Nr: 494

Alltså nu har jag läst igenom opponentens kommentarer och gode tid jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det är så mycket ointelligent och ogenomtänkt kritik och i princip säger han att uppsatsen är "vinklad" och att jag bara återger mina egna åsikter och jag bah dånar lite. Det bästa är att han skrev på FB igår att "Vill du diskutera mer så finns jag här" och dum som jag var accepterade jag hans vänförfrågan i morse innan jag hade läst hans trams, det ångrar jag ju bittert nu. Och jag velar mellan att säga hur jävla fel han har (givetvis inte i dom orden) och att ignorera honom eftersom hans åsikter betyder absolut nada. Men liksom, han ska fan inte komma här och komma. Och det kanske absolut värsta, han skriver i sin lilla text att det finns några stavfel, men att "på nittio sidor får man räkna med det". Gud så storsint. Det finns inga stavfel. Mary does not do stavfel. Däremot fanns där typ tre slarvfel, som att ett t saknades i ett ord. Sånt händer! Detta kommer då från någon som inte ens kan stava rätt på namnet på disciplinens främsta företrädare. A bit rich att klaga på mig då, tycker jag. Bitch please.

Blev sjukt sur på Musse också eftersom han inte förstår varför jag blir upprörd, han bah "Ja tycker du ska släppa det nu". Återkom när du har slitit och ett miffo inte ens kan läsa innantill eller förstå vad det är han läser. Inte okej.

Nr: 493

Det absolut finaste som finns måste ju vara att ha människor som bryr sig om en. Vilken tur jag har som har såna i mitt liv. Som sms:ar och ringer och frågar hur det går. Och när jag kom hem igår från Lund satt storasyrran och Musse i köket och sjöng grattis för mig och skålade i vin och syrran hade, på uppdrag av vår far, köpt fantastiska uppsatsblommor till mig från honom, men uppmaningen att inte snåla. Han köpte blommor till sin fru varje vecka när hon levde, och han snålade aldrig. Så himla fint. Så nu har jag tre vaser med världsafina tulpaner, en färdig uppsats och ett vg. Examinatorn sa att den var utmärkt och hade typ inget att anmärka på.

Min opponent däremot gjorde väl kanske inte ett jättebra jobb, inte ens en sammanfattning fick han till, jag fick fylla i vad som var uppsatsens centrala slutsats. Jag vet, det är inte lätt om man inte är van, snarare dösvårt, men ändå. Det bästa var emellertid när jag på tåget hem gick igenom hans anteckningar i min uppsats (Han bah "Du får det här så kan du ju kolla och se vad jag har för kommentarer" och okej det var väl i all välmening men lite overkill kanske, han är en sån ung man som har en kandidat och därmed tror att han kan allt och att alla hans tankar är rasande intressanta) så efterlyser han vid flera tillfällen "enklare språk". Och lite här och var har han gjort förslag på ändringar i mina ytterst korrekta meningar, förslag som gör det platt och tråkigt och utan schvung, antagligen för att han inte förstod. Alltså jag dog. Pärlor för svin und so weiter. Jag som var glad för att jag fick en svensk och inte en dansk opponent, just med tanke på att då skulle vederbörande i alla fall kunna upskatta att den var välskriven. Så fel jag hade där. Enklare språk? Jo tjena. Det är inte riktigt så jag jobbar, jag kan fila på en formulering i en evighet. Och det är långt ifrån akademiskt fikonspråk. Jaja, you can't win them all.

Nr: 492

Jaha govänner nu drar jag in till Lund för att möta mitt uppsatsöde. Det faller sig så väl att jag har en lillasyster som dealar betablockerare, så det ska nog ge sig. Later gators.

