Nr: 220

Jag bryr mig inte särskilt mycket om nyårsfirande, men litta trevligt vill man ju ha det. Kanske mysa litta med pojkvännen, äta fläskfilé och panna cotta. Nej förlåt, nu raljerar jag visst igen. Men ändå. Förra nyår lagade vi massa mat och jag harvade i köket hela dagen och i år när vi började planera menyn så kände jag bara att att näe jag orkar inte. Jag känner inte alls för att laga mat och hålla på, jag vill bara softa och dricka bubbel och kanske glo på Sound of Music (trots att den går på en reklamkanal, arrgh quelle helgerån) medan jag äter upp det sista av julens fruktkaka. Och sen vill jag äta snittar och dricka mer bubbel och kanske spela TP och spana på fyrverkerier från balkongen och skåla in det nya året. Så det ska vi göra. Exakt det. Det är ju inte sus och dus precis men gud vad jag längtar.

Nr: 219

Jag fick en julklappspeng och den spenderades igår, på underkläder på Monki. Det var typ fem-sex år sen det hände och ja vad kan jag säga annat än att det var välbehövligt. Så nu har jag fina underkläder i spets, till och med matchande par, amehherregö, men det sorgliga är att jag hara bara skräp att ha på ovanpå det här tjusiga. Känns liksom lite fel också att dra på sig fina underkläder när resten är så fult och degigt och räligt. Man kanske borde raka benen, det var väl ett halvår sen det hände senast. Och lite nyårsfin vill man ju ändå vara, eller vad säger ni?

Nr: 218

Idag tänkte jag: Gode tid jag hoppas innerligt att jag inte halkar och bryter benet eller stukar foten för då kommer jag att få skämmas på sjukan för mina fötter är HEMSKA. Note to self: ett fotbad och lite pedikyr vore kanske på sin plats.

Nr: 217

Wazzzuuup lovers? Haft en bra julhelg? Ni vet ju vad jag brukar syssla med under julen, marsipan, yadiyadi, gamla filmer, yadiyadi, hänga med familjen. Ungefär så. Ni har hör det förut. Hade jag det bra? Ja. Behöver jag gå på diet? Ja.

Nr: 216

Igår satt jag och läste en bok när Musse, som satt bredvid och meckade med sin första hjälpen-väska som han är möcket, möcket nöjd med, sa "Älskling, jag tror att jag ska gå och stryka mina bandage...". Alltså han är så rörande och bedårande söt att jag dör ibland. Stryka bandage till förbandsväskan, jag dånar. Den där väskan alltså, den är fullproppad med gasbinda och blodstillande vadd och tryckförband och grejjer och jag lovar, jag lovar, att han kommer att ta med den i bilen när han åker upp till Småland över julen. Gode tid. Jag hotade med att skaffa en blogg som heter Saker Musse säger. Jag undrar om jag inte ska göra slag i saken.

Nr: 215

Men alltså det är så tragiskt, jag är ett sådant miffo. Låt mig berätta varför. Det var rena rama SNÖKAOSET i Malmö igår men yours truly tänkte att det var ett utmärkt tillfälle att fixa den sista julshoppningen för "då är det inte så mycket folk ute". Det var ju givetvis lika mycket folk ute som vanligt men det som jag inte fattar är att trots att det snöade och blåste rejält så såg alla andra ut som om de inte bekoms av det, de var helt normala medan jag var en vandrande snöboll. Och så fort jag kom in i en affär så smälte all snön och droppade från baskern ned i pannan och glasögonen och fortsatte ned från näsan och allt var blött och jag skulle hålla ordning på haldsukar och vantar och väskor som halkade ned och glasögonen satt på nästippen och svettig och varm blev jag och håret spretade ut från baskern och jag kände mig som en hundrafemtiokilofettis i en porslingsbutik medan de andra såg ut som om de inte ens märkte av snön. Hur är det möjligt? Hur? Jag fattar inte, men det måste innebära att det är mig det är fel på. Det är jag som är den konstiga, det är ni som är normala. Så kändes det. Oh well, jag är väl i och för sig van vi det här laget, om man säger. Men ändå, någon enda gång skulle jag vilja se normal ut, litta samlad och sansad. Det är väl ändå inte att begära för mycket? Näe det tycker jag inte att det är. Faktiskt.

Nr: 214

Men hörrni, No Egg, så jäkla bra! Jag köpte det på Astrid och aporna härförleden, äggersättning i pulverform. Fab. Funkar döbra att baka på och att göra pannkakor på och att ha i biffar och grejjer. Dessutom, du har alltid ägg hemma, och det är billigt. Jag är så himla nöjd. Och du slipper tänka på ledsna hönor. Syrran köpte yogatabletter som var helt veganska, "because animals like to feel good to", som det stod på burken. Det tänker jag på ofta.

Nr: 213

Var spikmattan förra årets julklapp? Jag har i alla fall upptäckt den nu. Har så himla ont i ryggen jämt nuförtin. Kassa skor och en usel väska som alltid är för tung kombinerat med värdo hållning har helt gjort slut på min rygg. Så jag provade lillsyrrans spikis. Och sen har jag lånat storsyrrans. Igår gick jag och lade mig med den och senaste Bang och låg och läste ganska länge. Och det är döskönt och funkar, ryggen känns lite bättre. Tills jag ställer mig vid min trettiotalslåga diskbänk och diskar och bakar schackrutor (som blev mycket lyckade) och diskar igen och grejjar. Idag blir det mandelfalafflar till julen. Sen ska det göras fetaost- och dadelpiroger till söndagens adventsfirande. En kaka ska fixas också, eftersom broren har fyllt år. Jag bah "Jag vill göra, jag vill göra, får jag göra tårtan?". Det blir chokladtårta med chokladmoussefyllning och chokladglasyr. Jag har velat göra en sådan i en evighet, men det är bara efter eget huvud så det kan klart bli helt misslyckat, det vet man ju inte. Blir den bra får ni kanske se en bild. Men i alla fall, jag får ont i ryggen bara jag tänker på det här. Fast en chokladmoussetårta är ju värd lite ryggont, känner jag. Det är smällar man får ta, n'est-ce pas?

Nr: 212

Haha Musse alltså, han är för skön. Igår när vi käkade så bah "Ja just det, vi ska ju ut och äta på lördag, det har vi glömt. Jaja vi får se om det blir något...". Alltså bah "Ehh det blir ju något om du ringer och bokar". Annars inte. Jaja det spelar mig ingen roll vad vi gör, jag är med på hämtpizza och skumpers också, jag är liksom inte den som är den. Men ändå. Litta initiativ hade ju inte varit fel. Ibland.

Nr: 211

Jag är inte din projektledare. Så tänker jag ofta, även om jag inte säger det, till Musse. Jag är trött på att vara den som alltid bestämmer och tar tag i saker och sådär. Och det ligger ju i min läggning, jag är ju sådan, men jag försöker att streta emot. Försöker bli lite mer laissez-faire. Även om dte är svårt. Men i detta ingår nu att nej, jag tänker inte påpeka att julkorten som jag köpte för att Musse tyckte att det vore trevligt att skicka dylika, och som nu ligger på hans köksbord bland all annan bråte, måste skrivas och skickas i veckan om de skall komma fram i tid. Och jag tänker inte säga att det är läge att ringa och boka bord om vi, som vi tänkte istället för att ge varandra julklappar, ska gå ut och käka på lördag. Jag sa det förra veckan och då var det då rakt inte läge att ringa och boka, så då får han ju göra det när han tycker att det passar. Är jag rädd för att det här innebär att inga julkort kommer att bli skickade och att inget bord kommer att bokas? Svar: ja. Men ändå, jag ska hålla tand för tunga och sluta lägga mig i allting och sluta att ha tusen åsikter om allt och sluta planera och rodda och grejja med allt.

Men gode Moses vad svårt det är.

Nr: 210

Den här bilden gör mig yr av glädje! Yr, säger jag er. Åh Maud!

Nr: 209

Det här tar ändå priset: par som gör en Facebook-profil till sitt ofödda barn. Det är sant jag såg det precis. Amehherregudjagdööör. Bah välkommen till livet dina päron är pucko. Sucks to be you.

Nr: 208

Jag har glömt berätta, jag gjorde något trevligt i helgen. Jo men det händer faktisk, trot den som vill. Vi var ute och käkade med brf-styrelsen, en väldigt välförtjänt middag ska jag säga er. Jag hade ju peppat hela veckan och läst menyn femton gånger också, så svältfödd är jag på restaurangbesök. Det är baske mig sorgligt. Men hörrni, det fabulösa i att säga "Jag tar ett glas bubbel till" inte en utan flera gånger, utan att behöva tänka på plånboken, det skojar man inte bort i första taget. Så värt alltså.

Nr: 207

Är ledsen. Och fattig. Och har ont i hjärtat.

Nr: 206

Idag har jag sagt "Hej och välkommen" till vinterns första självspricka i tummen. Förra året gjorde den väl mig sällskap i sisådär ett par månader. Sköj. Och sexigt.

Nr: 205

Igår satt jag och lekte och gjorde spellistor på Spottan, nu har jag tre listor och typ fyra timmar julmusik. Så jäla gött. Älskar julmusik. Älskar julen. Tycker att det ska börja julas på allvar så fort december för entré. Min bästa julmusik är croonervarianten, med Perry Como och Dean Martin och Bing Crosby, älskart. Har redan nu börjat peppa för den obligatoriska tittningen på White Christmas. Jag menar, allt annat går åt helvete men julen är mysig. Liksom.

I could never be your woman

Älskar den här låten. Oklart varför. Men ändå. Så jäkla bra.

Nr: 203

Alltså peppen inför ikväll, den är episk. Fredagsmyyyys med pojkvännen, gööö så myseligt. Eh nej. Men ändå, hämtpizza, bubbel, På spåret-premiär, (och ja pojkvän, det ska erkännas) ameh herregud det kan ju bara bli toppen. Jag är pepp. Helt oironiskt, för en gångs skull, så generation x-are jag är. Det är ganska bra att ha små ambitioner i livet för det innebär också att det krävs ganska lite för att bli glad. Att se saker från den ljusa sidan, und so weiter. Inte min bästa gren, men whatevs, jag försöker.

