Nr: 308

Jaha det är fredag och vad hittar vi på idag då? Gick på stan innan och en tanke som ofta slår mig är "Guuud det måste vara mig det är fel på". Älskar att gå på stan tidigt på morgnarna, innan affärerna öppnar och folk är ute och örlar. Älskar att gå på stan på kvällarna, Musse och jag går jämt kvällspromenixer och spanar på hus och fina balkongen och grejjer. Men alltså, att gå på stan vid tolvsnåret en solig fredag, giv mig styrka. Förutom alla dom som verkar finna ett nöje i att gå på stan bland folk så var där till råga på allt en stor jävla skotsk orkester med kilt och säckpipa och hela baletten. Jag försökte men dog på det och bah *går snabbt in på en sidogata för att slippa eländet*. Klarar. Inte. Av. Det. Gode tid. Tröstade mig med Bolaget och Uffan på vägen hem. Bubbel - check. Två långkjolar - check. Den ena är lila med ett helt hysteriskt blommönster och lär kräva ett eller två djupa andetag inna jag går ut i den första gången, men annars är det ju ingen sport, känner jag.

Nr: 307

Jag har en kompis som alltid missförstår allt jag skriver på Fejjan. Han läser och tolkar allt rakt upp och ned, som det står. Jag bah "Herregud jag tillhör generation X, jag har inte ett oironiskt ben i kroppen". Men orka.

Nr: 306

Vaknade förresten imorse och var sugen på färskpotatis och gräslök - jag som inte ens gillar sommaren särskilt mycket. Våren och hösten- gud jag älskar, men sommaren är ju så överskattad. Men maten går ju an. Eller, den är god, visst, visst. Det är mest en grej, att inte vara en sådan där mesig sommarfreak som bah "Åh svenska jordgubbar och sill och potatis och den svenska sommaren - det är grejjer det!". Lite motvalls vill man ju ändå vara. Vissa principer känns av någon anledning viktiga att hålla på.

Nr: 305

Min mamma och jag har ett, ja det är inte ens ett internt skämt längre utan snarare en väldigt intern kommentar liksom, en kommentar som har typ tjugo år på nacken. Så länge har vi hållit på med det här. Det hela går ut på att det under de här tjugo-någonting åren så finns det inte en försommar som modern har underlåtit att meddela eller att kommentera, på något sätt, att nu blommar rapsen. Båda två vet exakt vad det referar till (och det är verkligen inget spännande), utöver det faktum att rapsen, ehh ja, faktiskt blommar. Ni förstår nivån här, den är inte hög. Men i alla fall, jag fick ett sms härom dagen, "Nu blommar rapsen", och kunde inte låta bli att bli glad. Det är lite fint. Både att rapsen blommar och att modern hör av sig om det.

Nr: 304

Funderade lite på helgen innan, ni vet som man gör, "Vad ska vi göra?", "Vad ska vi käka?" och bah kände att den enda, verkligen det enda jag är sugen på är hamburgerbröd. ÄLSKAR hamburgerbröd, det är det godaste jag vet. Med senap, ketchup och bostongurka. Och tunnskivad rå lök. Känner dock att det blir svårt att sälja in det hos Musse.

Imorn ska vi på vernissage och ni kan inte ana vår förtjusning när jag, efter att tidigare ha fått mejla och be om att komma på gästlistan till Modernas vernissager, nu fick en inbjudan! Wohoo. Det kan eventuellt ha förekommit en high five mellan Musse och mig, men det vill jag inte uttala mig helt säkert om. Jag känner hur vi rör oss uppåt i Malmös kulturliv. Verkligen.

Nr: 303

Jag tänkte på Johan Glans när jag stod i baren på Volym igår och beställde en cola. Jag ville, ville ju egentligen säga "En kåcka, TACK" men eftersom jag aldrig har använt det ordet i hela mitt liv så kände jag att det väl inte riktigt var läge att börja där. Eller, det jag egentligen ville säga var "Vad är det billigaste ni har så tar jag det?", men jag utgick från att en läsk för 25 pix var det billigaste jag kunde komma undan med. High life.

Nr: 302

Ja vad ska man säga mina vänner? Mitt hår är så fult så jag försöker att vänja mig vid att ha det uppsatt. Jag har ALDRIG mitt hår uppsatt, för att jag inte kan och för att det är tungt och det gör ont i huvudet att sätta upp det. Men mest är det för att jag har en olycklig käklinje, nej men jag menar "käklinje", och en vansinnigt ful profil. Men anyhoow, jag sätter upp det och känner mig som en fet, osexig tant. Fett osexigt. Men Musse säger att det är fint, bless his little heart. Jag ser ut som "the lady of the manor" med håret uppsatt, säger han. Gulle.

PS: Musse spritsade lite för hårt i fredags. Hur jag märkte det? Han bytte skärmbild på sin datta, från en bild på Flying Doctors-gänget till en på Jude Law. Jag är så stolt.

