Har en långsam självmorgon med sova länge utan väckning, läsa tidningen i lugn och ro och äta bananchoklad-shake till frukost. Allt går väldigt långsamt, men nu ska jag städa köket och frosta av frysen. Väldigt hög tråk-varning på det alltså. Har trettio böcker att läsa och sjuttio sidor uppsats att skriva men jag orkar inte tänka på det idag, det enda jag vill göra idag är att ligga i en park och nöjesläsa, bara läsaläsaläsa. Gud vad jag älskar det. Skönlitteratur, the love of my life.

I'm to sexy for my...?

Jag öppnade just dörren med orden "Nu skäms jag för att jag är så oanständigt". Har på mig en i och för sig jättefin ceriserosa sarong som jag fått av Lillan, men det är tunn och lätt genomskinlig och lämnar inte så mycket till fantasin. Jag hann i alla fall slänga av mig mina strumpor, som av en händelse är precis i samma färg. Så himla sexig är jag, om någon undrade.

Ännu ett inlägg som kommer att gå till historien, tror jag minsann

Om vi talar tvärtomspråket så har jag haft en fabulös dag. Om vi talar på ricko så har den varit hemsk, en av de värsta på länge. Vid halv sex på kvällen åt jag för första gången och innan dess ville jag gråta typ fem gånger samt hade fått tolv svett-attacker och tre panikanfall. Gode tid. Låt mig ta det från början:

Igår hade vi grillmiddag med brf:en på gården, och givetvis blev undertecknad en av de utvalda att åka och handla och fixa. Det tog oss FYRA timmar att handla och under den tiden hann ordföranden dra med mig att titta på vaxdukar på ÖB samt få mig att ranta Jägerso runt efter en kundvagn medan hon stod vid ett stånd där de sålde hudvårdsprodukter från Döda havet. Gött mos! Men i alla fall, kvällen var trevlig och folk drack vin och öl så det stod härliga till och vid elva öppnade en granne fönstret och bah "Har ni fest eller?" och sen kom han ut med sin öl och gjorde oss sällskap. Men det blev sent. (Obsobs jag blev inte full om ni trodde det, jag drack max två glas vin.) Och jag var uppe dötidigt för att tvätta. Och sen, sen hade jag lovat min bästa granne att hjälpa henne flytta och det var här det blev riktig jobbigt. Dötrött och hungrig och less bar vi ned grejjer som skulle till tippen, från tredje våningen utan hiss. Grannen fick låna syrrans bil och ja vad ska jag säga, hon visade sig vara en less than excellent bilförare. Det gick helt enkelt mindre bra för henne när hon skulle ratta en snart veteranklassad gammal manuell Volvo. Det skorrade och raspade och vi kom inte ens runt kvarteret förrän en härlig doft av något något bränt slog emot oss. Detta mitt på Amiralsgatan i tät trafik. Your's truly fick lätt panik, och med lätt menar jag panik mas grande. Sen, sen svängde vi upp på trottoaren för att snabbt springa in i porten för att hämta allt mög och vad händer då? Jo en stor polispiket kör upp bredvid oss och ger alla på busshållplatsen något att spana på. "Här får ni inte stå, det får ta en minut annars måste ni köra". Gode tid. Vi körde. Så vi fick parkera långt bort från huset och kånka allt mög lite mer och vi tvingade en annan granne att hjälpa oss med att bära de tunga sakerna och sen körde syrran bilen så allt ordnade sig och grannen var väldigt tacksam men ändå, jag är matt, mina vänner.

Efter det åt jag ris och sen tog jag med mig Musse och köpte en dikatfon och imorn har jag en första intervju till min uppsats. Nu äter jag sockerkaka och skall förbereda alla mina möcket viktiga frågor till imörn. Inser att den stora nackdelen med diktafon (till mina tidigare intervjuer har jag kört med den gamla klassikern penna och papper och det funkar sådär) är att jag kommer att tvingas höra på min hemska röst och sen kommer jag att vilja ta livet av mig alternativt skära ut tungan. But still, det ska nog gå bra tror jag. Jag döpte diktafonen till Diane, by the way. Vi kommer att bli bästa buddies det är jag helt hundra på. Men jag läste instruktionsboken och under säkerhetsföreskrifter så står det att man inte skall använda "the unit" när man kör "cykel, motorcykel eller gokart". Jobbigt.