Nr: 202

Skulle baka lussekatter härom dagen, jag gjorde degen och allt gick bra. Men sen, när jag skulle baka ut degen blev jag åtta år igen och mindes exakt hur arg jag blev när jag och syrran bakade med mamma och man skulle rulla de jävla katterna och det blev döfult och dant. Så syrran, som är lussekattsmästaren fick ta över. Jag bah "Näe jag kan inte, du får göra det", helt vrång. Mina lussekattsfärdigheter har alltså inte utvecklats nämnvärt på sisådär lite över tjugo år. Stabilt. Men men, jag är bra på annat. Som tex att ÄTA lussekatter. Också en dold talang, känner jag.

Nr: 201

Jag vill ju inte skriva det här för det är bara ytterligare ett bevis på att mitt liv är så fruktansvärt och erbarmligt litet, på så många sätt, men whatevs, vi har ju inga hemligheter för varandra och ni vet ju vid det här laget att jag är ganska misslyckad. Så here goes. Min fina lillasyster ska på en mycket välförtjänt semester och mejlade och bah "Vill du låna min lägenhet när jag är borta?" och jag bah "Ååååå jaaaaaa tack snälla!". Är så sjukt trött på min lägenhet och på mitt hemska räliga badrum och på alla hantverkare, jag hatar att vara hemma numera. Och Lillans lägenhet är helt döfin, ett steknast från Grand Hotel i Lund, med utsikt över takåsar och mysiga hus och jag bara längtar! Jag kan hänga på UB helt obegränsat och jag slipper kånka datorn och böckerna på bussen och det kommer att vara så skönt. Jag ska ha en skriv-vecka och sen kommer Musse till helgen och då blir'e mys och mini-semester, vettni. Nä skoja. Men i alla fall, det kommer att bli fint. Är man en i själ och hjärta misslyckad och liten människa så är det här vad som behövs för att man skall bli glad. Inte så mycket, med andra ord. But still, jag tar vad jag kan få.

Nr: 200

Bea - jag härmas inte med rubrikerna, jag orkar bara inte komma på något spexigt, det är svårt nog att skriva något inlägg över huvud taget. Så nummer känns som en fin idé. Bah så du vet. Puss!

Nr: 199

Jag har en sån dag idag, en såndär hopplös dag när jag bara inte vet vad jag ska ta mig till med mig själv. Hela förra veckan var jag så himla bra och satt på bibblan dagarna i ända och skrev och läste men sen så bah dyker känslan av hopplöshet upp och liksom "Äsch det blir ju ändå inget". Den känslan. Ska dessutom ha uppsatsmöte imorn och det gör mig alltid helt förlamad av rädsla och otillräcklighet. Gruppmöte, no less, så jag fär nöjet att skämmas inte bara inför professorn utan även inför åtta-tio stycken andra studenter. Åh det är sannerligen de stunderna i livet jag lever för. När jag får känna mig exakt så dum som jag vet att jag är. The joy!

Nr: 198

Musse söker jobb och jag håller tummarna, jag behöver någon som kan försörja mig till våren. Alltid. Och liksom ja jag är min egen kvinna och vill såklart fixa mina egna stålar (Jag är den av oss som har cash, om någon undrade. Och en lägenhet. Och möbler. Han har en stol och en gipsbyst. Den sistnämnda kommer att "gå sönder i flytten".) men jag kan liksom inte tro på att det kommer att hända like evah! Så därför, jag hoppas på Musse. Hoppas även att han inte får giget i Växjö för dit flyttar jag icke. Småstad nej tack. Inte för att Malmö är någon metropol precis, men ni hajjar. Lite krav måste ju en flicka ha.

Nr: 197

En så himla jobbig grej: att fundera på saker. Hatart. Eller alltså nej, det gör jag ju inte. Är ett stort fan av att tänka på och analysera saker och världen och sig själv. Men nu börjar det bli lite jobbigt eftersom det handlar om mat. Älskar ju mat. Och plötsligt, eftersom jag har börjat tänka ännu mer än vanligt på vad jag äter och vad maten innehåller, så känns det som att "Vafan, nu kan jag ju inte äta något alls". Allt det göttiga och roliga är verboten. Och det är ju bara förbjudet av mig själv och nej det handlar inte om att förvägra sig saker, men om jag tycker att djurindustrin är överdjävlig och inte vill vara en del av den och faktiskt verkligen tror på det, då måste jag ju put my money where my mouth is, så att säga. Ytterst lämpligt uttryck just i detta fallet. Kött har jag inte ätit på en herrans massa år. Och vill inte äta heller. Ugh. Fisk har jag älskat, men det är inget jag direkt saknar. Numera äter jag inte ägg. Allt det här är lätt, lätt som en plätt. Ägg är kanske lite trist ibland eftersom jag ju gillar plättar och maräng och sådär, men visst kan jag var utan det. Jag äter inte godis som innehåller gelatin, och det är möcket möcket tråkigare eftersom allt mitt bästa godis är segisar med gelatin. Och hallå SKUMTOMTARNA, hur ska jag klara en jul utan dom? Dör. Och jag har tänkt på det här nu på sistone och om jag inte vill äta gelatin så bör jag ju inte heller äta ost gjord på animalisk löpe. Det är ju same, same som gelatin, kan man ju tycka. Och jag gillar inte inkonsekvens. Men hörrni OSTEN, jag dööööör. Ni förstår inte hur mycket jag älskar ost. Jag äter aldrig ost till vardags eftersom jag inte har råd, men vörtbröd utan julcheddar, jag vill inte tänka på det. Spanade på osten igår på affären och alla jag läste på var ju gjorda på animalisk löpe. Jag gick och var bitter i ostdisken, ni anar inte. Och nej såklart att livet inte skall vara en enda lång räcka av uppoffringar, men samtidigt, att tro på något och att stå för det är ju också viktigt. Att vara litta principfast, liksom. Så jag ska gå till Astrid och aporna och inventera deras ostförråd. Och håller tummarna för att de kan rädda min julsmörgås i alla fall.

Är det inte jul snart?

Sen i lördags har jag varit sjukt nöjd med min påbörjade julhandling. Rött sidenband och jättefina julkort köpte jag, åhh älskar julen. Det är liksom dags att börja jula nu, jag orkar inte vänta längre. Även om jag kan tilltalas av amerikansk blingbling-jul så är min bästa julestetik den tyska borgerliga julen, ni vet med äpplen och röda sidenband och kransar på dörrarna och sådär, pepparkakor och halmprydnader i granen. Gammalt och hederligt och myyyyyseligt. Jag funderar på att bli tyskofil, förresten. Jag gillar ju redan sauerkraut, Schwarzwaldtårta och Nietzsche, så jag känner att det finns något att bygga på där.

Åhh vicket party

Inatt vaknade jag av att Musse fäktade intensivt med armarna och tänkte att "Toppen, nu drömmer han mardrömmar också, snart får väl jag en tjottablängare i plytet" men det visade sig att båda hans armar hade somnat och vad han försökte göra var att väcka dom. Så sexigt. Jag följde upp hans armviftande med att säga "Men luktar det inte lite rök...?", varpå Musse typ flög ur sängen och gick upp för att lukta. Vi enades om att det eventuellt kunde röra sig om cigarettrök från grannen. Men ärligt, Musse är lätt tvångsmässig på sådant som att plattor är avstängda, kontakter utdragna och dörren låst, så jag visste att röklukt absolut skulle aktivera honom. Inte en chans att han skulle ligga kvar och säga "Äsch det är nog inget.." och somna om. Imorse, när jag gick ifrån hans lägenhet efter honom, fick han mig att lova att jag skulle se till så att kranen i handfatet var ordentligt stängd. Den nivån liksom. Gubbnivån.

I hate me so much right now

Men gud alltså ni förstår inte hur illa jag tycker om mig själv. Hur mycket jag avskyr mig själv och bara vill att jag ska misslyckas för att det är allt jag förtjänar eftersom jag är så dum i huvudet. Finns ju roligare känslor. Blir arg på Musse för att han inte förstår att jag är en black om foten som han ska göra sig av med så fort som möjligt. Och tro mig jag har sagt till honom att han borde dumpa mig och träffa en söt och rar och glad och lättsam 24-åring som är allt som jag inte är men vad ska jag göra, han är ju uppenbarligen rejät dum i huvudet han också som inte förstår sitt eget bästa.

Omfamna din ångest och bli fri

Det är ju så dom säger, filosoferna. Existentialisterna. Inse att du kommer att dö och livet blir i sanning ditt. Det är när du förstår att döden är oundviklig som du kan leva fritt och äkta. Lite samma grej fast givetvis på ett ganska destruktiv sätt känner jag med jobb. Jag har insett att oavsett vad jag gör så kommer jag aldrig att få ett jobb, antingen är jag överkvalificerad en masse eller så är jag underkvalificerad och aldrig mötas de två. Detta ger nu vid handen att jag kan söka allt jag kommer över för jag får det ju ändå inte. Jag behöver inte oroa mig över jobbiga intervjuer eller något annat, jag får ju inga jobb, det vet jag. Briljant! "Vill du söka anställningen?" Ja för fan, hit me! Klickklick. Så kan det gå.

Antal jobb sökta ikväll: 3.
Antal jobb jag kommer att höra något mer om: 0.

Ahh a day in the life of Mary, helt enkelt. Vicken framgångssaga. Jag finner inga ord.

Min värsta känsla

Att vara "tacksam för det lilla". Hatar det. Det är så arbetarklassigt underdånigt "skrapa med foten" och tacka och niga för allt vad gunstig herrn kan tänkas avvara. Det är att tro att man inte har rätt till något, att man inte är värd eller förtjänar det man vill ha. Hatar det intensivt. Ändå. Varje dag. "Man ska vara tacksam för det lilla." I sanning en sak jag INTE kommer att lära mina barn. Här skall fan inte någon vara tacksam för något alls.

