I could never be your woman

Älskar den här låten. Oklart varför. Men ändå. Så jäkla bra.

Nr: 203

Alltså peppen inför ikväll, den är episk. Fredagsmyyyys med pojkvännen, gööö så myseligt. Eh nej. Men ändå, hämtpizza, bubbel, På spåret-premiär, (och ja pojkvän, det ska erkännas) ameh herregud det kan ju bara bli toppen. Jag är pepp. Helt oironiskt, för en gångs skull, så generation x-are jag är. Det är ganska bra att ha små ambitioner i livet för det innebär också att det krävs ganska lite för att bli glad. Att se saker från den ljusa sidan, und so weiter. Inte min bästa gren, men whatevs, jag försöker.

Nr: 202

Skulle baka lussekatter härom dagen, jag gjorde degen och allt gick bra. Men sen, när jag skulle baka ut degen blev jag åtta år igen och mindes exakt hur arg jag blev när jag och syrran bakade med mamma och man skulle rulla de jävla katterna och det blev döfult och dant. Så syrran, som är lussekattsmästaren fick ta över. Jag bah "Näe jag kan inte, du får göra det", helt vrång. Mina lussekattsfärdigheter har alltså inte utvecklats nämnvärt på sisådär lite över tjugo år. Stabilt. Men men, jag är bra på annat. Som tex att ÄTA lussekatter. Också en dold talang, känner jag.

Nr: 201

Jag vill ju inte skriva det här för det är bara ytterligare ett bevis på att mitt liv är så fruktansvärt och erbarmligt litet, på så många sätt, men whatevs, vi har ju inga hemligheter för varandra och ni vet ju vid det här laget att jag är ganska misslyckad. Så here goes. Min fina lillasyster ska på en mycket välförtjänt semester och mejlade och bah "Vill du låna min lägenhet när jag är borta?" och jag bah "Ååååå jaaaaaa tack snälla!". Är så sjukt trött på min lägenhet och på mitt hemska räliga badrum och på alla hantverkare, jag hatar att vara hemma numera. Och Lillans lägenhet är helt döfin, ett steknast från Grand Hotel i Lund, med utsikt över takåsar och mysiga hus och jag bara längtar! Jag kan hänga på UB helt obegränsat och jag slipper kånka datorn och böckerna på bussen och det kommer att vara så skönt. Jag ska ha en skriv-vecka och sen kommer Musse till helgen och då blir'e mys och mini-semester, vettni. Nä skoja. Men i alla fall, det kommer att bli fint. Är man en i själ och hjärta misslyckad och liten människa så är det här vad som behövs för att man skall bli glad. Inte så mycket, med andra ord. But still, jag tar vad jag kan få.

Nr: 200

Bea - jag härmas inte med rubrikerna, jag orkar bara inte komma på något spexigt, det är svårt nog att skriva något inlägg över huvud taget. Så nummer känns som en fin idé. Bah så du vet. Puss!

Nr: 199

Jag har en sån dag idag, en såndär hopplös dag när jag bara inte vet vad jag ska ta mig till med mig själv. Hela förra veckan var jag så himla bra och satt på bibblan dagarna i ända och skrev och läste men sen så bah dyker känslan av hopplöshet upp och liksom "Äsch det blir ju ändå inget". Den känslan. Ska dessutom ha uppsatsmöte imorn och det gör mig alltid helt förlamad av rädsla och otillräcklighet. Gruppmöte, no less, så jag fär nöjet att skämmas inte bara inför professorn utan även inför åtta-tio stycken andra studenter. Åh det är sannerligen de stunderna i livet jag lever för. När jag får känna mig exakt så dum som jag vet att jag är. The joy!

Nr: 198

Musse söker jobb och jag håller tummarna, jag behöver någon som kan försörja mig till våren. Alltid. Och liksom ja jag är min egen kvinna och vill såklart fixa mina egna stålar (Jag är den av oss som har cash, om någon undrade. Och en lägenhet. Och möbler. Han har en stol och en gipsbyst. Den sistnämnda kommer att "gå sönder i flytten".) men jag kan liksom inte tro på att det kommer att hända like evah! Så därför, jag hoppas på Musse. Hoppas även att han inte får giget i Växjö för dit flyttar jag icke. Småstad nej tack. Inte för att Malmö är någon metropol precis, men ni hajjar. Lite krav måste ju en flicka ha.