Skånska ord

Min dialekt har förändrats, jag har av någon anledning lagt mig till med mycket mer skånsk betoning än vad jag har haft tidigare. Och det är konstigt, det är liksom inte så att jag har börjat umgås med någon urskåning precis. Jag gillar ju finskånskan, jag tycker att det är fint när man hör att någon är från den vackra södern, men bonnaskånskan är ju direkt vedervärdig. Jag har aldrig haft så värst mycket dialekt, och även om jag själv tycker att det ska till en döv för att missa varifrån jag kommer så har folk gissat på allt från Halmstad till Småland. Och ute på krogen har jag ibland, när jag besvarat frågan om varifrån jag kommer, av sådana som anser sig vara äktskåningar fått den upplyftande kommentaren "Amen vafan, varför pratar du inte skånska då, skäms du?". Jag bah "Ehh vad ska jag göra? Jag pratar såhär.". Antagligen beror det på att modern, så född och uppvuxen i Skåne hon är, förbjöds att tala skånska när hon växte upp. Mormor och morfar kommer från Göteborg respektive Växjö men flyttade först till Malmö som nygifta, och sedan till Lund. Men mormor avskydde skånska och mamma fick icke prata så. (Det var överlag en hel del med Skåne som inte fann nåd hos mormor, så fort det var något som inte var bra så var det "typiskt skånskt". Och att baka vörtbröd finns det uppenbarligen ingen i Skåne som kan, har jag fått höra.) Mamma hatar också skånska, men missar att hon själv givetvis, efter sextio år, har vissa skånska inslag. Konstigt vore det väl annars? När vi var i Älvdalen försökte hon sig på en fuling och frågade kusin Olle bah "Tycker du att flickorna pratar skånska?". Ehh ja? Det vore väl orimligt om någon i DALARNA för tusan bövlar inte hör att vi kommer från Skåne. Jag dog. Anyyhoodles, jag märker i alla fall själv att jag mer och mer använder den tunga skånska betoningen, och överlag uttalar ord annorlunda. Ni vet hur det är, man börjar med något på kul, för att det låter lite dumt eller roligt, och sen utan att man vet hur det har gått till så säger man det utan ironi, på allvar. Musse hävdar till exempel med bestämdhet att jag vid ett tillfälle på fullaste allvar uttalade strödadlar a la Björn Ranelid. Och då känner jag, då har det gått lite för långt.

Jag har tillbringat hela morgonen och förmiddagen i köket, inför en grilldejt i Skanör. Resultatet är en potatissallad, en persikokaka och ett bondbröd. Inget blev särdeles bra, känns det som. Jag är en högst medioker hemmakock, jag tycker väl att det är roligare än vad det blir bra. Och det är väl okej om det bara är jag som ska käka, men när det ska bjudas på, åh skammen att komma med torrt bröd och smaklös potatissallad, jag döör på det. Hatar när det jag gör inte blir bra, jag när en lite osmaklig strävan efter att saker skall vara perfekta. Vilket man kan tycka är ganska imbecillt med tanke på att det sista något i mitt liv är är perfekt, men jag gissar att det är därför jag försöker. Ska jag omaka mig och baka bröd och tvinga andra att äta det ska det väl baske mig vara bra och inte halvdant. Pinsamt, vill inte vara sån som alltid envisas med att dyka upp med kakor och grejjer och folk bah "Inte nu igen, urk". Tänk om det är så? Åh hemska tanke. Nästan värre är all disk och allt stök. Måste dammsuga IGEN. Grät nästan lite innan när jag stod där med kaos mas grande, mjöl över hela golvet och mig, fänkålsfrön überalles, tusen degkletiga bunkar och en ziljon slevar. Jag förstår inte, trots min köksvana ser det alltid ut som om en efterbliven tolvåring har härjat när jag har varit framme i köket. Gode tid.