Kakmonstret

Nu är det snart här. Mördegskaksbakshelvetet. Hatar att baka småkakor, det är så sinnessjukt tråkigt. Älskar dock att äta småkakor så det är lite av ett dilemma. Dessutom, till jul kräver jag schackrutor, spritskransar, mandelmusslor och förra årets succédebutant chokladhjärtan (med pärlsocker och hackade hasselnötter). Omg vad dom var goda. Och jag vill ju baka, men ändå, åhh så tråkeligt. Ondgjorde mig för systrarna, bah "Förra året bakade jag säker fem-sex omgångar småkakor, jag pallar inte med det i år..." Dom bah "Men varför gjorde du så många?". "Ehh för att jag åt upp en omgång schackrutor och sen så...." Ja ni förstår. Ska alltså inte börja baka för tidigt i år, och sen snabbt förflytta de färdiga kakorna från hemmet. Jaja det är inte lätt att vara en hetsätare.

Det snyggaste jag vet på mig

Mina ögonbryn
Mina handleder
Mina kindben

Älskar brynen mest, så jäla snygga. Har fått komplimanger för dom. Det är dom värda.

Me, my hair and I

Slängde ett ögapå Babel igår (innan jag och Musse somnade framför en dokumentär på Kunskapskanalen ja vi är så festliga så ni kan inte tro't) och OMG på Jessica Gedins hår. Vad ska man säga, that's a good head of hair helt enkelt. Hon är en stilig kvinna minsann, riktigt tjusig, men alltså håret. Så mycket. Jag som är begåvad med en rejäl man ligger så sjukt mycket i lä, mitt är nog inte ens hälften så tjockt, och om hon kan ha sitt hår flytande über alles som ett veritabelt sjögräs då tänker jag baske mig inte skämmas för den hårboll jag sportar. Så det så.

Me, myself and I

Musse och jag är inte, som man skulle kunna förledas att tro, sammanväxta vid höften, utan gör ibland saker utan varandra. Jo, liksom Fantomen ibland går på gatorna som en vanlig man så går även Musse och Mary på gatorna utan att hålla varandra i handen. Who knew? Nu ska jag ju inte ljuga, oftast innebär det ju dock att jag gör tråkiga saker som typ går på bibblan eller handlar på Hemköp all alone men ibland, ibland mina vänner, så är jag litta social och träffar människor. Umgås. Går på lokal. Med eller utan Musse. Nu senast utan. Och det var så jäkla skönt. Faktiskt. Inte för att det inte är kul när han är med, för det är det, men för att det var så skönt att bara få vara Mary utan att vara en del av ett präktigt par. För vi är liksom alltid gullegullparet i bekantskapskretsen. Och det är väl trevligt i och för sig, ofta tycker jag om det jättemycket, men ibland, åhh att få vara bara Mary. Så himla skönt. Added bonus: man kan flörta. Om man vill. Det ville inte jag (se anledning i inlägget nedan), men bara tanken att jag kunde, om jag ville, åh det kändes bra. Mer än bra.

Killar i allmänhet

Det finns ju massvis med trevliga killar, naturalement, men många gånger stöter man ju på de där dryga typerna, ni vet de som gärna avbryter mitt i en mening, föreläser för en om sådant man givetvis redan kan och tror att de är döviktiga. Som igår när jag pratade med en kille som tyckte att han var the shizzle för att han höll på att avsluta sin examen och ville doktorera. Det var yadiyadi hit och Giddens behövde jag inte läsa (jag har läst Giddens) och nej han ville verkligen inte doktorera på en liten sketen högskolan i typ Växjö och han hade planerat att få en tjänst i Lund och sen sticka till UCLA och yadiyadi men han var ju inte klar med sin uppsats och gud så synd att han precis missade en utlysning och jo det är så här vet du att de utlyser tjänster vartannat år och.... ungefär här zonade jag ut. Egentligen var han precis lika misslyckad som jag, med två oavslutade uppsatser och en missad utlysning. Sucker.

Bitterheten lever och har hälsan, tackar som frågar

Guuud jag kan snart inte räkna alla de bloggar jag inte läser numera eftersom alla bara gifter sig och skaffar barn. Idag var det ännu en som fick stryka på foten. Jag slutar inte läsa för att det blir tråkigt utan för att jag blir så avundsjuk att jag mår fysiskt illa. Sån är jag, en missunsam och i sanning ogin människa. Och med detta upplyftande inlägg inleder vi november månads säkert inte så framgångsrika bloggande. Hepp!

Pavlova swiss delux, om jag får be

Härligt att börja dagen med att behöva ta emot hantverkare i morgonrock. Jag drack kanske, möjlitgvis lite för mycket bubbel igår på födelsedagsfirandet och orkade inte upp förrän halv åtta. Och så hantverkare på det. Gotta löve it. Men i alla fall, det måste vara världens raraste hantverkare i alla fall. Innan så stack han in huvudet och bah "Jag går på frukost nu" och när han kom tillbaka så "Det är bara jag...". Han är så söt.

Men alltså hajja vilken drömdessert vi åt igår när vi firade modern, jag gick all in på allt det göttigaste. Pavlovabotten med kolasås (gjord på kondenserad mjölk som fick koka i sin burk i över två timmar, OMG så gott det blev), glass, grädde, hackad choklad och cocktailbär. Musse sa att det var den godaste efterrätt han någonsin ätit. Vi typ slogs om det sista. Fast det är nog egentligen mer regel än undantag när det kommer till min familj och desserter, så det säger inte så mycket. Men ändå. Om jag får säga det själv så var den fabulös.

Bästa stunden var när pojkarna hade åkt hem och flickorna var kvar och youtubade Peter Jöback och Lillan kramade den sista skumpaflaskan och sjöng med och bah "Peter, han ska föda mina barn...".

Idag fyller min fina mamma år - ha den äran Barbara!

En liten historia om min ömma moder:

När jag var liten hade mamma långt rött hår och hetsigt temperament. Rött hår har hon fortfarande, fast nuförtin finns det nog inget som kan hetsa upp henne. Men då, hetsig som tusan var hon. Med hennafärgat hår. Hon skyllde sitt heta temperament på att hon kom från Italien. "Hemma i Italien...", sa hon alltid, där var alla hetsiga. Det här var typiskt för mamma, att överdriva och hitta på lite. Men barn är ju som dom är så jag trodde henne, men jag fick inte riktigt ihop det för mormor var ju inte från Italien, så mycket visste jag. Hon var ju från Göteborg. Så något konstigt var det. Fast mest var jag ledsen över att jag hade tråkigt ljusbrunt hår istället för fint rött som mamma, och att jag kom från Sverige och inte från Italien. Jag var nog redan där införstådd med att jag var tråkig. Men mamma, hon är technicolor på alla sätt och vis. Och den bästa jag vet.

"Barbie är inte säker på att Ken älskar henne över huvud taget"

Jag läser Maria Svelands Bitterfittan och OMG vad den är bra. Älskar. Jag tänker ett par saker när jag läser:

1) Gode tid hur kan någon våga skaffa barn? Kommer allt att gå åt helvete?

2) Hur gör man för att INTE bli som något av paren på hotellet på Teneriffa, par som inte pratar med varandra och inte ser varandra, där mannen är tyst och kall och frånvarande och frun gör vad hon kan för att få hans uppmärksamhet och passar upp och skrattar åt minsta lilla skämt, bara för att det är så sällsynt?

3) Ameh, Musse och jag, vi är inte sådana. Vi är ju annorlunda.

4) Vem försöker jag lura? Alla tänker ju så. "Vi är annorlunda." Det betyder ingenting. Ingenting.

5) Fast vi ÄR ju annorlunda, på riktigt. Musse är inte sådan. Jag är inte sådan. Jag tassar inte på tå och försöker behaga. Han ignorerar inte mig. Jag dricker inte för mycket och han går inte tre meter framför mig med stela axlar.

6) Men vi har varit ihop i två år och bor inte ens tillsammans.

7) Det spelar ingen roll. Vi är ju Musse och Mary. Det vet jag ju.

8) Men ändå, kan man verkligen undvika alla fällor? Kan man leva ihop och skaffa barn utan att bli ojämställda och bittra och elaka mot varandra?

9) Jag behöver vin.

10) MYCKET vin.

Malmö i mitt hjärta

Under helgen i Småland frågade alla hur det är att bo i Malmö. "Hur är det nu i Malmö? Det var en nu skottlossning hörde jag." Och jaaa, det är ju helt okej. Som vilken annan stad som helst. Oftast. Jag trivs döbra. Men ändå, just nu känns det sådär faktiskt. Näe jag är inte så orolig och näe jag ligger väl inte direkt i farozonen för "den nya Lasermannen" (bittert att inte ens få ett nytt namn utan bara ett gammalt återanvänt). Men det känns ju knappast bra att någon går lös på folk med vapen. Igår kom jag hem med tåget vid halv elva och promenerade hem och efter att ha haft sällskap med Musse halva vägen gick jag sista biten själv. Och jag gick längs med en stor upplyst gata och det kom bilar och bussa hela tiden och lite cyklister och grejjer och klart att ingen skjuter där, då, men ändå. Jag gick inte fortare än vanligt, för det gick inte eftersom jag hade en väska att dra på som dessutom hade två stora burkar lingonsylt (present från svärfar) fastsurrade på sig, men jag kände mig plötsligt väldigt mycket mer osäker. Och det var väldigt skönt när jag väl kom in i huset och kunde stänga porten bakom mig.

Mad Men

Har helt missat Mad men och hajjar på ricko inte Don Draper/Jon Hamm crazen, jag tycker att han är döful och ser helt flottig och obehagligt självgod ut på alla bilder. Vet dock att jag kommer att falla som en fura precis som alla andra suckers så fort jag väl ger det en chans. But still, än så länge är jag inte övertygad.

"I don't mean to strangle myself with these pearls that I'm clutching BUT COME ON. "

Läser det här. Kan bara hålla med. Så trött. Så gammalt. Så gjort. Så....ofräscht och gubbsjukt. Av gubbslemmet Terry Richardson himself, såklart. Så fort jag läser att någon har gjort ett fotojobb med honom känner jag hur all respekt för vederbörande, om det nu är någon jag respekterar, försvinner. Suck.