Nr: 491

Imorn är det uppsatsseminarium. Än så länge är jag mer nervös för att opponera på den uppsatsen jag har läst, än orolig över vad de kommer att säga om min. Jag hatar att opponera på någon annans uppsats eller paper, det är så svårt och jag är alltid rädd för att jag ska missa något eller inte förstå och att examinatorn och uppsatsförfattaren ska tycka att jag är helt dum i huvudet. Därför har jag nu tretton dattasidor med anteckningar som jag ska gå igenom och sammanställa. Det är mycket möjligt at det är att gå lite overboard men vafan, hellre välförberedd än tvärtom tänker jag.

Nr: 490

Igår pratade vi om resan och jag bah "Åhh jag måste ha med böcker, kanske ska lyxa till det och köpa två nya...." och Musse bah "Ska du ha med två böcker?". Han skrattade rått när jag lite oroligt sa "Är det för lite?" och bah "Jag ska gifta mig med en pointdexter...". Men helt ärligt, resan hem tar typ tjugotvå timmar, tror han att jag vill prata med honom hela tiden? Va? I alla fall, vi har bokat hotellet i Prag, det hade galen inredning och en hel vägg (nåja) med gamla pistoler och jag bah "Åh där vill jag bo!".

Nr: 489

En annan sak: Igår satt vi i godan ro och kollade på The Wire och så bah dog Omar! Nooooooo! Vafan? Musse och jag bara tittade på varandra och "Men, dom hade ihjäl Omar?". Först Proposition Joe, som jag var mycket förtjust i, och nu Omar. Manusförfattarna har ju onekligen en väldigt osentimental inställning till sina karaktärer, men liksom kom igen, Omar? Vi är inte roade.

Nr: 488

Jag är så sjuuukt ledsen och besviken på min bror. Ni anar inte. Broren har de senaste åren kört på en mycket egen strategi, nämligen han deltar inte i familjen, svarar inte när man ringer, ringer aldrig upp, svarar aldrig på inbjudningar och dyker upp när det behagar honom och antingen tillbringar han kvällen med att röka och sms:a eller så är han kalastrevlig, det vet man aldrig. Och ingen säger något för det går inte för då "tjatar man" och det hatar han så dumma som vi är blir vi bara kalasglada när han väl känner för att nedlåta sig till att umgås med oss.

Sin vana trogen så kör han ju på samma giv inför det stundande bröllopet. Han har inte tackat för inbjudan. Inte hört av sig och sagt grattis. Inte sagt om han kommer. Nada. Igår mejlade jag honom på FB (För det är jobbigt när familjen ringer, det har han inte tid med för han är så busybusy och jobbar så mycket. Kunderna har han antagligen tid för och skulle aldrig behandla såhär, men dom är ju viktiga gudbevars, det är ju inte hans syster) och påminde honom om nästa helg och frågade om han kom och hur det var med honom och sådär. Tror ni att han har behagat att svara? Nejrå. Han har varit aktiv på FB givetvis men hemska tanke om han skulle ta och svara mig, nej det går då rakt inte för sig.

Min styvfar och tillika brorens far är lika illa på det han. Tro inte att han ringde när han fick inbjudan, nejrå. Vi sågs av en händelse någon vecka efter det och när han inte sa något frågade jag efter ett tag "Har du fått en inbjudan...?". Svaret blev det entusiastiska "Ehhh jaaa just det ja....". Inget tack. Inget "Grattis, vad roligt". Nada.

Alltså jag blir så ledsen att jag nästan gråter.

Nu är min fråga - är det okej att bete sig så? Va? Är det det? Är det jag som är mongo som för det första tycker att det är kul att umgås med familjen och för det andra skulle dö hellre än att vara så ohyfsad? Och jag vill ju säga till dom båda vad jag tycker, hur ledsen det gör mig, men jag vet ju också att det inte kommer att tas emot väl och att dom antagligen kommer att tycka att jag är ännu dummare i huvudet än vad de redan tycker. Men så tänker jag att vi ses ju ändå aldrig, vi hörs ju aldrig, så vafan spelar det för roll?

Bröllopspeppen är med andra ord minimal. Vill inte ha nåt. Vill gå till Rådhuset med Musse utan någon annan och utan att någon vet.