Lär känna din bibliotekarie

Jag hade en bok att hämta ut på en bibbla i Lund, en bibbla som som jag fick mejl om hade semesterstängt i juli så ville jag hämta boken fick jag ta kontakt med dom. Så jag ringde, fick boka in en tid för avhämtning, fick ringa igen och säga "Nu är jag här" och sen fick jag ranta med bibliotekarien upp på deras lilla kyffe överst i huset och hämta ut boken där. Så himla gulligt och gammeldags. Älskar när allt inte är hajteck och fancypants utan sådär skönt som det var "förr i tin" när saker var lite mer av projekt och inte bara "Ahh men jag kan läsa den boken elektroniskt". Typ. I alla fall, det gjorde mig glad.

Nu är jag sådär tråkig igen. Tappar stinget vettja. Dötrist. Vill radera alla inlägg och bah skriva något nytt och sköjjigt. Har tappar skrivkänslan alldeles. Tragiskt eftersom det är typ det enda jag kan, och inte ens det är jag bra på. Musse drömde inatt att vi hade en mycket framgångsrik ekologisk glassfabrik. Ibland tänker jag att det är vad jag borde göra, överge akademin och börja ägna mig åt mat på ett praktiskt sätt, istället för intellektuellt. Odla något, eller så. I alla fall, jag ville mest säga att jag vet att jag är tråkig, så att ni inte tror att jag inbillar mig något annat.

Sitter framför dattan och blir svettig i magvalkarna. Dricker isvatten, Igen. Försöker hitta någonstans i Malmö med omnejd där man kan köpa riktiga lantägg från glada hönor. Äggen alltså, det börjar bli jobbigt. Ska baka nästa vecka. Borde skriva men, näe, vill inte. Är det ett bra beslut? Svar nej på det.

Jag gjorde ett studiebesök på Lilla torg igår. 32 spänn för en cola känns...prisvärt?

Älska att gå dit en kväll under högsommaren, det är sån turistvajb att jag dånar. Fullt med familjer och par i bästa sommarskjortan från Dressman alternativt sommarklänningen från Lindex (Gina Tricot för de liite hippare bruttorna) som äter ryggbiff och klyftpotatis på en av torgets alla uteserveringar. Lite längre fram på kvällen kunde man även, till sin semesterdrink, avnjuta ett band som spelade Gyllene Tider-covers. Gött mos. Att jag drack en cola hade förresten bara att göra med att jag har ont om pengar, utevin var det länge sedan jag hade råd med. Så jag satt med min cola och glodde avundsjukt på de andras rosévin. Idag är dock det enda jag kan tänka på hur gott det hade varit med ett torrt, kallt och krispigt sauvignon blanc till kvällens rödbetor och fetaost. I love me some sauv b. Istället för det dricker jag isvatten och är bitter. Tjo vad det går.

Alla dessa vedermödor

Jag har en chokladpavlova på lut som jag skulle vilja baka till en middag nästa vecka. Pavlova = maräng = massa ägg. Och Mary har ju som bekant lite problem med ägg. Men jag har hittat en äggtant på torget som har fina ägg från frigående hönor. Senast sålde hon tigerkaka och småkakor också, jag blev så glad när jag såg henne. Så fint. Älskar dessutom tigerkaka. Givetvis, liksom, säg den kaka jag inte gillar. När jag skulle handla ägg härom dagen var hon inte där, men jag hittade en annan gubbe som sålde ägg. Det var megavarmt och jag var stressad så jag insåg för sent att det var polska industriägg jag köpte, men kunde inte säga "Nej tack då ska jag inte ha dom" utan att förlämpa äggmannen. Så Musse fick dom. Sen köpte jag svenska industriägg som säkert inte är ett dugg bättre än polska diton och bakade en kaka jag inte åt av. Håhåjaja.