Blablablablablabla

Idag har jag suttit på bibblan och läst Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora. Tre år efter alla andra. Precis som vanligt, alltså. Först på bollen är jag icke. Jag läste den inte för att jag kände för att läsa den sådär värst mycket utan mest för att jag har haft den på listan i en evighet. För att hänga med litta, som det heter. Anyhooow, den var ju... eh sådär, om man säger. Kanske framför allt otrolig ointressant. Tänkte när jag satt där i den obekväma stolen på Malmös fruktansvärt dåliga bibliotek att jag skulle ta och skriva min egen generationsroman. Den kommer att heta Vi som aldrig sa någonting och vara renons på förfester och cigg och billig cider och Slitztjejjer men fylld av misslyckanden och fula manchesterbyxor och tandställningar. Och tystnad, såklart. Är inte det en bok ni vill läsa så säg? Jag tror att den har bästsäljar-potential. Absolut.
Innan gjorde jag popcorn och såg på Babel. Jag tycker att det är ett dötrist program och att Daniel Sjölin är riktigt dålig programledare men 1) Jag tycker att Sigrid Combüchen verkar tuff och 2) jag kände att jag var tvungen att kompensera för att jag såg på Ullared härom kvällen. Vad kan jag säga, jag hade tråkigt. Men jag vet, det finns inga ursäkter. Man vill liksom inte vara den som vet vad Ola-Conny gör på semestern.

Anyhooow igen, imorn åker jag till Småland över helgen, om nu någon undrade. Mer spännande än så blir inte mitt liv. Later gators.

Musse mejlar från kontoret

Vi pratar inte så mycket i telefon men den dan när vi inte mejlar typ tjugo gånger finns ju inte. Tidigare ikväll kom det här:

Hej sötnos!
Jag är på jobbet igen, har ont i axlarna.
Ville bara säga hej.

puss

"Ville bara säga hej...", jag blir helt rörd.

Läste förresten följande på en blogg för ett tag sedan och bah "Oh noes, ehh vad ska vi göra nurå?".

Jag inser att jag inte gillar bloggar som bara handlar om män. Eller, för all del, relationer. Inlägg efter inlägg om den här jävla relationen, eller icke-relationerna med män. Gärna med töntiga kodnamn för männen (visst, visst, skulle kunna vara kvinnorna också). Liksom gör något med ditt liv.

Kände ju lite igen mig, om man säger. Töntigt smeknamn? Check! Inlägg efter inlägg? Check! Så efter det har jag försökt rensa bort Musse-inläggen. Men han är så rolig, om ni bara visste. Jag skulle kunna ha en Musse-blogg och bara skriva om honom. Ni hade älskat det, jag vet det. Härom dagen meddelade han stolt att han hade lärt sig något nytt, nämligen konceptet (och termen) "yttermittfältare". Ameh gulle.

Direkt från verkligheten

Detta skedde alldeles nyss:

Jag letar febrilt efter min boktips-bok, den svarta bok där jag skriver upp allt jag vill och bör läsa och allt som jag läser om i tidningar och på nätet som låter spännande. Men jag kan alltså inte hitta den, jag har glömt bort var jag lade boken i vilken jag skriver saker att komma ihåg. Guuud vad det går utför.

Inte blev det bättre när jag hittade den bredvid dattan och därmed också bredvid mig. Jag är så körd.

Dagens bästa

"Anneli vaknar upp och upptäcker att Liket har ringt Joel 37 gånger." Alltså döör på det. Älskar. Väntar med spänning på kvällens avsnitt.

Denna helg ett liv

Alltså helgen har varit sådär. Musse har varit småkrasslig och tråkig och gårdagens tänkta promenad på stan/vernissage- och gallerirunda blev ganska kort när han efter ett stopp var som en liten ynklig mops och bah "Jag vill gå heeeem". Sen sov han på sängen i några timmar och jag, som tack och lov i fredags var förutseende nog att svänga om bibblan och låna två böcker, läste Erlend Loes Volvo latsvagnar. Så sjukt dålig och intetsägande, jag blev helt provocerad av den. Anyhoow, den rafflande lördagen fortsatte med att jag lagade ugnspotatis och att vi såg på vårt favoritprogram Draknästet. Sen bråkade Musse och Musses rumskompis Adam om huruvida Musse hade sett En riddares historia eller inte. Den nivån var det liksom.

På tal om böcker så har jag kommit fram till att jag dels måste ha en bok där jag skriver upp sådant jag vill läsa och dels måste ha en bok där jag skriver upp det jag faktiskt läser - för jag minns ju inget. På ricko, ett tag nu har jag tänkt på en bok jag kanske läste för ett halvår sen och jag har inget minne av vare sig vad författarinnan hette eller vad boken hette. Hur är det möjligt? Vad är det för fel på mig? Gah.

Slut på inlägget.

Intresseklubben antecknar I'm sure

Jag äter choklad och "skriver" på den ena uppsatsen. Givetvis den minst viktiga. Oh well. Hantverkarna håller på någonstans nära i huset, jag hör hur de borrar och har sig och jag hoppashoppas att de inte ringer på min dörr idag. Orka. Får även bita mig i tungan för att inte håna folk på Facebook, gud detta livsstilsposerande som så många håller på med, jag döör. Nu ska jag nog äta tomatsoppa. Ållright det vara allt. Later gators.

I wanna do bad things with you

Tittar någon på True Blood? Jag och Musse och två kompisar har haft maratontittningar nu ett tag, och det är så jäkla bra. Jag har missat de flesta av de senare årens hypade tv-serier, och det tog ett tag innan jag gillade TB, men nu är jag helt hooked. Biten, om man ska skoja till det litta. Ja se där är ett skämt som nog alla som har skrivit om vampyrer på senare år har dragit. Skoj, med andra ord. Anyhoooow, första säsongen är okej, andra är döbra och tredje har jag inte kommit så långt på ännu men den är mörkare och tuffare och känns lovande. Men, jag tycker att huvudkaraktärerna är dötrista. Bill är så tråkig att klockorna stannar och kanske är det bara jag men sexig och tuff är inte lika med underbett och väsande röst i min bok. Och taskig lugg! Gode tid luggen och den dåliga färgningen, så illa. Sookie känns menlös och Tara bara stör mig något enormt. Men resten, så jäla bra alltså.

Mina bästa karaktärer:
Lafayette - mimiken, rörelsemönstret, replikerna. Åhh så tuff, älskar. Musse är också förtjust och försökte sig på att slänga in "bitch" och "hooker" i var och varannan mening. Gick sådär. Tänk er en smal, svensk tönt med svintohår och kofta som ger sig på att prata ghetto och ni hajjar att det inte var en vacker syn. Han är lite för vit för att det ska funka, om man säger.

Jessica - min absoluta favorit, hon är helt fabfabfab. OMG på hennes ansiktsuttryck! Om inte hennes karriär går spikrakt uppåt nu så vet jag inte vad.

Eric - swoon på det alltså. Jag och min kompis Anna som också har tittat är helt sålda på Eric och Alexander Skarsgård och bildgooglar skamlöst med safe search off. Hon bah "Jaa han har ju flickvän läste jag....".

Hoyt - åhh söta, söta Hoyt. Vill ju bara att det ska gå bra för honom.

Jason - inga spoilers men hans eskapader i säsong två är helt fab och han är så dum att det är rörande.

All in all, titta!



Jessica. Med huggisarna ute.

Blodet droppar

Tänkte härom dagen att det absolut mesigaste jag vet är att vara rädd för blod och sprutor och nålar. Klarar du inte av att ta ett blodprov? Ameh kom igen. Jag har verkligen noll och ingen förståelse för det, det tar typ två sekunder, det gör inte särskilt ont och de gör det för att hjälpa dig. Men så när jag satte mig i stolen igår på provtagningen, efter att ha överlevt väntrummet fullt med obehagliga och sjuka människor* och syrran närmade sig med nålen så kände jag, om än för bara en sekund, att "Åh nej jag vill inte...". Gick min tvekan över på en gång? Ja. Tog jag det som en kvinna? Avgjort. But still, somliga straffar Gud med detsamma, som min ömma moder brukar säga.

*Särskilt förtjust blev jag i mannen som var före mig i kön till receptionen och som glatt viftade med sin vita plastkasse och bah "Jag har urinprov med mig" och som sen gjorde en ansats för att sätta in det bakom disken, till receptionisten. Hon bah "Nejnej, det där tar du med dig in till sköterskan....". Så himla kul på sjukan alltså.

Och den stora livsledan

Imorn har jag uppsatshandledning på den ena av de två uppsatser jag låtsas skriva (det går bra att skratta jag tar inte illa upp) och jag har verkligen nada. Ingenting. Och det värsta är att jag typ inte bryr mig eller ens försöker. Jaha liksom. De senaste veckorna, jag har gjort så sjukt lite att det finns inte. Och det är inte det att jag inte lider av att vara sysslolös och hatar att inte ha något vettigt att göra, för det gör jag, jag skulle kunna ge mycket för bara ett uselt brödjobb eller något, vad som helst att fylla dagarna med, men jag kan liksom inte för mitt liv förmå mig att göra något. Allt är meh, och jag tror ju ändå inte att jag kommer att lyckas med något eftersom jag är så jävla dålig på allt så vad är poängen med något då liksom? Vet inte vad jag ska göra åt mötet imorn, jag vill ju inte slösa med deras tid, och är inte heller döpigg på att skämma ut mig som idioten som aldrig gör något. Jag ÄR idioten som aldrig gör något eller kommer någonvart, men det behöver ju inte de veta. Typ. Varje dag tänker jag på livet, på allt jag vill ha och vill göra och skulle vilja vara. Och varje dag tänker jag på att jag inte har något av det jag vill ha eller gör något av det jag vill göra eller är i närheten av att vara den jag skulle vilja vara. Men inte ens det, inte ens tanken att "Om jag tar mig samman så kan jag kanske få i alla fall något av det jag vill ha" hjälper, inte ens det får mig att göra något eftersom allt ändå bara känns hopplöst och meningslöst, precis som vanligt. Gode moses.