Det enda roliga: vi har köpt vår resa i alla fall. Nästa söndag tar vi tåget till Prag. Jag har varit i Prag för länge sen, det var mitt i sommaren och kalasvarmt men jag minns det som en väldigt fin och trevlig stad. Efter några dagar där åker vi till Budapest, som enligt uppgift ska vara en torr stad, jag tänker att det är vinden från Pustan som blåser in. Låter lovande. Efter ett par dagar där tar vi natt-tåget (med egen kupé, jojo här löxas det till förstår ni) hem via Berlin. Jag ser framför mig hur vi spankulerar på stan, går på museum, handlar picknick i någon liten butik och frukt på torget, sitter i en park och läser och äter. Åh!

Nr: 487

Jag inledde dagen det det här, eller inledde och inledde det var ett par timmar in på skrivandet när jag fnissade åt "Nu är'e boxtajm". Det blir på ricko aldrig tråkigt, fan älskar det, även om det är lite tragiskt kanske, att vara föll på jöbbet som Benke.

Har potential att bli en fin helg i alla fall. Nu väntar jag på att Musse skall göra entré i hemmet sen blir det bröd och ost och myyyyys hela kvällen lång. Närå, men nästan. Ett avsnitt av The Wire och ett av Game of Thrones ska vi hinna med, och sen lär väl jag somna antar jag, är helt övertrött nu, speedad och uppe i varv men jättetrött. Imöra ska vi på teaaaaater för att fira att Musse fyller år på söndag, och då blir det utefrulle, Konstmuseum och sen våffelfest. Gött att han fyller år på våffeldagen, det är liksom aldrig någon tvekan om vad som det skall festas på.

Viktig grej också, imorn ska vi se om vi äntligen kan boka vår resa. Prag och Budapest i april, wohoo! jag tror det när jag ser det, med tanke på hur det brukar gå för oss. Vi är väl inga doers, om man säger.

Nr: 486

Hello lovers!

Ni får förlåta mig mitt frånfälle men jag har skrivit klart min uppsats, tro't den som vill. Skickade in eländet för några timmar sen och är nu ganska mör, om man säger. Jag tyckte att jag låg så bra till, "det är lugnt jag är nästan klar", men sen så dyker det alltid upp massa grejer som ska fixas på slutet, så två timmar innan deadline kom den in. Puh! Jag har vaknat vid fyra både idag och igår för att jag har varit så stressad och uppe i varv att jag inte har kunnat sova, så då har jag gått upp och satt mig och jobbat. Innerlig tur att jag gjorde det idag för annars hade jag nog aldrig hunnit. Nu har jag i alla fall plockat undan, diskat, duschat och tvättat håret och klätt mig och sitter i soffan och dricker te och äter bröd och avocadoröra. Höll på att börja gråta innan när jag satt med Musses mac och skulle fixa pdf-format. Inte för att det var svårt men det tog säkert nästan två timmar för att möget hela tiden flödade om (Heter det så? När texten hoppar och konstrar sig? Ja ni hajjar väl i alla fall.) och inget stämde med innehållsförteckningen eller marginalerna eller nåt och gah! Men det fixade sig. Tror jag. Stackars sate som ska läsa den. Ibland tänker jag att den är kalas och bara väntar på att min lärare ska höra av sig och bah "Wow this is great" men så fantastisk är den ju klart inte. Oh well. Inlämning idag. Opponering nästa freitag. Och fredagen därpå är det mottagning. Busy busy.

On a happy note: dieten går framåt. Har typ inte ätit eller sovit på två dar och ser ut som ett härke men ett tärt härke i alla fall. Wohoo! Jag tänker på bröllopsbilderna som man kommer att få leva med resten av livet och jag vägrar dubbelhaka på dom, absolut vägrar. Tur att syrran är fotograf, hon kommer att ha ensamrätt på plåtandet.