Nr: 197

En så himla jobbig grej: att fundera på saker. Hatart. Eller alltså nej, det gör jag ju inte. Är ett stort fan av att tänka på och analysera saker och världen och sig själv. Men nu börjar det bli lite jobbigt eftersom det handlar om mat. Älskar ju mat. Och plötsligt, eftersom jag har börjat tänka ännu mer än vanligt på vad jag äter och vad maten innehåller, så känns det som att "Vafan, nu kan jag ju inte äta något alls". Allt det göttiga och roliga är verboten. Och det är ju bara förbjudet av mig själv och nej det handlar inte om att förvägra sig saker, men om jag tycker att djurindustrin är överdjävlig och inte vill vara en del av den och faktiskt verkligen tror på det, då måste jag ju put my money where my mouth is, så att säga. Ytterst lämpligt uttryck just i detta fallet. Kött har jag inte ätit på en herrans massa år. Och vill inte äta heller. Ugh. Fisk har jag älskat, men det är inget jag direkt saknar. Numera äter jag inte ägg. Allt det här är lätt, lätt som en plätt. Ägg är kanske lite trist ibland eftersom jag ju gillar plättar och maräng och sådär, men visst kan jag var utan det. Jag äter inte godis som innehåller gelatin, och det är möcket möcket tråkigare eftersom allt mitt bästa godis är segisar med gelatin. Och hallå SKUMTOMTARNA, hur ska jag klara en jul utan dom? Dör. Och jag har tänkt på det här nu på sistone och om jag inte vill äta gelatin så bör jag ju inte heller äta ost gjord på animalisk löpe. Det är ju same, same som gelatin, kan man ju tycka. Och jag gillar inte inkonsekvens. Men hörrni OSTEN, jag dööööör. Ni förstår inte hur mycket jag älskar ost. Jag äter aldrig ost till vardags eftersom jag inte har råd, men vörtbröd utan julcheddar, jag vill inte tänka på det. Spanade på osten igår på affären och alla jag läste på var ju gjorda på animalisk löpe. Jag gick och var bitter i ostdisken, ni anar inte. Och nej såklart att livet inte skall vara en enda lång räcka av uppoffringar, men samtidigt, att tro på något och att stå för det är ju också viktigt. Att vara litta principfast, liksom. Så jag ska gå till Astrid och aporna och inventera deras ostförråd. Och håller tummarna för att de kan rädda min julsmörgås i alla fall.

Är det inte jul snart?

Sen i lördags har jag varit sjukt nöjd med min påbörjade julhandling. Rött sidenband och jättefina julkort köpte jag, åhh älskar julen. Det är liksom dags att börja jula nu, jag orkar inte vänta längre. Även om jag kan tilltalas av amerikansk blingbling-jul så är min bästa julestetik den tyska borgerliga julen, ni vet med äpplen och röda sidenband och kransar på dörrarna och sådär, pepparkakor och halmprydnader i granen. Gammalt och hederligt och myyyyyseligt. Jag funderar på att bli tyskofil, förresten. Jag gillar ju redan sauerkraut, Schwarzwaldtårta och Nietzsche, så jag känner att det finns något att bygga på där.

Åhh vicket party

Inatt vaknade jag av att Musse fäktade intensivt med armarna och tänkte att "Toppen, nu drömmer han mardrömmar också, snart får väl jag en tjottablängare i plytet" men det visade sig att båda hans armar hade somnat och vad han försökte göra var att väcka dom. Så sexigt. Jag följde upp hans armviftande med att säga "Men luktar det inte lite rök...?", varpå Musse typ flög ur sängen och gick upp för att lukta. Vi enades om att det eventuellt kunde röra sig om cigarettrök från grannen. Men ärligt, Musse är lätt tvångsmässig på sådant som att plattor är avstängda, kontakter utdragna och dörren låst, så jag visste att röklukt absolut skulle aktivera honom. Inte en chans att han skulle ligga kvar och säga "Äsch det är nog inget.." och somna om. Imorse, när jag gick ifrån hans lägenhet efter honom, fick han mig att lova att jag skulle se till så att kranen i handfatet var ordentligt stängd. Den nivån liksom. Gubbnivån.

I hate me so much right now

Men gud alltså ni förstår inte hur illa jag tycker om mig själv. Hur mycket jag avskyr mig själv och bara vill att jag ska misslyckas för att det är allt jag förtjänar eftersom jag är så dum i huvudet. Finns ju roligare känslor. Blir arg på Musse för att han inte förstår att jag är en black om foten som han ska göra sig av med så fort som möjligt. Och tro mig jag har sagt till honom att han borde dumpa mig och träffa en söt och rar och glad och lättsam 24-åring som är allt som jag inte är men vad ska jag göra, han är ju uppenbarligen rejät dum i huvudet han också som inte förstår sitt eget bästa.

Omfamna din ångest och bli fri

Det är ju så dom säger, filosoferna. Existentialisterna. Inse att du kommer att dö och livet blir i sanning ditt. Det är när du förstår att döden är oundviklig som du kan leva fritt och äkta. Lite samma grej fast givetvis på ett ganska destruktiv sätt känner jag med jobb. Jag har insett att oavsett vad jag gör så kommer jag aldrig att få ett jobb, antingen är jag överkvalificerad en masse eller så är jag underkvalificerad och aldrig mötas de två. Detta ger nu vid handen att jag kan söka allt jag kommer över för jag får det ju ändå inte. Jag behöver inte oroa mig över jobbiga intervjuer eller något annat, jag får ju inga jobb, det vet jag. Briljant! "Vill du söka anställningen?" Ja för fan, hit me! Klickklick. Så kan det gå.

Antal jobb sökta ikväll: 3.
Antal jobb jag kommer att höra något mer om: 0.

