Att färga ett snöre

Om det är något som skulle få mig att blogga igen så är det att jag har världens bästa man. Han säger alltid "Och du får inte blogga om det här", och med det menar han att jag inte får twittra eller facebooka eller på något annat sätt kommunicera med omvärlden vad han gör. Men han är inte här, eller hur? Nä se det är han inte. Så därför jag kan meddela omvärlden att han, när jag sms:ade och frågade vad han gjorde (han är nämligen hemma hos sina föräldrar) svarade: "Jag har färgat ett snöre och nu tänkte jag snart gå och lägga mig pga trött". Dör av älsk när jag får sådant! Bonusinfo: han har färgat snöret med någon sorts blodriskeavkok. Han älskar snören.

Nr: 575

Det är mysko det här med sinnesstämningen, och hur det går upp och ned. Ingenting har förändrats men plötsligt mår jag så himla bra. Som sagt, allt är precis som innan, men jag känner mig snygg och bra och tycker att allt är härligt. Det kan kanske ha lite att göra med att jag inte är sjuk längre utan känner mig helt som mig själv igen, men ändå. Nu sitter jag i sängen, där jag tillbringar största delen av min tid nu när jag är sans make, och det är så jävla härligt. balkongdörren är öppen, det är folk på gården, solen ligger på och jag har hängt upp ett citrongult gammalt sängöverkast från vår sommarstuga som ersatzgardin och den fladdar så avkopplande. Jag har jobbat lite under dagen, sökt ett tråkigt jobb och inväntar nu ett styck syster med vilken jag sen ska gå till en gemensam kompis och dricka vin. Och imorn ska jag på vernissage. Jag har det väldigt bra helt enkelt.

Lite trist känns det dock att jag är på så bra humör när inte Musse är här. Det är emellertid inte relaterat, det lovar jag. Däremot känner jag att jag är mycket mer social när jag är själv, och det oroar mig. Jag är ju konstant rädd för att vi är så tråkiga och inte gör något och kruxet där är att jag vill göra saker medan Musse inte vill det. Han vill typ inte ens umgås med sina kompisar. Oklart varför. Hade han inte haft mig att dras med hade han inte träffat någon. Och när vi då faktiskt gör saker och träffar folk så upplever jag ofta att han inte tycker att det är så värst kul, vilket stressar mig enormt och gör att jag blir tråkig och skärrad och inte vet vad jag ska göra av mig. Lagom sköj om jag bara kan koppla av och ha trevligt när inte han är med, jag vill ju ha kul med honom. Men alltså det här, jag tänker på det jämt. Hur jag vill vara och hur jag är. Hur blir man det man vill vara? Hur lever man det liv man vill leva? Jag önskar att jag visste.

Nr: 574

Inte för att jag vill tala om det här men idag var jag och anmälde mig på Arbestförmedlingen. Ni anar inte vilken ångest jag har haft för detta och hur nervös jag var i morse. Kvinnan som tog emot mig var väl rar och det känns ju i alla fall lite bra att ha en femårig universitetsexamen att komma med. De kanantagligen inte kan göra något för mig och hon var tveksam till om jag ens är berättigad a-kassa, så då kan man ju verkligen undra över nyttan med att skriva in sig. Dock, jag ser det som en politiskt subversiv handling att försämra sysselsättningsstatistiken för etniska svenskar mitt i livet. En får göra sitt för kampen, und so weiter.

Nr: 573

Jaha hörrni nu är jag hemma från dom småländska skogarna, sans make. Han ska vandra i fjällen, äta pulvermos och frysa. Det ska inte jag göra. Jag kommer däremot att leva ungkarlsliv nu utan honom är jag rädd. Det sjangserar fort vettni, framför allt när det gälelr maten. Är lite rädd för att jag de kommande tio dagarna kommer att leva på cornflakes och pannkakor, bara för att jag kan. Älskar frukostmat! Jag inledde det hela igår med att äta chips i sängen. Herregöö hur ska det här gå, undrar såklart vän av ordning. Jag säger bara att om det är pannkakor inblandade så kan det bara gå bra. Och därmed basta.

Nr: 572

Jobbigt läge att börja dagen med att gå igenom nattens twitterfeed och läsa typ en ziljon tweets om OS-invigningen och känna sig som lamaste människan i världen som missade det. Beckham på en motorbåt, corgis och drottning Elizabeth - det här kan ju ha varit den bästa OS-invigningen någonsin. Här satt vi och pratade om att vi borde starta en barnteatergrupp när det händer sådant på tv, gode tid! Vicken miss!

