanstadiet) men då, för tio år sen, använde jag plattorna och hade fint och rakt hår. Jag stod och lekte med den innan jobbet, nästan varje dag. Blev sådär kul när jag kom till frissan och fick klippa en decimeter för att det var så slitet. Efter det - ingen mer platt-tång. Men, något säger mig att det har hänt en del på hårproduktsfronten sen det glada åttiotalet. Använder inte alla tänger och mög jämt, utan att bränna av sig håret? Och det skulle ju inte vara helt fel att inte ALLTID se för jävlig ut i håret. Det finns bara ett par krux med detta:
1) Jag har inga pengar och jag gissar att en dylik apparat går loss på ett par hundra åtminstone. Sådär kul. Dock, jag är blir snart stadd i kassa när jag cashar in ersättning för brf-jobb samt skatteåterbäringen, så det kanske går att lösa där.

2) Det bär mig emot att köpa tråkiga saker och det här kvalar lätt in på listan över tråkiga saker. Där återfinns även strumpor. Har inte köpt ett nytt par på flera år. Det är tråkigt. Alltså köper jag det inte. (Behöver jag nya strumpor? Gud ja. Min senaste giv är att när hålet på stortån blir för stort, ni vet sådär jobbigt när tån petar ut, så byter jag fot, så att hålet kommer under småtårna istället. Funkar verkligen JÄTTEbra.) Jag kan till nöds gå med på att lägga pengar på sådant som är trist men nödvändigt (som havregryn) men det ultimata är ju att handla sådant som är livsnödvändigt OCH roligt. Som exempel där kan jag ju nämna böcker, fetaost och snögga kläder. Om ni undrade.

3) Det bär mig även emot att hålla på och fixa med håret, vilket ett inköp av dylik apparat onekligen implicerar. Jag tycker liksom att det är fel på något löjligt sätt, jag ska inte behöva göra det utan mitt hår ska vara bra som det är. Det är ett nederlag, en prestigeförlust att behöva ge upp och faktiskt FIXA sig, känner jag. Jag förstår ju dock att alla snögga tjejer jag ser gör precis detta och inte alls, som man kan förledas att tro, är sådär snögga av naturen. Vi inser ju alla även att det antagligen är den här inställningen som kan förklara varför jag alltid är ett fult och frissigt spektakel, men låt oss inte bli petiga här. Åter till dilemmat: att platta eller inte? Vad ska en flicka göra?

Musse och Mary på nya äventyr

Ibland slänger jag ett öga på "Halv åtta hos mig", och förutom att jag alltid tänker att "Herregud jag lagar ju mycket bättre mat än vad dom gör" så tänker jag också att det är synd att det verkar som att man inte kan söka som par. För jag tror, nej jag är helt ÖVERTYGAD om att om jag och le bf hade varit med så hade vi med all säkerhet gjort success och fått en egen programserie efter det. Överösta med anbud hade vi blivit. Lätt. Typ "Musse och Mary - kaos är granne med kylen", eller något sådant. Det är bara arbetsnamnet, jag är öppen för förslag. I alla fall, upplägget är såhär: vi bjuder hem några vänner på middag, jag hetsar i köket och får utbrott när det går fel och tappar saker och domderar, allt medan Musse går mååånga vändor till kylen för att fylla på sitt vinglas. Varje avsnitt skulle sluta med en omgång TP där Musse är full och går med tärningen istället för med sin plupp och yttrar den numera klassiska meningen: "Det här händer ALLTID mig" när vi inte accepterar hans fyllevirriga svar. Eventuellt ramlar han av stolen också. Ungefär som våra vanliga middagar alltså, bara tv-sända och kanske lite upphottade. På ricko, jag tror att vi hade kunnat bli folkkära. Sen skulle jag få jag ge ut en egen kokbok och ja, the sky's the limit efter det känner jag. Enda kruxet är väl att jag inser att folk skulle skratta åt oss istället för med oss, men det känns som en petitess i sammanhanget faktiskt. De bjuder jag på, som Sally sa.