Giv mig styrka

Vill man skaffa sig närkontakt med människors sämre sidor så rekommenderar jag att man engagerar sig i en bostadsrättsförening. Det är som att be om att få bekymmer och som sagt, det ger även en fin insikt i hur handikappade väldigt många är. Ibland undrar jag hur somliga ens har lyckats med att skaffa sig en lägenhet till att börja med. Helt enkelt, de är som barn. Det går inte att be folk att "Sätt upp en lapp med namn på källarförrådet", för då händer ingenting, så mycket har vi ju lärt oss vid det här laget. Nejnej, det vore ju jobbigt. Istället får de färdigskrivna lappar och häftstift och vi säger att "Snälla sätt upp det här". Inte ens det hjälper. (Däremot passar det att mejla och bah "Torktumlaren är paj jag hoppas att det åtgärdas så fort som möjligt", när vi har fyra andra projekt på gång samtidigt. Gaahhhh.)
Och nu när vi byter vattenstammarna så får folk lappar när hantverkarna måste in i deras lägenheter och på lapparna finns telefonnummer till sagda hantverkare som man kan ringa om man undrar något. Tror ni att folk ringer dom? Nejnej, istället ringer de mig och frågar "När kommer dom och vad ska de göra då?", alltså jag vet inte vad jag ska svara. Är du dum i huvudet? Varför tror du att jag vet det? Eller ännu bättre, mannen som ska renovera sitt badrum och ringer mig och frågar om det funkar om han flyttar golvbrunnen nu, innan de kommer till hans lägenhet, alltså gode tid hur i hela friden ska jag veta det? Ser jag ut som en VVS-installatör ellör? Dör lite. Hur kan man vara så tappad? Jag förstår det inte. Och tappar samtidigt tron på mänskligheten.

På tal om att bjuda på saker

Jag stod på Hemköp förra veckan och gjorde den vanliga tillbudsinhandligen och före mig var en liten gubbe som köpte frallor (sju frallor för en tia). Och det var omständligt och meckigt sådär som det ofta är för gamlingar, inget är liksom lätt, inte ens att lägga upp en påse frallor på kassabandet. Det suckades och ojades och guud så svårt det var. När jag sen hade betalt och skulle packa ned mina varor stod han fortfarande kvar, trots att allt han skulle göra var att ta sin påse med frallor och lägga ned i sin kasse. Men se det var ett projekt större, vill jag mena. Och trots att han hade en tygkasse med sig så envisades han med att vilja lägga ned frallorna i en medhavd liten plastpåse, en plastpåse han inte för sitt liv kunde få upp. Ni vet hur de fastnar ibland och är omöjliga att öppna? Så var det. Så jag sa något vänligt och erbjöd min hjälp, gamla är ju lite fumliga. Jag tog emot hans påse men tittade inte närmare på den utan försökte bara få isär sidorna men baske mig om det gick, jag fick ge upp jag också. När jag vänder mig för att gå ber han kassörskan om att få köpa en påse och samtidigt visar han upp sin påse för henne och beklagar sig över att den inte går att få upp. Allt väl så långt kan man tycka, men, på min väg ut ur affären hör jag bakom mig hennes ytterst förvånade röst när hon säger "Men... det här är ju inte en påse, det är en haklapp från McDonalds...".

Gode tid.

Dagens plan

Jag funderar på att gå all in på tantigheten och ta min Dramaten och knata iväg till Willys för jag känner att fyra kilo vetemjöl för tio spänn är ett för bra erbjudande att missa.

Det är så mycket i meningen ovan som är fel, på så många sätt, men vafan, jag får väl bjucka på det.

"Glöm inte att du har klamydia!"

Har ni sett I Anneli? Om inte så gör't. Jag sitter bara och väntar på det nu, börjat snart. Guud vad jag känner igen mig i hennes osäkerhet och hopplöshet och vilja att vara så mycket och kampen med det eviga självföraktet, "Jag skulle inte bjuda mig på en fest..", den grejjen. Och så trånar hon efter värsta idioten som ju är helt miffo och så pinsam och inte alls häftig och ser inte alls rara men det skall väl erkännas ganska tappade Don. Åh mitt hjärta brister lite, jag tittar men får helt ont i magen samtidigt. Och Sissela Benn sen då, så himla snygg och tuff och bra. Jag har sett henne ett par gånger på stan och varje gång är hon råsnygg. Älskar.

En av många anledningar till att jag älskar Musse

Vi stod utanför Bukowskis igår och spanade på prylar och han hittade ett par enligt mig ganska hideösa fåtöljer i blommigt tyg som han gillade och bah "Åh jag tror att jag har kommit in i en Laura Ashley-period igen". Igen. Alltså gulle.

Lilla fågel blå

Idag flög en liten fågel in i köket, jag tror att det var en blåmes och den var så gullesöt men alldeles rädd och flaxig. Jag ÄLSKAR småfåglar, de är små och söta och tjocka och runda, bästa egenskaperna. Sen flög den ut igen.

Det går inget bra nu...

Alltså det är så mycket fel på mig, så många samtal jag borde ringa och saker jag borde ta tag i. Men hatar allt som heter kontakt med sjukvården, guud det är så jobbigt. Har googlat hej vilt och läst på sjukvårdsrådgivningens sida och sen mejlade jag min läkare och bah "Jag har nog det här får jag komma på provtagning?" och tänker att hon säkert ääälskar när patienter gör så. Eller också inte. Jag tänker att antingen är jag deprimerad eller så har jag fel på sköldkörteln. Kan ju klart vara både ock, fel i huvudet och fel i min klena kropp. Gött i sådana fall. Borde också ringa och boka tid för att kolla upp urinvägskänningar som vägrar ge med sig samt ringa och fråga någon vad man gör när man tror att man lider av det här. Helt ärligt, veckan före mens, det är som att dra ned en rullgardin och allt bara blir hemskt. Nej nej rättelse, värre än vanligt. Jag borde även lista mig på en ny vårdis som har KBT-psykologer, jag har hittat en sån idag, och sen ringa och bah "Hjäääälp mig....". Det är liksom inte okej att jämt känna att allt är värdelöst och hopplöst. Men jag känner bara att orka göra det också. Oh the joy. Vicket kap jag är. Tycker så synd om Musse och alla andra som måste vara i min närhet, maken till världsatråkig människa får man ju leta efter. Anyhoow, jag ska på provtagning i alla fall och eftersom doktor Pia verkar ha som enda mål i livet att avslöja galloperande blodbrist så måste jag nu tratta i mig Blutsaft för allt vad tygen håller så att hon inte prånglar på mig mera räliga järntabletter som jag får ont i magen av. Så, mina vänner, det är min status. Hur är det med er?

Alltså spexigheten obs ironi

Efter att ha provat allt jag äger och har (och det ska jag säga er är baske mig inte mycket) inför kvällens festligheter så blev slutresultatet högst oväntat. I give you Mary, iförd samma gamla svarta trikåkjol och ett svart tält till tröja. Så otroligt tråkigt men ändå, jag förstår inte hur man kan vilja ha något annat än trikå och tält på sig. Orkar inte saker som skär in och sitter åt. Är för gammal för det. Och färg? Mönster? Gud nej, sådant sysslar vi inte med.

Morsarvet

Det arvet, det arvet, som det spökar ska ni veta. Jag känner ibland hur jag tenderar att bli en sådan där som aldrig låter pojkvännen göra något men som samtidigt suckar över att han inte gör något. Igår, när Musse kom över och käkade middag, fick jag lägga band på mig för att inte diska ur hans matlåda och fixa lunchen åt honom, jag sa det att "Hörru nu vill jag göra det men du får faktiskt kirra det själv". Och det är liksom aldrig så att han begär eller utgår från att jag ska göra det, klart att han fixar det själv. Men jag har så enormt svårt för att låta bli att ta tag i saker, "ameh det är lika bra att jag gör det", typ. Sen undrar jag också hur mycket jag påverkas av att i alla år ha sett modern vara den som alltid "passade upp" (hatar det uttrycket) och fixade och donade åt andra. Säkert mycket. Och jag fasar för att sen, när jag och Musse bor ihop, bli den som alltid är projektledaren, men hur låter man bliiiii liksom? Jag vet inte. Ibland tänker jag att det beror på vår åldersskillnad, när jag var 27 var jag inte som jag är nu, inte alls lika mycket av en "doer" som det heter. Men sen är vi också ganska olika till vår läggning, jag är den hetsiga kontrollfreaken, han är den som rycker på axlarna och inte riktigt bryr sig. Samtidigt som jag alltid tänker att det blir bättre om jag gör det, på mitt sätt. Och då känns det ibland som ofrånkomligt att det blir som det blir. Men i alla fall, han fick fixa sin matlåda själv. Såklart. Men det var svårt, ska jag säga er. För det hade säkert blivit möcket bättre om jag hade gjort det...

Freitag

Var på bibblo i morse och var bara tvungen att haffa en tjej och komplimentera henne för hennes frisyr. Jag blev glad när jag såg hennes hår, och hennes fina hårspänne. Jag bah "Guu vad fin du är i håret, jättefin frisyr". Kände mig lite dodgy men tänkte att wtf, förhoppningsvis blir hon glad. Och det blev hon. Sån är jag. I sanning en glädjespridare. Jomen.

Konsten att vara snäll

Men guud jag är så snäll ibland. När Musse inte har pengar eller lunch till jobbet så säger jag till honom att "Kom hit efter jobbet så lagar jag mat till dig och det blir till lunch imorn också och jag har nybakat bröd och hemgjord sylt till frulle". Blir nästan rörd men tänker sen att den lilla snällheten på intet sätt väger upp för all bitterhet och oginhet som jag uppenbarligen besitter. Inte gentemot Musse dårå, men mot livet i allmänhet. Men ändå, jag försöker att vara snäll. Omtänksamhet är den finaste egenskap jag vet. Jag försöker. Försöker verkligen.