Nr: 571

Vi åker till Småland över helgen. Jag packar det väsentliga = gin rummy-reglerna och två kortlekar.

Nr: 570

Hushållet är gemensamt förälskade i Adam Scott och igår dök han upp i Parcs and recreations och vi bah "Åhhhh". Men alltså ni måste kolla på Parcs and rec, som vi som är lite hippa och nere med det säger. Det tog ett par avsnitt innan vi hajjade tjusningen, vi var ganska kalla inför det först. Det var inte alls vad jag väntade mig, det var nog mest det. Men sen, åh så bra det är. Har aldrig sett Amy Poehler i något innan men är förtjust. Så alltså - kolla!

Nr: 569

Jag är uppväxt i ett hem som kan beskrivas som ganska ordentligt könsrollskonservativt och stereotypt. I och för sig har jag en mor som fixar allt och som alltid målar och snickrar och donar och vars motto typ är "Ja men det går nog ska du se" men det var liksom så hemma att hon skötte barnen och hemmet och min styvfar mekade med bilen och klippte gräs och grillade på sommaren. Han är en riktig skånsk karlakarl, helt enkelt, som väldigt uttalat trodde på att dela upp sysslor efter kön. Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att han hade tjänat på en mer flexibel mansroll eftersom min känsla är att han och min mor under sitt äktenskap aldrig någonsin förstod varandra, men det vet jag ju egentligen inget om, även om det känns ganska rimligt. Nu råkar jag vara gift med en man som är i princip motsatsen till min styvfar (däremot råkar han vara ganska lik min biologiska far, vilket jag ibland tycker är lite lustigt) och trots att jag är vuxen så kan jag fortfarande tycka att det är lite, ja nästan lite exotiskt med män som min man, uppvuxen som jag är. Och det ska erkännas, jag formligen älskar att vara gift med någon som läser poesi, som älskar rosor och koltrastar och som när han kommer hem från jobbet hojtar "Älskling, googla vetelängd!" och sen ställer sig och bakar, iförd världens fulaste shorts och omaka strumpor.

Nr: 568

Det är innerlig tur att jag inte har Instagram för dagens lunch hade sannerligen inte gjort någon lycklig. Jag rensade kylen och resultatet blev vitkål kokt i klyftor och ugnsbakad kålrot och broccoli. Alltså ni hör ju. Enda anledningen till att det inte var en kapital besvikelse var ju för att jag hade noll och inga förväntningar innan jag högg in.

I övrigt har jag lånat en bok med titeln Verklig lycka, om positiv psykologi. Det känns onekligen väldigt amerikanskt, de är ju förtjusta i sitt eviga positive thinking.

Jaja det var allt.

Nr: 567

Och för den som oroligt undrar om sommaren har blivit bättre för mig så kan jag svara nej. Och på svar om varför så kan jag berätta att jag tillbringade torsdagsmorgonen och förmiddagen på akuten eftersom jag fick en härlig allergisk reaktion mot antibiotikan jag har käkat. Nässelutslag en masse, hjärtklappning, hemsk ryggvärk som gjorde att jag inte kunde sova för det tryckte så på lungorna när jag låg ned, svårt att andas, domningar och stickningar i armarna, you name it, allt som stod i bipacksedeln fick jag.Good times.

Och akuten hörni, vilket ställe. Musse följde mig dit och när vi kom in stod tre tanter och skvallrade utanför inskrivningsbåset. Inget gav oss så mycket som en blick ens. Till sist hasade en av dem, som gick med krycka, sig fram och bah "Söker du vård ellör....?". Mmmm det gör jag. Då fick jag ta en lapp och fylla i. Det var ingen före mig men sen fick jag stå och vänta med min kölapp och min ifyllda lapp om varför jag "sökte vård" tills det behagade henne att trycka fram mitt nummer. Därefter behövdes det två stycken för att skriva in mig. Alltså dör. Är det såhär regeringen friserar sysselsättningssifforna? Är det här anledningen till att det är så låg arbetslöshet hos etniska svenskar mitt i livet? När jag sen väl blev inhämtad och maken gick såg han hur de skvallrade om mig när jag gick därifrån. Gött!