Nr: 301

Fyra saker som gjorde söndagen till en riktigt jävla usel dag:

1) Vi lottade och lotten är så ful och allt var så tråkigt och jobbigt och jag hatar fula saker. Dör på det.

2) Träffade på en gammal universitetskompis som bah "Men vad händer, berätta något nytt och kul!" och jag bah "......". Vad kan jag säga, INGET händer i mitt liv. Blev påmind om hur misslyckad jag är.

3) Blev inbjuden till en disputationsmiddag och tanke nummer två, efter "Åh så kul att hon är klar", var "Ja den lär jag ju inte gå på med tanke på att jag är misslyckad och värdelös och inte har något att säga till någon".

4) Jag låste mig själv ute.

Kontentan av det hela: Jag är inte bara misslyckad och värdelös jag är DUM I HUVUDET också.

Nr: 300

Älskar min fina mamma. Hon och en väninna går på hantverksträffar någon kväll i veckan, stickar lite, dricker kaffe och pratar sådär. Dötrevligt. Det hela håller på mellan klockan sex och åtta, men modern anförtrodde mig härom dagen att dom ibland åker hem lite tidigare eftersom båda två är suckers för Navy CIS som börjar klockan åtta. Så himla golligt, sticktanterna som skyndar sig hem för att kolla på agentserie. Fast modern kallar det givetvis CIS Navy. Kan hon få en titel fel så får hon det. Men ändå, kärleken på det.

Nr: 299

"Gud jag är så lätt att håna." Så tänkte jag innan. Med mitt fula fluffiga hår och stora glasögon och nervösa läggning. Gode. Tid.

Nr: 298

Ibland tänker jag att jag kanske är lat på riktigt. Jag kanske faktiskt inte vill göra saker. Jag brukar tänka att lat, men det är jag ju i alla fall inte, ett dåligt karaktärsdrag jag har förskonats ifrån, puh. För jag är inte den som bangar att gå upp tidigt och fixa grejjer och gå och handla och "Oj jag hann visst städa och gå till återvinningen och baka ett bröd också", den vajben litta, det är ganska typiskt Mary. I mångt och mycket är jag en "doer", som det visst heter. Men ändå, jag tror att jag är lat i själen, liksom. Lat när det kommer till svåra och jobbiga saker. Sådant som tar emot lite. Och det är ju illa. Det är ju onekligen bättre att inte orka städa men att göra det viktiga, än att vara som jag (det är aldrig bra att vara som jag) och städa och fixa men sen inte orka ta tag i allt det som faktiskt är viktigt i livet, det som ÄR livet, utan istället bah "Åh det är ett gammalt Poirot-avsnitt på tv, det har jag bara sett två gånger tidigare, wohoo, den där viktiga boken eller uppsatsen kan jag tänka på imorn istället". Liksom lite så. Är också rädd för att jag fantiserar bort mitt liv, att jag bara tänker på hur det skulle kunna vara och nöjer mig med det. Jag tror att barndoms förälskelse i skönlitteratur, en förälskelse som aldrig har gått över, är skurken här. Om man alltid har varit nöjd med att läsa om andra som lever livet, men aldrig riktigt klurat ut hur man ska göra det själv, vad ska man då göra?

Nr: 297

This just in: jag har en ny karriärplan. Igår hängde jag på allehanda auktionssajter och fick den briljanta idén att börja handla med guld. På ricko. Köpa smycken och sälja guldet och tjäna massvis med dolares. Guldpriset är högt nu, vettni. Någonstans känner jag att en sån enkel plan måste ha en hake någonstans, att om det vore så enkelt så skulle alla småfifflare syssla med det här. Så antagligen kommer även detta att fallera. Men fint hade det varit. Mary, guldhandlare. Det visitkortet hade inte gått att för hackor, känner jag.

Nr: 296

Ibland undrar jag om Musse är införstådd med att det finns en reell risk att när vi gifter oss (as if) så kommer han att knyta hymnens band med Stevie Nicks dorkiga kusin, iförd böljande Stevie-klänning och plugghästglasögon. Kanske en blomma bakom örat. På ricko. Vi kommer liksom inte att köra med vit klänning och körrka och sådana där fånerier utan typ rådhus och middag UTAN tönterier som att alla ogifta skall upp och pussa på brudgummen respektive bruden, alltså jag dör skämsdöden på sådant. Inga sånger skall sjungas heller. När man äter äter man, och tramsar inte runt. I alla fall, jag stod på Humana innan och provade klänningar och hittade en fab klänning som Stevie hade ÄLSKAT. Härligt syntetmaterial. Fotsid. Vida ärmar. Psykedeliskt mönster. Den hade inte fransar, annars hade den allt. Stod där och bah "Jooo den här hade jag kunnat gifta mig i." Jag har lagt undan den och ska ta med syrran, inte Musse, och spana på den igen. Frågan är förstås: "What would Stevie do?". Jag vet ju givetvis svaret. "Go all in."