Tanten slår till igen

Vissa grejjer får man ju bara för sig och kan inte släppa. Som tex har jag fått för mig att Musse inte gillar lök. Det gör han, hävdar han alltid envist, men bara för att han någon gång dristade sig att säga till mig, en lökälskare mas grande, att han inte var förtjust i för mycket storhackad lök i vad det nu var så tror jag att han inte gillar lök alls. "Näe men Musse tycker inte om lök", kan jag säga, "så vi får laga något annat". Nyss kände jag mig tvungen att mejla och höra om det var okej med lök i en pastasås jag ska göra. Jag känner mig verkligen som min mormor, som liksom bestämde sig för att det var på ena eller andra sättet, hade man en gång sagt att man tyckte om något så gjorde man det för all framtid, och därmed basta. Det var av den anledningen jag, under en herrans massa år, alltid lämnade hennes hem med en halvöppnad burk gröna pimientofyllda Figaro-oliver i väskan. Jo visst jag gillar ju oliver, men inte så till den milda grad. Mitt raison d'etre it aint, om man säger. Men hade ni frågat mormor så var det det bästa jag visste. För det var det när jag var typ sju. I alla fall, jag är som mormor. Musse gillar inte lök. Och därmed basta.

Sån är jag!

Alltså, jag är sån som glömmer bort att äta ibland. Sen sitter jag där och håller om min stora rykande temugg i en mysig för stor kofta och ser ut som Amelie från Montmartre med stora ögon och knotiga kindben.

Alltså skoja. Nothing, nothing I tell you, skulle få mig att missa en måltid.

For realz?

Alltså tv4:as valutfrågning, kan det bli värre? Peter Jidhe som jönsar och drar i grejjer på en skärm i värsta Minority Report-stil och Malou som ser helt drogad ut och knappt kan sitta rakt och sen friar Lars Ohly till sin sambo! I tv! Men herregud oseriositeten bara väller över mig.

Intresseklubben antecknar, I'm sure.

Alltså det här med transitional dressing, att klä sig mellan årstider, guuud vad jag suger på det. Blir alltid helt knollrig, bah "Ehh vad ska jag ha på mig?" och går ut i knasiga outfits som antingen är för kalla eller för varma och oftast båda på en och samma gång.

Men igår, träffade lite avdelningsfolk och alla bah "Nu utlyser vi tre doktorandtjänster, du måste söka" och jag bah "Ja det var ju sköj för er men jag kommer inte att vara klar till femtonde jävla oktober och kan därmed inte söka". Vill ta livet av mig. Gick hem och tänkte på vilken veritabel deppressofest mitt liv är. Jag är så vansinnigt misslyckad och ful och dum att det är sinnes. Sucks to be me.

The sky's the limit

Nu har vi ännu fler hantverkare i huset. Gode moses. Så går det när man bor i ett fallfärdig ruckel. Om någon behöver info om Malmös hantverkare så holler at me, jag känner alla och vet allt som är värt att veta. Promesso. I alla fall, jag har nu en fab byggnadsställning precis utanför köksfönstret eftersom taket typ har ruttnat och måste fixas. Och de börjar så tidigt, lite efter sju var de här. Och morsade genom fönstret, bah "God morgon, god morgon" när han gav sig av upp mot taket. Jag gillart. Jag pratade med dom innan och de bah "Vill du med upp och kika på taket ellör?". Alltså klättra på ställningen fem våningar upp. I regn. Tror inte det va? Eller jo jag skulle vilja men vet ju att jag skulle få grav dödsångest och svindel och typ halka och slå ihjäl mig så det är nog säkrast för alla att jag håller mig på marken. But still. Lite nyfiken är jag allt.

Biodejt

Igår sålde jag in Inception till Musse med orden "Joseph Gordon-Levitt är snyggare än Adrien Brody". Hans kommentar efteråt var att den var helt okej "och det var ju massa stiliga karlar". Bättre betyg än så kan en film nästan inte få av honom. Särskilt förtjust var han i J G-Ls kläder, "Han hade ju väst!", helt exalterad. Musse älskar västar.

Och den här sen då, alltså snyggheten!

Torsdag

Innan åt jag typ en liter glass och tittade på Maria Wetterstrand på partiledarutfrågningen. En bra kväll i min bok, det måste tillstås.

Honey B

Jag vet inte hur jag ska säga det här utan att det låter fel, men jag är väldigt vit i vem jag dras till, rent utseendeässigt. Ja, jag är väldigt vit överlag, men vad jag vill säga är att jag nästan enbart attraheras av vita. Åh gud vad det här låter obehagligt, men snälla säg att ni hajjar? No judgement liksom, det är bara som det är. Man har sin typ, och jag har det onekligen. Gillar man smala bleka kvinns som typ Naomi Watts (som jag dör snyggodöden på jämt) eller karlar som ehhh här kan jag inte komma på en endast karl, men seriöst det här var ju jobbigt, jaja vi glömmer det men då faller det sig liksom så att de flesta man gillar är, bleka smala typer och ergo vita. Och nu menar jag inte att det inte finns massa snöggon av annan färg än vit, bara att de inte tilltalar mig. Gud det här känns redan jobbigt och det enda jag ville säga är att ett stort fett undantag är Beyonce. Så sjukt jäkla snögg att jag dör dåndimpsdöden. De låren, jisses. Älskar dessutom Betty Page-frippan i Telephone-videon. Lordy vicken kvinna.

Men tänk på baaaarnen

Gud jag klarar inte folk som bah "Det är bättre att barn har en lycklig/glad/whatevs mamma än yadiyadi". Typ "en unge äter hellre makaroner med en glad men fattig mamma som har bränt ett par tusen på frissan och nu inte har råd med annan mat än snabbmakaroner och nudlar än äter oxfilé men en mamma som är sur eftersom hon är risig i håret" - alltså va äre för trams? Jag döööör. Vad det än är så är det bättre för barnet om mamma gör det HON vill. Det känns så vansinnigt omoget. Ja klart som fanken att alla ungar mår bra av en glad och harmonisk mamma men att konstant rättfärdiga allt man gör för sin egen skull med att det är för baaaarnets bästa, snälla nej alltså. Och jag har inga issues med att folk fixar frissan för ett par tusen, man får lägga sina pengar på vad man vill, jag dömer ingen och lägger inga värderingar i det, har du pengar så gör vad du vill med dom. Men att säga att man fixar frissan för barnet skull, det känns väl sådär okej tycker jag. Stå för att du vill vara fin i håret för din skull men kom inte och säg annat än att din unge med allra största sannolikhet skiter i hur mammsen ser ut i håret. Jag tyckte i och för sig att det var hemskt när modern klippte av sig allt sitt vackra långa röda hår och kom hem med en snaggad nacke, så jag har kanske fel när jag tänker efter...

Stop telephoning me I'm busy

Och telefonerandet går in på dag fem. Efter typ sju samtal till tre olika instanser har jag nu fått direktnummret till kvinnan jag ska tala med. Tror ni att hon svarar? Givetvis inte. Dör på det här nu.

Något sorts jubileum

Nu i september har jag och Musse känt varandra i fyra år, varit bästa kompisar i tre år och varit tillsammans i två år. Det är väl ganska fint. Eller nåt.

"Om jag klarar mig helskinnad från det här ska jag inte gå ut i naturen på väldigt länge"

Rubriken är ett direkt citat från livet, från min ömma syster. Vi har samma inställning till naturen, hon och jag. Vi och vår ömma moder tog oss ut i björnbärssnåren idag och efter att syrran trampat i samma pissmyrstack som undertecknad senast, fått en spindel i håret samt haft närkontakt med vad som antagligen var två fästingar som gick på henne så är hon lite skärrad. Jag trampade i en annan myrstack och rev mig på elaka taggar och tycker nu att det kliar överallt. Men vi fick massa björnbär och ska göra sylt. Och solen sken och vi åt medhavd sockerkaka. Det var fint.

Onsdag

Såhär va: Musse sov hos mig, gjorde lunchsmörgåsar och gick till jobbet. Puckot glömde smörgåsarna, vilket jag såg precis när han hade gått och jag sprang ut och ropade efter honom i trappen men han bah gick. Eftersom sådant här söker mig något enormt så slängde jag på mig kläder och jagade efter honom och ringde hans mobil typ sju gånger innan han svarade. Han bah "Åhh vad gullig du är". Vid det laget ville jag bara slänga smörgåsarna på honom och säga "Du är dum i huvudet" och sen vända på klacken. Gjorde jag ju inte, men nästan. Jag blir sådär fruktansvärt oprovocerat och orimligt arg på honom för sådana här saker, jag kan inte förklara det men jag vill typ strypa honom, kanske mest eftersom jag vet att han inte bryr sig alls. Jo, det är det värsta, att jag vet att han bara rycker på axlarna och inte bryr sig alls. Hatart. I alla fall, bra start på dagen, minsann.

The story of my life

Alltså epic, epic fail på mitt telefonerande. Sen i fredags har jag försökt få tag på en försäkringsman. När han inte har semester eller bara inte svarar så har han antingen kass mottagning eller säger "Ahh men jag är på besiktning nu, jag ringer dig imorn". Har kommit noll och ingenstans med det med andra ord. Och så försöker jag få tag på polisen angående hålet i väggen, och när jag inte missar trafikdiariets växeltider så har de givetvis möte när jag ringer och "återkommer imorgon klockan 10". Nu ger jag fan upp.

Min nya frissa tyckte att jag vad dum i huvudet, det är jag säker på. Det är i och för sig helt okej för jag ÄR dum i huvudet, but still. Hon bah "Men du måste lära dig att tycka om ditt hår som det är, du har fantastiskt hår och det gör inget om det inte är perfekt, alla har virvlar och benor och knasiga böjar". Jomen visst som om det skulle hända.

Nu bakar jag en äppelpaj för att kompensera för dagens alla misslyckanden. Den är till min dejt med Maud ikväll. Älskar Maudan. Innan dess ska jag på handledning med en professor som även han tycker att jag är dum i huvudet. Det verkar vara dagens tema. Eller egentligen, det är mitt livs tema. Jaja så kan det gå.

I got my hair, I gor my head, I got my brains (ha på det sista)

Det bästa med att ha massa obehagliga samtal att ringa, samtal som jag har nojjat för i flera dagar: man glömmer helt bort att vara orolig för dagens klippdejt med en ny och okänd frisör. På ett sätt ganska bra med läskiga telefonsamtal, helt enkelt. Ska göra te nu och ta på min myndigaste röst och sätta mig och ringa. Det kommer att sluta med att jag säger "Men förklara igen för jag förstååååår inte nurå....". Försäkringsbolag och försäkringsfrågor, de skrämmer livet ur mig kan jag säga. Oh well. Önska mig lycka till.