Det bästa med att ha en pojkvän som är en tant:

På en fredag kan man locka över honom med löfte om nybakad rabarberpaj till kvällens tant-deckare. Gött mos. Det blir även ost och bröd och kanske en vinspritser eller två. Sommaren är i antågande vill jag mena.

Imorn åker jag till Kalmar på utflykt

Vi ska åka bil, äta piroger, dricka saft och gå på vernissage på stadens konstmuseum. Jag tror mig ha varit där tidigare, mest baserat på det faktum att vi åkte på lägerskola till Öland i åttan och att vi därmed torde ha passerat Kalmar på vägen. Fanns det inte ett rastställe som hette något med Galtnågonting i närheten? För där vet jag bestämt att vi stannade och åt vår medhavda matsäck. Det var en lyckad lägerskolevecka, ända tills sista kvällens tårt-tävling (wtf?) som snabbt urartade när en, utgår jag från, besviken deltagare slängde peppar i ögonen på en tjej i parallellklassen som stod bakom det vinnande bidraget. Oh the dramz. Jag har i hela mitt liv varit en anti-dramadrottning (detta då i motsats till min ömma moder som dras som en magnet till dramatik) i så måtto att jag helt enkelt alltid bara missar allting, liksom "Oj jaha vad hände nurå?" *lyfter huvudet från boken*. Vet inte hur många gånger det har hänt mig. Och den här gången var ju givetvis inget undantag. Så vad som faktiskt hände, utöver det att min grupps tårta i form av en hatt kom på en hedervärd tredjeplats, vet jag inte, däremot kan jag tala om för er att det slutade med att vi som straff inte fick åka och titta på Långe Jan som det var planerat att vi skulle göra på hemvägen. Suck on that alla åttondeklassare med fyrfaibless.

A propos intervjun med Vickan och Mr Ockelbo härom dagen

Vad kan jag säga annat än att jag skulle dö och få slag (fast kanske inte riktigt i den ordningen)om någon beskrev mig som en "varm" person. Särskilt om det kom från min blivande man, om jag nu hade haft någon dylik. (Pojkvännen läser inte här men det är en pik till honom eftersom han när jag lite avslappnat tog upp bröllop tyckte att vi skulle vänta i två år. TVÅ ÅR? Mitt svar på det är samma svar som alltid, oavsett vad det gäller: Glöm inte bort att jag är gammal. Efter det brukar jag när jag känner för det jävlas på ett lagom passivtaggresivt sätt genom att säga "Herregud, vi kan väl vänta två år" oavsett vad det gäller. Det hela är mycket uppskattat, vill jag mena.) Förlåt min passus, var var jag? Jo, att kronprinsessan är så "varm". Det verkade som om hela familjen var "varm", eller så är det bara deras absoluta favoritord. Men allvarligt, är det inte ett hemskt sätt att beskriva någon på? Nu föreligger det ju ingen risk att någon, någonsin skulle finna det vara ett adekvat ord för att beskriva undertecknad så jag behöver ju inte bry mig, men det låter ju så fååååånigt. Överlag var ju känslan under intervjun att det var två 75-åriga tanter som satt och gaggade. Verkligen sjukt osexigt. Och är de inte lite väl fysiskt matchade? Jag menar kan ni tänka er vilka barn de kommer att få? Med fysik som ardennerhästar, hakor stora som Medelpad och massvis med brunt hår. Gode tid. Men dock, för att avrunda detta fullkomligt fantastiska inlägg: Är jag pepp på bröllopet? Kommer jag att sitta som klistrad framför tv-sändningarna den 19:e juni? Kommer jag eventuellt att slå till på en kunglig mazarin på den stora dagen? Svaren är ja, ja och självklart.