Ahh a day in the life of Mary, helt enkelt. Vicken framgångssaga. Jag finner inga ord.

Min värsta känsla

Att vara "tacksam för det lilla". Hatar det. Det är så arbetarklassigt underdånigt "skrapa med foten" och tacka och niga för allt vad gunstig herrn kan tänkas avvara. Det är att tro att man inte har rätt till något, att man inte är värd eller förtjänar det man vill ha. Hatar det intensivt. Ändå. Varje dag. "Man ska vara tacksam för det lilla." I sanning en sak jag INTE kommer att lära mina barn. Här skall fan inte någon vara tacksam för något alls.

Kakmonstret

Nu är det snart här. Mördegskaksbakshelvetet. Hatar att baka småkakor, det är så sinnessjukt tråkigt. Älskar dock att äta småkakor så det är lite av ett dilemma. Dessutom, till jul kräver jag schackrutor, spritskransar, mandelmusslor och förra årets succédebutant chokladhjärtan (med pärlsocker och hackade hasselnötter). Omg vad dom var goda. Och jag vill ju baka, men ändå, åhh så tråkeligt. Ondgjorde mig för systrarna, bah "Förra året bakade jag säker fem-sex omgångar småkakor, jag pallar inte med det i år..." Dom bah "Men varför gjorde du så många?". "Ehh för att jag åt upp en omgång schackrutor och sen så...." Ja ni förstår. Ska alltså inte börja baka för tidigt i år, och sen snabbt förflytta de färdiga kakorna från hemmet. Jaja det är inte lätt att vara en hetsätare.

Det snyggaste jag vet på mig

Mina ögonbryn
Mina handleder
Mina kindben

Älskar brynen mest, så jäla snygga. Har fått komplimanger för dom. Det är dom värda.

Me, my hair and I

Slängde ett ögapå Babel igår (innan jag och Musse somnade framför en dokumentär på Kunskapskanalen ja vi är så festliga så ni kan inte tro't) och OMG på Jessica Gedins hår. Vad ska man säga, that's a good head of hair helt enkelt. Hon är en stilig kvinna minsann, riktigt tjusig, men alltså håret. Så mycket. Jag som är begåvad med en rejäl man ligger så sjukt mycket i lä, mitt är nog inte ens hälften så tjockt, och om hon kan ha sitt hår flytande über alles som ett veritabelt sjögräs då tänker jag baske mig inte skämmas för den hårboll jag sportar. Så det så.

Me, myself and I

Musse och jag är inte, som man skulle kunna förledas att tro, sammanväxta vid höften, utan gör ibland saker utan varandra. Jo, liksom Fantomen ibland går på gatorna som en vanlig man så går även Musse och Mary på gatorna utan att hålla varandra i handen. Who knew? Nu ska jag ju inte ljuga, oftast innebär det ju dock att jag gör tråkiga saker som typ går på bibblan eller handlar på Hemköp all alone men ibland, ibland mina vänner, så är jag litta social och träffar människor. Umgås. Går på lokal. Med eller utan Musse. Nu senast utan. Och det var så jäkla skönt. Faktiskt. Inte för att det inte är kul när han är med, för det är det, men för att det var så skönt att bara få vara Mary utan att vara en del av ett präktigt par. För vi är liksom alltid gullegullparet i bekantskapskretsen. Och det är väl trevligt i och för sig, ofta tycker jag om det jättemycket, men ibland, åhh att få vara bara Mary. Så himla skönt. Added bonus: man kan flörta. Om man vill. Det ville inte jag (se anledning i inlägget nedan), men bara tanken att jag kunde, om jag ville, åh det kändes bra. Mer än bra.

Killar i allmänhet

Det finns ju massvis med trevliga killar, naturalement, men många gånger stöter man ju på de där dryga typerna, ni vet de som gärna avbryter mitt i en mening, föreläser för en om sådant man givetvis redan kan och tror att de är döviktiga. Som igår när jag pratade med en kille som tyckte att han var the shizzle för att han höll på att avsluta sin examen och ville doktorera. Det var yadiyadi hit och Giddens behövde jag inte läsa (jag har läst Giddens) och nej han ville verkligen inte doktorera på en liten sketen högskolan i typ Växjö och han hade planerat att få en tjänst i Lund och sen sticka till UCLA och yadiyadi men han var ju inte klar med sin uppsats och gud så synd att han precis missade en utlysning och jo det är så här vet du att de utlyser tjänster vartannat år och.... ungefär här zonade jag ut. Egentligen var han precis lika misslyckad som jag, med två oavslutade uppsatser och en missad utlysning. Sucker.

Bitterheten lever och har hälsan, tackar som frågar

Guuud jag kan snart inte räkna alla de bloggar jag inte läser numera eftersom alla bara gifter sig och skaffar barn. Idag var det ännu en som fick stryka på foten. Jag slutar inte läsa för att det blir tråkigt utan för att jag blir så avundsjuk att jag mår fysiskt illa. Sån är jag, en missunsam och i sanning ogin människa. Och med detta upplyftande inlägg inleder vi november månads säkert inte så framgångsrika bloggande. Hepp!