Tell me why I don't like sundays

Känslan just nu: förkyd, ledsen och dum. Mest ledsen över att jag är dum. Jobbig grej med att ha sjukt intelligent och verserad pojkvän när man själv är sådär lagom intelligent (och då menar jag inte intelligent alls) och totalt oförmögen att på ett vettigt sätt formulera sina åsikter i en diskussion: jag vågar inte säga något eftersom jag är rädd att han ska tycka att jag är dum i huvudet. Satt på familjemiddag igår och diskuterade saker och politik och bah "Nej jag håller käften annars kanske Musse gör slut för att jag är dum". Jag såg hans min när jag erkände att jag var tvungen att googla vad i hela friden Nato är för något härom veckan. Hemsk känsla.

Tänker annars att jag måste se Reality Bites igen snart. Den har jag inte sett sedan det begav sig på det glada nittiotalet. Gud vad jag älskade den. Ville se ut som Winona Ryder. Ville vara hon. Sådär älvlik och storögd och mystisk och få den snygga killen på slutet. Jag klippte håret kort men blev klart inte Winona Ryder för det. Var fortfarande ful. Såklart.

I am NOT drinking merlot

Innan stod jag på Systemet och läste på en flaska och bah "Men vilken druva är det?". Högt. Skämdes lite sen. Har utöver det pallat äpplen och plockat björnbär. Nu blire göttiga efterrätter hela helgen. Ikväll skall det festas till på fransk löksoppa, vitlöksbröd och ugnsbakade äpplen med glass och, naturalement, björnbär. Och OMG Tootsie går på tv ikväll! Bästa filmen. Åttiotal! New York! Dustin Hoffman! Dör på det så bra.

Status annars: för jävlig. Men men

Anyhooow, det blev till sist ett torrt riesling. Jag och syrran försöker hitta ett gott rieslingvin, sauvignon blanc-älskare som vi är. Ni kan inte ana hur mycket jag behöver ett glas vin. Kan inte ana, säger jag er. Skål.

Och OMG igen, glömde berätta att jag blev pissmyreattackerad idag. Stod och plockade björnbär i godan och ro när jag kände hur det stacks på fötterna och med fasa såg att jag var helt översållad av äckliga äckliga myror. Jag hoppade som en gasell, kan jag säga. Hatar naturen, som sagt.

Utan titel

Söndagkväll. Huvudvärk. Hungrig. Letade i kylen och hittade en bit parmesan som jag har ätit med kniv nu. Gott men, ändå inte riktigt tillfredsställande. Borde gå och lägga mig. Har gjort nada idag, läst ut en bok, börjat på en annan som var tråkig. I veckan har jag läst Curtis Sittenfelds American wife som jag tyckte väldigt mycket om, samt Sara Stridsbergs Darling river som jag inte alls tyckte om. Och Helena Henschens Skuggan av ett brott som var okej men inte sådär jättekul. Det är väl veckan ungefär, jag har ätit äpplen och läst. Guud vicket tråkigt inlägg. Ameh, dör lite på tråkigheten. Noll finess, liksom.

Valfläsk

Partiledarutfrågningarna på tv, guud vad jag älskar det. Finns ju inget bättre nästan. Lite pinsamt dock med killen som sådär ungdomligt ska bevaka nätet och twitter, blir lite illa berörd. Men ändå. Sköj. Jag ser med barnslig förtjusning fram emot när det är Mauds tur, giddy with the exitement kan jag bara säga. Älskar ju Maud. Hon är så underhållande. Det blir nog kaffe och kaka till det programmet tror jag, för att fira litta. Eller varför inte en bit västerbottensost? Bara för Mauds skull.

I can still recall our last summer

Vet inte hur många gånger jag har dissat moderns favoritfilm Mamma Mia! och nu sitter jag och lyssnar på soundtracket på Spotify och diggar med. Älskar Our last summer, där darling Colin Firth sjunger. Det är en prestigeförlust av rang, vill jag mena. Inte ens el vino kan jag skylla på, eftersom jag är helt torrlagd. Gode tid, gräsänka och inget vin att roa mig med, det här är illa.

Crash boom bang

Jag tänkte först berätta om hur jag igår, när jag satt och halvsov framför ett gammalt avsnitt av Komissare Morse och funderade på att gå och lägga mig, hörde skrikande bromsar och värsta smällen och hur någon krockade med mitt hus, precis under mitt vardagsrumsfönster och hur jag fick ringa snuten och sen prata med snuten när de väl kom och sen tilsammans med några grannar försöka täcka för det hål (ja ett hål i väggen! I huset! Så att man utifrån kan se ned i någons källarförråd!) som uppstod när killen i bilen rammade vår fina rosa fasad, men kände sen att vafan, är det allt jag har att skriva om? Näe jag tror att vi struntar i det faktiskt.

Working 9 to 5

Har precis sökt fyra jobb på ett bräde och efter att ha tillbringat närmare två timmar med att lägga upp cv och grejjer på deras sajt var jag bara "Gode tid ge mig viiiiiin". Och kakor. Den känslan. På ricko. Men ändå, drömmen om ett kontorsjobb, den lever än.

Det går upp och det går ned. Mest ned.

Läser andra bloggar och bah skäms för mitt liv när jag inser precis hur tomt och misslyckat och meningslöst det måste verka för de tre som läser här. Mea culpa. Mea maxima culpa. Jag kan ju försöka lätta upp stämningen med att berätta att vernissagen i fredags var som ett smärre dagis, det var käcka mammor med tjocka bäbisar och söta treåringar så långt ögat nådde. Jag var tvungen att gå in på toaletten för att försöka låta bli att gråta över det faktum att jag inte är en käck mamma med en tjock bäbis eller en söt treåring. Sucks to be me.

Nu äter jag praliner! Bästa fredagen på länge!

Guud vad jag älskar den här bilden. Så möcket hårgele, så möcket urringning, så möcket fusk-bränna, så möcket rajtantajtan. Gotta löve it, liksom.

Underbara Barbara

Alltså min moder är så fantastisk så ni vet inte. Härom dagen skickade hon det finaste mejl jag någonsin fått:

"Älskar dig mer än du kan förstå, det finns inga ord för hur mycket, då skulle det vara det enda jag skulle säga i hela mitt liv"

Och idag på fredagförmiddagen dök det upp ett bud med blommor och choklad, som dyra modern fixat från Älvdalen eftersom hon vet att jag har haft värsta veckan på länge. Alltså dåndimpen på det. Så himla fab.

Skål bönder imorn kör vi koskit!

Ahhh helvetestveckan börjar äntligen ordna upp sig. Röret i badrummet är fixat, jag har varit och lämnat kläder och saker till second hand, jag har slängt skräp på tippen, lägenheten är diskad och dammsugen och städad och nu håller jag helg och dricker vin och snacksar. Sen ska jag på vernissage för ännu mera vin och snacks. Och konst och samkväm, naturalement. Helgen levererar, i alla fall än så länge. Bring it!

This just in!

Vi har blivit erbjudna en odlingslott - ihhhhhh! Jag fick brev hem igår och blev först helt stissig, bah "Vad i hela friden, varför får jag papper från Malmö stad, vad har jag NU gjort?" men sen lugnade jag mig och läste att det finns lediga lotter i Kroksbäck som vi kan åka och titta på. Så det ska vi göra, och spana så att det inte bara är sandhögar. Jag menar, det kan ju finnas en anledning till att de är lediga, know what I mean? Men ändå, peppen. Spenat, grönkål, dahlior, ringblommor åhhhh jag längtar. Musse kommer bara att få trädgårdshandskar och fröpåsar i julklapp det är ett som är säkert.

Politiken, dummer!

Beklämmande insikt: jag är så vansinnigt ointelligent att jag inte ens kan svara på frågorna på tidningarnas valkompasser. Ni vet, "Vilket parti passar dig?"-testen, jag går bet på alla frågor känns det som. Värnskatt? Flexicurity? Igår fick jag googla Nato. Skäms lite. Är dum i huvvet, jag veeeeet.

Men en grej, när vi nu ändå pratar politik, en kompis på Fejjan ondgjorde sig i sin statusrad över folk som inte vill säga vad de röstar på, han bah "Speak out!". Jag skulle gärna säga vad jag röstade på senast om jag bara kunde minnas det (vad kan jag säga, fyra år är en lång tid), men själv fascineras jag mest av att alla ska torgföra sina politiska åsikter till höger och vänster hela tiden, och särskilt på Fejjan. Jag kan bara meddela att jag är erbarmligt trött på alla snusförnuftiga och helt ärligt jävligt tråkiga uppdateringar som folk kör med nu inför valet, bah "Jag bryr mig inte om vad du tycker om yadiyadi so put a sock in it will ya". Jag tycker såklart att politik är viktigt men känner mest att gode tid måste vi hela tiden tjöta om'et? Inser givetvis att det ju är meningen att man ska prata om sådant här och att jag i och med detta har blivit som mormor som alltid ojjade sig när det var homosexuella på typ tv:n och bah "Jaja det är väl bra men måste de prata så mycket om det hela tiden", men vad ska man göra? Min reaktion är mest "orka". Håhåjaja.