Det går upp och det går ned

Dagens höjdpunkt är att jag efter säkert ett år (näe men nästan) idag fick min första bonuscheck från Hemköp, en affär jag frekventerar flera gånger varje vecka. Att jag trots det först nu med mycken möda har lyckats skrapa ihop en bonus på hela 21 spänn säger ganska exakt hur torftiga mina matinköp är. Dagens lågvattenmärke? Ja jag har så mycket at välja på men att bonuschecken fick mig glad och exalterad och bah "Åhh vad ska jag välja...?" är väl ganska så illa, tycker jag rent spontant. Ahh mitt liv. Visst avundas ni mig, så säg?

En av många besvikelser i livet

Det är så tragiskt, min stora önskan i livet är att vara sval och snygg och samlad. "Composed", eller "well put together", som det heter på anglaise. Men det spelar ingen roll, hur jag än försöker så vet jag vad jag är, en fluffig, rufsig hårboll med kläder som inte sitter där de ska och glasögon som halkar ned och kinder som blir rosiga så fort det blir varmt. Var på vernissage i fredags, ville va litta snögg, bah slängde på mig ett par böxer och en ny fin blå tröja från Monki och kände mig snöggers typ i fem sekunder. Efter det gick det utför. Eller, jag var precis som vanligt. Jag var den som snubblade på konstiga installationer på golvet och som gick in i folk och som inte kunde balansera sin snitt och sitt vinglas och som tappade chips och som blev svettig och varm och jönsade runt med fluffhåret på ända och glasögonen nere på nästippen. Så sorgligt.

Det bästa i livet är mat

Man har en moder som kommer på besök. Man har en moder som inte kan Malmö så bra och som går vilse mellan hållplatsen på Spångatan och mitt enkla tjäll på Nobeltorget. Man har en moder som när hon väl kommer fram har med sig fyra sorters ost och annan fabulosness. Vindruvor. Halstabletter. Två pelargoner. Helt otrolig är hon. Sen planerade vi litta festligheter för Lillan som fyller 25. Vi bah "Ameh sen kanske vi måste ha en matpaus, om vi har käkat hela dagen. Då DRICKER vi bara istället." Älskar't. Sen ondgjorde vi oss över de i vår närhet som äter för lite alternativt inte dricker bubbel. Jag köper att man inte dricker alkohol, men att dricka alkohol men att INTE TYCKA OM BUBBEL, alltså ni ser vad det gör med mig, jag måste använda versaler. Wie ist das möglich? Lika galet som att "vara liten i maten". Geht nicht.

Musse slår till igen

Innan jag tappade rösten så hade vi lite middag i lördags, pojkvännen lagade mat och ett par kompisar kom över. Det hela var mycket trevligt. Kvällen avslutades med en rafflande omgång TP, där undertecknad vann en förkrossande seger. Detta mot två av de absolut smartaste jag känner, så jag var möcket nöjd. Lite kan det ha berott på att le boyfriend vid det laget var rejätl full och inte helt svårslagen. Vid ett tillfälle höll han på att ramla av stolen. Jag och min medtävlare var mycket roade. Tack och lov att han är rolig på fyllan. Att han gav bort en flaska Mintu till en av gästerna hade han inte något som helst minne av dagen därpå. Hans förklaring till det hela var att "Någon måste ha lagt något i Musses drink". Jag tror snarare det var så att Musse gick lite för hårt åt rosén, men det är ju bara jag.