Beach 2010

Sällan ser man människor uttrycka en sådan oförställd häpnad och oförståelse som när man säger att man inte badar på sommaren. Man får nästan hellre vara nazist än att inte bada. På sistone har jag vid ett par tillfällen ljudligt deklarerat att det var fem år sendan jag senast badade en sommar och jag har därmed åsamkat mina stackars medmänniskor grava chockskador. Jag brukar hänvisa till att jag inte uppskattar sand, sol, vatten och tång innanför badräkten och det gör jag sannerligen inte, men det tyngst vägande skälet till att jag inte badar är att jag inte är suicidal nog att 1) ställa mig i ett provrum och se mig själv i en bikini samt 2) visa mig för andra stackars satar i nämnda bikini. Självhatet är ju monumentalt sen länge men jag vill mig inte så illa att jag utsätter mig själv för den förnedringen det skulle innebära att frekventera en strand i badkläder. Herregud jag är jätteful. Och de flesta tror att bara för att man är smal så är man per automatik snygg men gode tid så är det inte. Jag är ett magert elände med deg och celluliter och vad som kan vara världshistoriens fulaste ben, det är inget någon som har tänkt sig en trevlig dag på stranden vill se. Och när man är ung så förväntas man också vara snygg, och är man då ung och smal men trots det megasegaful, ja det är inte sköj mina vänner. Inte mycket förutom en privat strand skulle få mig att bada. Men folk reagerar verkligen som om man är ett freak om man inte badar. För alla är ju så käcka och cyklar till stranden med en liten käck cykelkorg iförd en käck solklänning och har en käck solbränna redan i mitten på maj. Själv är man ett blekt, fult miffo som använder solkräm och gömmer sig hemma och varken äger en sommarklänning eller en cykel och som framför allt inte är käck och glad. Itsället hatar man allt och alla och blir fulare för varje dag som går, både inuti och utanpå.

Saker Mary inte vill göra när det är megavarmt:

Baka. Diska. Har gjort både och idag. Fick svettattacker in emellan. Började dagen med var jag trodde var en ofarlig promenad till torget och till affären men kom hem som ett vrak, fullkomligt genomsvettig och knallröd. Himmel vad det är varmt. Har efter det legat på sängen och druckit isvatten och tagit mig för absolut nada. Som Musse säger, jag fattar inte hur grekerna kunde skapa en civilisation istället för att bara äta fetaost och dricka vin i skuggan av ett olivträd. Det hade jag tusan i mig gjort. Sen kommer ju historien klart inte att minnas mig heller, men det är ju en annan femma.

Anyhooow, på grund av värmen hatar jag idag människor som har:
Båt.
Hus vid havet.
Egen trädgård.

Ungefär den känslan. Later gators.

Annat jag älskar utöver ost:

Dill! Tabasco! Åh.

Något jag inte älskar sådär värst mycket:

Mig själv. Är dum och ful. Trots det dricker jag Rosita. När jag sa att jag inte förtjänade en drink eftersom jag är just dum och ful sa syrran att "Men behöver man inte uppmuntran då?". Så Rosita it is. Jag behöver väääldigt mycket uppmuntran.

Vad som står mellan mig och veganismen:

Åt en fantastiskt ost igår, bah dog lite. Så gott är det. Kommer aldrig att kunna överge det.

Skål tamejfan!

Musse är så pryd, något jag finner mycket roande. Det är jag med, vulgariteter göre sig icke besvär. Men jag har en grej, som han finner mycket generande, tror jag. Så länge jag kan minnas, när det är dags att skåla, så har min ömma moder höjt glaset och sagt "Skål bönder, imorn kör vi koskit!". Och det sitter i mig, jag MÅSTE säga det när jag skålar. Och det gör jag ju ibland, tack gud för det. Och Musse skäms. Stackarn.

Me, myself och mat

Alltid när jag säger "Oh, kan vi inte göra yadiyadi..." (och gudarna ska veta att det inte händer alltför ofta) så är det för att jag vill äta något. Alternativt baka eller laga något, men slutresultatet blir ju detsamma. Goffgoff. För närvarande har jag en chokladpavlova jag skulle vilja ge mig på, och försöker febrilt komma på ett tillfälle att baka en dylik. Ingen blir ju överraskad när jag säger att jag skriver en uppsats om mat, tänker jag. Sen så tycker jag alltid att det är trevligt att fira saker, oavsett vad. Sätta goldkant på tillvaron, liksom unna sig litta. Eller nej. Aaaaanyhodles, nu har jag initierat en 4:e juli-picknick på söndag, enbart av den enkla anledningen att jag känner ett stort behov av att äta burgare, nachos och guacamole. På en filt i parken. I goda vänners lag, som det visst så fint heter. Om det är vad som äts på sagda firande i Amerikat har jag ingen aning om, men det är vad jag tänker inmundiga. Och det kommer att bli fab tror jag bestämt.