Och sen, fick en sjukt osexig sjukhusfrock och blev inkörd på medicinakuten och låg sen precis vid sjuksyrrornas station och hörde alla deras samtal och mest pratade de om att de hade så lite att göra, dom hade bara en patient (det var jag!) men trots det fick jag vänta på läkaren i tre timmar. Orka! Och det känns aldrig som att någon lyssnar eller förstår eller ens bryr sig det minsta. Hatar dessutom att prata om sjukdomar eftersom jag tycker att det är lite underklass att vara sjuk. Så vi glömmer det nu va, glömmer och går vidare. Hej vad det går.

Nr: 566

Jaha så jag försökte vara lite vuxen och ansvarsfull och ta tag i min ledsenhet och ringde vårdis och bokade en tid hos en av deras psykologer. Mycket kan mann ju säga om vårdis (och det mesta vore inte positivt, att ständigt komma till en ny läkare som inte bryr sig gör ju ingen glad) men jag har haft tur med att få snabba tider på sistone. Alltid något, tänker den duktiga idioten som ät tacksam för det lilla. Så, jag satt och väntade och hoppades att han skulle visa sig vara en i alla fall medelålders stabil gube som man kunde prata litta med. Hade jag fel? Ja. Han var max trettio, med hipsterrutig skjorta och han var så sjuuuukt dålig. Det enda han sa var typ "Men gå och träna".  Jag var så tydlig med vad jag ville ha hjälp med, att bryta mina negativa tankemönster och att kanske bli lite bättre på att hantera livet, men han var bara helt inne på att det enda man kan ändra på är sitt faktiska beteende, så då måste man göra saker. Som att gå och träna. Jag bah "Ehhh att jag går och tränar gör ju inte mig mindre ledsen över min barnlöshet" var faktiskt exakt vad jag sa när jag opponerade mig och menade på att det här inte var vad jag hade väntat mig. Det fick jag dock inget svar på, bara ett "Amen bra att du säger det". Och så fokuserade han bara på att jag är arbetslös och att det är en "jättejobbig situation", men det är inte det jag ser som det mest avgörande för min psykiska hälsa, om jag ska vara ärlig. Inte heller är det det som definierar vem jag är. Och som maken sa också, "Malmö är för litet för att man ska vilja gå till en psykolog man kan träffa på Tempo till helgen". Inte för att jag någonsing går ut längre, men ni hajjar. Han kändes som någon som kan dyka upp i ens bekantskapskrets när man minst anar det. Kollade dock upp honom på Facebook, vi hade inga gemensamma vänner. Alltid något. Men det vill man ju inte heller göra känner jag, hitta sin psykolog på Facebook. Tänker nu ringa och avboka de två besök vi bokade in för det känns totalt meningslöst. hade först tänkt ge honom en chans till, men varför? Gode. Tid.

Nr: 565

Det finns verkligen ingenting att säga. Jag är ledsen varje dag, men det är också allt jag är. Syrran säger: försök att tänka på det som är bra. Men hur ska jag kuna göra det när det enda jag tänker på är allt som är dåligt, på allt jag inte har. När jag tänker på att jag inte har något av det jag vill ha. Så alltså. Det finns inget att säga.

Nr: 564

Men i alla fall, on a happier note kan jag meddela att jag tar emot det dåliga sommarvädret med öppna armar. Alltid något att det regnar och jag kan sitta inne och läsa med något som i alla fall lite kan liknas vid gott samvete. Riktigt gott samvete har jag ju aldrig eftersom jag är värdelös och inte gör något, men ni hajjar.

Nr: 563

Har sommaren blivit bättre? Jag kan ärligt säga nej, efter att ha varit till vårdis ännu en gång och efter att ha fått ännu en omgång antibiotika. Alltså dör. Grät när jag gick därifrån i måndags. Orkar inte. Är typ förlamad av tråkighet och värdelöshet och vet inte vad jag ska göra. Är livrädd för att jag gör Musses liv sämre och tråkigare och att han när som helst ska inse det och bah "So long sucker". Det vore ju bra för honom, i och för sig. För mig, not so much.

Jag förstår faktiskt inte varför jag skriver här för jag har absolut ingenting av värde att säga till någon.

Nr: 562

Saker man lär sig på Twitter, om man inte redan visste det innan: journalister är vääääldigt fulla av sig själva. Lordy. Som vore dom den fria världens beskyddare, så höga tankar har dom om sig själva.