Nr: 485

En annan sak, när Musse kom hem med sina boklån så tog han upp böckerna en efter en och bah "Och den här är till hela familjen" och jag fick ont i magen och hjärtat och tänkte bara att "Men vi är ju inte en familj". Så himla ledsen.

Nr: 484

Igår såg vi Sarahs nyckel. Har ni sett den? Med Kristin Scott Thomas. Gud vad jag älskar henne. Men i alla fall, den var bra men så ledsam och hemsk. Jag var helt uppriven efteråt och kunde inte sova, Musse fick klappa lite på mig. Så när jag låg där och var ledsen så dök av någon anledning Heidegger upp i huvudet. Och jag kunde inte för mitt liv komma på vad karln hette i förnamn. Jag försökte se Varat och tiden framför mig där den står i bokhyllan och när det inte lyckades gick jag igenom alla klassiska tyska namn jag kom på i huvudet; Heinrich, Thomas, Johann, Friedrich, ja ni fattar, tills Musse mumlade "Han hette Martin". Härom kvällen väckte jag Musse med frågan "Du, vad hette hon hamnpolisen i säsong två av The Wire?". Vad är det som gör att sådant dyker upp i huvudet?

Idag kom Musse hem från bibblan med lite böcker. Bland annat med en lättläst bok på tyska, Fälle für den Kommissar, något som föranleddes av att vi inledde dagen med att googla etymologin bakom ordet vitlök vilket sen gjorde att vi läste på om muskotblomman och sen hamnade på den tyska wikisidan för muskotnöt. Och vi aspirerar ju på att bli tyskofiler, så då måste vi fräscha upp tyskan. Dorkofiler är vi ju redan, så det är inget vi behöver jobba på, som ni ju förstår.

Nr: 484

Har givit upp jobbandet för dagen och ligger nu på soffan och läser Fredrick Forsyths The Odessa File. Sjukt dålig än så länge, men jag hittade den på ett bokbord på universitetet, bland gamla utredningar och tråkiga rapporten låg den och "Varsågod och ta" stod det och det gjorde jag.

Just i uppsatsdeppen kom ett mejl från en lärare som vill att jag ska presentera uppsatsen på ett seminarium nästa vecka, bah "Varför gör du inte det?". "För att jag inte vill", vill jag svara, som den tolvåring jag är.

Nr: 483

Alltså stryk det där med bra, gode moses nu känns den världsadålig = jag är ledsen och vill tröstäta.

Nr: 482

"Jag tar vad jag kan få" kan ju vara den sorgligaste inställningen till livet någonsin. Här aspirerar vi inte på något, nä vi tar tacksamt emot det som blir oss givet, men inget annat. Jag är inte sådan egentligen, jag lovar. Jag inser väl bara alltför väl mina begränsningar ibland.

Nr: 481

Gudars det flimrar snart framför ögonen. Jag sitter och går igenom uppsatsen och trycker på "delete"-knappen så ofta jag bara kan. Det bästa som finns är att plocka bort saker ur en text, inte förrän då blir den bra. Men ändå, sjuuukt tråkigt. Och bra och bra, jag har ingen aning alls. Ibland tänker jag att den är ganska sofistikerad, ibland att den nog är jättedålig och simpel. Jag tänker inte sticka under stol med att jag kommer att bli sjukt besviken om jag bara får godkänt och att det kommer att kännas bittert som bara den att avsluta en utbildning med det när jag nästan enkom har spetsbetyg på resterande kurser. Emellertid, numera är min inställning väl egentligen den att om jag slipper skämmas och inte blir helt tillintetgjord på seminariet så är det bra, oavsett betyg. Beggars can't be choosers, eller hur var det nu igen? Jag tar vad jag kan få, som vanligt helt enkelt.