Vacker utan spackel

Jaha, what's new, govänner? Förra veckan körde jag en ny drive, en inget smink-drive. Gick sådär. Jag har emellanåt bekymmer med det faktum att det ofta känns som om det värsta som kan hända är att det märks att man är människa. Och med man menar jag kvinnor. Män kan ju få vara hur fula som helst, det är lugnt. Men kvinns, jisses allt ska vara så fixat och ansat och perfekt så jag vet inte vad. Nu gör jag ju väldigt lite av det här, nästan inget alls. Mest beroende på att jag är lat, antar jag. Så jävla snygg är jag ju inte så jag hade säkert behövt det. Men i alla fall, förra veckan tänkte jag att jag skulle köra utan smink och se hur det gick. Började med att hoppa över foundationen och bara köra rouge. Jag är ju en rouge-o-holic, jag använder JÄTTEMYCKET rouge. Pojkvännen komplimenterade mig översvallande. Sen nästa dag körde jag utan något alls, lite med tanken att inget rouge skulle få mig att se tärd ut och tärd = smal. Det gick sådär. Tragiskt när man tänker att "Äh vafan jag ser ju bra ut utan smink" och sen går in i en provhytt och bah vill dö. Det kan i och för sig ha berott på att mitt hår, tack vare luftfuktigheten, var helt överjävligt fult men på ricko, det var inte en trevlig upplevelse. Så whatevs, jag får väl inse att jag är för ful för att gå utan smink. Upplyftande tanke vill jag mena.

I övrigt har jag dragit på mig en spexig stämbandsinflammation, jag har ingen röst men väser och hostar och kan inte sova för så fort jag gör det så börjar jag hosta. Jag sover med en termos varmt vatten bredvid sängen, det är det enda som hjälper. Igår drack jag så mycket vatten att jag till sist fick ont i njurarna. Lägg därtill att jag är halsneurotiker av rang och alltid tror att jag ska dö en plågsam kvävningsdöd så fort jag har ont i halsen. I går morse var hemsk, jag vaknade och paniken rev i mig för det var bara tjockt och rassligt och alltså kvävningen var nära förestående. Jag gick upp och klädde mig för, som jag väste till pojkvännen som låg kvar i sängen, "jag vill inte dö i pyjamas". Randig pyjamas. Så ovärdigt. Idag har det inte varit så illa, men ändå, oh the joy. Men nog om mig, hur är det med er? Har ni något spännande att berätta? Eller varför inte frisörklassikern: "Vad händer i ditt liv?".

Det går bra nu

Alltså måndagen. Mina fina byxor som jag tänkte att jag skulle leva i resten av våren krympte och blev räliga i tvätten. Mitt hår är fult. Jag kan inte gå för jag har ett stort hål i hälen efter ett skavsår som kom sig av förra veckans hetspromenader. Humöret kunde ha varit bättre, om man säger. Har just läst igenom de vanliga mataffärsveckotillbuden. På en lite sorglig lista som ligger bredvid mig står det nu bland annat "Coop Konsum: mango 5,50 st". Efter det "toalettpapper 12-pack 33 kr". Alltså självföraktet, ni anar inte.

Dagens i-landsproblem

Gud, alla kläder sitter åt eller skär in eller kliar - jag börjar förstå de som går i mysbrallor även utanför hemmets vrå. Ge mig ett tält alltså, det är allt jag vill ha. På ricko. Ett tält. snälla någon. Har typ bytt kläder fem gånger idag. Inget är bra. Nu har jag en tråkig svart kjol på mig. Den är i trikå. Jag kan sitta i den. Det duger. Får bara försöka ignorera att strumpbyxorna skär in i midjan. Dör lite.

Saker vi pratade om igår när vi Valborgsgrillade på min gård

Brännskador. Tjernobyl. Bilolyckor

Vi är verkligen "ett glatt och trevligt gäng" som vet hur man roar sig.

Viktig samhällsinformation

Har nu rakat benen för första gången det här året. Det krävdes ett par omgångar med hyveln för att ta sig igenom pälsen. Väntar nu på att blodet ska sluta rinna från alla skärsår så att jag ska kunna ta på mig mina byxor utan att fläcka ned dem alldeles. Alltså livet, mina vänner.

Man vet att ungdomen har kommit och gått för länge sedan när man inleder lördagen med att stryka sina beigea slacks

Man tittar sig även i spegeln och inser att man kanske helt ofrivilligt har gått och skaffat sig en mamma-frisyr. Ni vet en sådan där som mammor skaffar, något lättskött och lagom långt som de bara kan sätta upp i en "tofs". Man suckar och tänker att "Aja det växer ut igen". Man är mogen. Man tar det som en kvinna. Ungefär så.