Nr: 480

Igår var jag borta från hemmet under dagen, och Musse jobbar kontorstid nere i industrihamnen och är aldrig hemma på dagtid i veckorna. Så, jag kom hem i godan ro, hängde av mig och grejjade och så när jag kom ut i köket låg där en femkilossäck med lök. Som inte låg där när jag gick hemifrån. Jag ba "Woot????". Var tvungen att ringa Musse; "Har du varit hemma idag? Avec lök??". Det hade han, men min första reaktion var att oroligt kolla om det fanns någon annan i lägenheten. De där lökarna kändes som ett subtilt, om än ganska märkligt, hot.

Nr: 479

Vad jag har blivit helt hooked på på sistone: blodapelsinslush! Har käkat det flera dagar på rad nu, tack vare Hemköps billiga blodapelsiner. (Som för övrigt går under namnet apelsin - röd. Så tramsigt. Får det inte heta blod längre?) I alla fall, imorse gjorde jag det igen: pressade fyra apelsiner, mixade för att slippa fruktköttsslamsor och sen in i frysen i ca en timme, en och en halv, så har man slush. Sjuuukt gott. Vassego för tips.

Jag älskar för övrigt min mixerstav och använder den varje dag. Helt oumbärlig. Jag är ingen pryltjej, har varken vitlöksskalare eller mjölkskummare och tycker överlag att prylar är otroligt ointressant (min telefon är till exempel en sex år gammal tegelsten, jag bryr mig verkligen inte), men ve den som kommer emellan mig och min mixerstav, det säger jag bara. Hell hath no fury like a woman utan mixerstav.

Nr: 478

Jag tänkte härom dagen att "Nähä, jag ska nog inte dricka någon alkohol fram till bröllopet". Oklart varför, jag bara tänkte att det kan ju vara en idé, liksom. Men gillar att bestämma mig för saker. Plus att alkohol är fetande. Sen igår, sjuuukt sugen på ost och portvin. Åh! Det här kan vara något jag kommer att ångra bittert, känner jag.

Nr: 477

Vad som håller mig uppe just nu när jag sitter och uppsatsjobbar såhär på lördagkvällen: Jag har en liten flaska prosecco i kylen! Den kommer inte att bli långvarig där is all I'm saying.

Nr: 476

Igår sa jag "Men alltså tv, jag dör". Vi var på vernissage på kvällen. Musse och en kompis gick och pojkölade efteråt. Jag kom hem själv och tänkte att "Jomen det kanske finns något att titta på". Härdade ut en kvart sen, se ovanstående citat. Alltså det är ju inte så att vi är några amish som sitter och virkar i stearinljussken istället för att se på tv, jag älskar film och tv-produktioner och vi kollar jämt på dylika, men numera har jag noll tålamod för slasktv med reklampauser. Det kryper i mig efter fem minuter. Geht nicht. Så jag stängde av, borstade tänderna, funderade på att slå på dattan och sätta mig och jobba men nöjde mig med att dricka ört-te (det får man dricka efter tandborstning) och läsa uppsatsböcker i sängen. Inte så möcket high life men ganska trevligt.

Nr: 475

Nyss förnyade jag en lånebok för sjunde gången. Känns stabilt. Mest handlade det om att lånet gick ut idag och att jag inte kände för att gå till bibblan just nu. Jag är klar med den så snart, snart ska dom få sin bok tillbaka. Jag lovar.

Nr: 474

Jag jobbar med snedbenan, för den som oroligt undrar hur läget är på hårfronten. (Det vill säga ingen, och I don't blame you.) Musse älskar det. Jag citerar "Du har aldrig varit snyggare". Jaja bless hiss little heart han är en raring. Men lite känns det som hämtehår, som vi säger i Skåne. A comb over, om ni förstår.

Och bröllopet, jomen det ska väl bli lite trevligt dårå, jag gör mitt bästa för att hålla mitt kontrollbehov i schack. Jag har äntligen ringt och fixat påskaftonens lunchbokning, det har sökt mig länge och jag var dörädd för att dom skulle ha stängt eller fullt eller något. Men puh, det gick bra. Vi ska till Konsthallen med föräldrar och syskon efter våra två minuter i Rådhuset. Det ser jag fram emot mycket, älskar Konsthallen och de har jättebra mat. Känns härligt vårigt med Rådhuset, promenad genom stan och sen lunch. Jag hoppas på fint väder men framför allt på torrt väder. Mitt hår klarar inte vårfukten. In other bröllopsrelaterade news så införskaffades igår en svart spetstrasa från Monki, jag tänker mig att den och en svart långkjol blir bra. Och så en vit tygros bakom örat och mormors bröllopsbrosch, som hon hade när hon och morfar gifte sig i Göteborg 1942. För sjuttio år sedan. Det gör mig så ledsen att hon inte kan vara med, jag hade velat det så mycket. Men jag vet inte, måste jag ha två outfits? En till långfredagens mottagning och en till Rådhuset på påskafton? Jobbigt jue. Kan man inte få ha samma?

Men Monki alltså. Gode tid. Igår, fast jag givetvis inte skulle köpa dom, drog jag i ett par skor där och tänkte "Amen jag testar dom". Ibland gör jag sånt, bara för att. Tittade sen runt efter någon stans att sitta whilst jag provade skorna jag ändå inte skulle ha och som dessutom inte fanns i rätt storlek. Det fanns inget att sitta på. Så jag fick fråga den tuffa tjejen (som var och tog cellprov samtidigt som mig senast, det tänker jag alltid på när jag ser henne) och som sportar vad jag skulle vilja kalla queer-frisyr, varpå hon pekade på en vit pilatesboll-liknande sak. WTF? Hur ska tant kunna prova skor, skor som dessutom sitter ihop med en plastremsa, samtidigt som hon måste balansera på en jämrans boll? Vafan? Jag förstår ju att dom bara vill ha unga och hippa kunder och inte en tant med långkjol och morgonrock istället för kappa men ändå, förnedringen. Inte sköj.

Jaha men om man skulle ta och runda av det här totalt ointressanta inlägget med lite mer ointressant info som att jag nu kommer att göra mer te och sätta mig med min uppsats och jobba innan det blir vernissage och möjligtvis, bara möjligtvis ett glas bubbel ikväll? Jo, så får det bli.

Nr: 473

Och en annan sak, jag blir så jävla arg på Musse när han försöker vara snäll och släta över och säga att "jag är vacker i verkligheten". Tror han att jag är dum? Bara för att han är blind så innebär det inte att jag är det. Herre. GUD.

Kommer ju onekligen att bli svarta kläder till det jämrans eländesbröllopet, eftersom allt annat är fetande. Hela jag är fetande, men kom igen, man får göra sitt bästa. Är för övrigt inte ett dugg sugen på några festligheter. Känns bara jobbigt och tråkigt och betungande. Hade jag tyckt att ordet "blä" anstår en vuxen kvinna hade jag använt det. Det gör jag dock inte så jag nöjer mig med att säga att Mary inte är road. Kommer uppmuntra alla att gifta sig som två kompisar gjorde, i hemlighet i Köpenhamn med två vittnen som sen skickades ut på stan med fickpengar så att brudparet kunde fira ifred. Varför, varför bestämde inte vi oss för det?

Idag på Facebook såg jag någon som skrev *leende* i en statuskommentar. Något gick sönder i mig när jag såg det, jag lovar.

Nr: 472

Just nu gråter jag för att jag är så jävla ful. Glöm det där med sidbenan på passbilden, dubbelhakan är det enda alla kommer att se ändå. På pass och id. I fem jävla år. Fy fan jag är så groteskt ful så det finns inte. Det är tragiskt att jag tror att smink gör någon skillnad, jag skäms ju för hur ful jag är. Det är innerlig tur att jag aldrig kommer att få barn, för jag hade ju aldrig klarat det utan att bli kalasfet, det fattar ju alla.

I alla fall en sak mindre för syrran att göra på bröllopsdagen - ta bilder. Den som tar upp en kamera kommer att dö.