And the hits just keep on coming

Jag är uppvuxen på landet och jag vet inte om ni vet men på landet är det mesta halvdant och hejsansvejsan. På landet lever man med "spola inte ned för mycket toalettpapir för då sätts rören igen" och det var legio att varje (nåja nästan, men det kändes så i alla fall) helg inleddes med att familjen stod utposterad, från tv-antennen på balkongen, ned i trappan och in i vardagsrummet framför tv-apparaten för att, när det vreds på antennen, hojta "bättre" eller "sämre", allt för att få in en hjälpligt bra bild. Det spelade ingen roll, för varje gång någon utomstående satte sig framför tv:n så var den första kommentaren "Gud vicken dålig bild ni har", vilket alltid, det måste sägas, retade mig något otroligt. Stadsbor, liksom. Men trots denna barndomens lojalitet mot den uschla tv-bilden så formligen HATAR jag när saker är halvadana och hejsansvejsan. Det finns en anledning till att jag bor i stan, typ. Jag ÄLSKAR att bo i lägenhet och vill aldrig ha ett hus, någonsin. Och just därför söker det mig något vansinnigt att som nu, i och med det jävla röret på toaletten, behöva klättra upp på toalettstolen efter varje toalettbesök för att slå på kranen så att cisternen kan fyllas på för att sedan stänga av den på en gång efteråt så att den inte står och droppar. SÅ. JÄVLA. HEDENHÖS. Ni ser vad det här gör med mig - när jag, som tycker att det fulaste som finns är att svära, och särskilt i skift, gör det, då är det illa. Gode tid.

Tjo vad det går

Och det går så fruktansvärt dåligt att det finns inte, nu bara skrattar jag åt eländet. Efter att ha väntat halva dagen på toalettmannen och hans anhang konstaterar dom väl på plats att "Nejnej det är inte toaletten det är röret som läcker, det kan inte vi laga du får ringa en rörmokare". Ameh tjena! Så nu har jag ringt rörmokaren som skulle "Höra med killarna vem som kan ta det" och återkomma. Med all säkerhet kommer jag att få tillbringa minst en dag till med att vänta på hantverkare. Så jävla gött att det finns inte. Och eftersom jag har varit tvungen att vara hemma hela dagen har jag inte kunnat åka till tippen och nu regnar det så tja, jag får stå ut med ännu en dag med allsköns bråte i hemmet. Och gode tid vad jag hatar att ha det stökigt, om ni bara visste. Håhåjaja. Epic, epic fail på hela den här veckan tror jag bestämt.

Don't even go there

Och vi ska inte ens tala om min uppsats och livet och allt annat som går käpprätt åt helvete. Fast det är ju gamla nyheter vid det här laget ocg jag har liksom vant mig. Som professor Higgins, bara det att vad jag har vant mig vid är inte Elizas närvaro utan evig misär och misslyckanden. Oh the joy.

Forget your troubles, come on get happy

Ja var ska man börja? Jag vet inte. Allt är bara så värdo. Jag vill gråta typ varje dag, mest för att jag är med i den förbannade brf-styrelsen. Om ni visste hur jag hatar det. Om ni visste hur det enda som håller mig uppe är att jag skall gå ur till nästa årsmöte. Åh tillfredsställelsen vid tanken på det är inte att leka med. Ett litet axplock på vad jag har gjort den här och förra veckan, allt i egenskap av sekreterare (eller som vi också kallar det numera; "praktidiot"): jag har mejlat en ziljon mejl, mejl som typ ingen svarar på och ännu färre läser, kan jag tro (om ni bara visste hur desillusionerande det är att skicka mejl som ingen svarar på) jag har ringt ett antal samtal till diverse hantverkare, jag har rantat runt i huset en hel dag med ett koppel hantverkare, jag har visat runt en besiktningsman, jag har visat runt en asbestsanerare och ja, listan fortsätter. Har tagit emot nycklar, släppt in folk, släppt ut folk, you friggin name it. Och som allas jävla go to-girl hade jag igår nöjet att få min toalettstol bortmonterad för att några klåpare skulle filma avloppet. Jag säger klåpare eftersom de givetvis inte lyckade sätta tillbaka toaletten ordentligt, hemska tanke, nejnej, nu läcker den. Har fått ringa igen. Döööööör så jävla mycket på det här alltså, jag kommer att vara ett vrak innan hösten är över och rör-renoveringen har kommit halvvägs. Igår fick jag frispel på allt och på hur jag hatar mitt badrum med den nu läckande toaletten och på att jag inte klarar mer och jag rymde till Musse och bah "Rädda mig". Sen gick vi och köpte strumpor och potatis till honom. Det säger ganska mycket att ett besök på Hemköp gjorde mig på bättre humör, men så var det. Så illa är det.

Utöver allt det här så håller jag på och röjer i förråd och gömmor. Det är i och för sig fab när man väl är klar och har släng en massa skräp, det bästa jag vet är att slänga saker, men när man har skit och mög och lådor i halva hemmet och dessutom måste harva fram och tillbaka till vinden fyra trappor upp så är det sådär sköj. Jag hoppas att nu förstår att jag, tro det eller ej, har haft bättre veckor. Livet, vad gör du med mig?

Alltså guuuuuu vad jag hatar allt

Ville bara säga det. Livet alltså. Så jobbigt ibland.

The moment I wake up, every night, every day, I know that it's you I need, to take my blues away

Ibland blir jag rädd för hur mycket jag tycker om Musse. Om det inte framgår vill jag bara förtydliga det. Jag får ont i magen av att tänka på att han skulle lämna mig. Jag får inte ont i magen för att jag skulle bli ensam för resten av livet utan för att jag skulle vara utan honom resten av livet. Och det går ju inte. Det finns ju ingen annan som jag skulle vilja vara med. Han är inte så spännande och jag är inte så spännande och vi är inte så spännande ihop och ibland tänker jag att "Guuud är det något fel på oss som aldrig bråkar och skriker på varandra?" som inte är sådär passionerade som man visst ska vara ni vet? Eller är det okej att bara tycka väldigt mycket om varandra, utan att bråka och skrika? Jag har aldrig riktigt hajjat varför det skulle vara bevis på kärlek. Kärlek för mig är att vara snälla och omtänksamma mot varandra. Och jag pratade med en kompis om livet och kärleken och hon berättade om sin nya kille och alltid när någon annan klagar på sin äkta hälft så tänker jag att "Gode tid vad jag har det bra" för det finns liksom inget riktigt att klaga på hos gamle Mussebubben. Jo han har ganska tråkiga kläder. Han är dålig på att planera saker. Han är inte världens mest initiativrika och ingen riktig "doer". Han är precis som jag ganska feg och rädd för livet. Men han är den smartaste jag känner, trots att jag brukar slå honom i TP. Han är jätterolig. Han är snäll och säger alltid att jag är fin och bra. Jag älskar att han säger saker som "Åh vilket fint träd" och att han tycker om blommor och kan massa saker om fjärilar och grodor och grejjer. Att han ser och uppskattar sådant. Att han på midsommarafton plockar fram den stora floran för att se hur det nu var olvon såg ut. Att han nördar in sig på antika mattor och radiomottagare. Jag blir varm i hjärtat av att veta att han står och spanar efter mig i sitt sovrumsfönster på fjärde våningen när han vet att jag är på ingång, fast jag alltid glömmer att titta upp. Och som om inte det vore nog så har han världens finaste handleder. Och fina handleder är det bästa jag vet.

Musse och Mary odlar

Vi ska i alla fall skaffa odlingslott, i brist på annat. Man får välja tre områden och ställa sig på kö och sen får man besked om att "Nu kan ni kika på en lott" och så får man säga ja eller nej tack. Vi ska köa båda två, på vars tre olika områden, för att maximera chanserna. Jag har ingen aning om hur poppis det är, men jag hoppas att vi får en till nästa vår i alla fall. De är på cirka hundra kvadrat, så jag ser för mig hur vi ska odla massvis med grejjer. Jag vill ha potatis och lök och rödbetor och palsternacka och grönkål och rotselleri och libbsticka och timjan och dill och jag är lite sugen på jordärtskockor eller något annat spexigt. Och såklart blommor också, luktärtor och dahlior och indiankrasse och ringblommor och åhh jag längtar. Tänk vicken löx att ta bussen till sin odlingslott, med fröer och vattenkanna och gummistövlar och sen sitta där och äta lunch och titta på hur allt växer. Jag har redan utlovat skördefest så jag håller tummarna för att vi inte visar oss vara helt inkompetenta i trädgårdslandet. Men Musses dyra fader och min ömma moder är båda bevandrade i odlandets konst så jag tror nog att det ska lösa sig. Och som vanligt tänker jag att "Amen så jäkla svårt kan det ju inte vara". Berömda sista ord, indeed.

We don't need no piece of paper from the City Hall, keeping us tied and true

Och alltså det är inte det att jag måstemåste gifta mig, herregud spelar roll (eller ja det gör det ju rent juridiskt och jag är ju en oromantisk pragmatiker) det är bara det att jag vill GÖRA något. Jag blir sådär tolvåringstjurig bah "Alla andra gör det jag vill ocksåååååå". Men det ÄR ju så, alla andra flyttar ihop och gifter sig och skaffar ungar och jag döööör men jag tänker på döttrarna jag inte har VARJE dag och det känns lite sådär och som jag säger till Musse "Jag är inte ung längre vettu". Men så är det. Dessutom, jag vill gifta mig och skaffa barn för att jag blir lite matt på hur jobbiga folk är och hur heteronormativa och konventionellt aptråkiga de flesta är och jag vet ju att jag skulle göra det så mycket bättre. Inte ett av mina mest sympatiska drag, men så är det.

Walk me out in the morning dew

Brödet var mögligt, så jag fick bara en halv smörgås till frulle. Det gör inte så mycket. Varken att jag fick en halv smörgås eller att den var möglig. Tänkte på mormor och hennes "Ni är så sjåpiga" när jag bestämde mig för att äta delen utan mögel, jag tror att hon hade blivit stolt över mig. Och det gör inte om jag blir sjuk och dör för det finns ändå ingen som vill gifta sig med mig. Är fortfarande ledsen. Funderar på att sätta mig på ett tåg till typ Kristianstad och bara sitta och läsa och göra nada. Hela dagen. Det är en plan, minsann.

I hate you so much right now

Jag tycker dock att jag hanterar besvikelsen över pucko-pojkvännens idioti på ett moget och värdigt sätt: efter att ha lagt upp en bild från filmen Miffo på hans Facebook-vägg samt ha lagt upp videon till Kelis Caught out there (I hate you so much right now) på min vägg så har jag totalt ignorerat honom. Och tänker göra så ett bra tag till.

Mary är här, och hon har en vääääldigt dålig dag

Musse är så jäkla skarp alltså, vicken stjärna till pojkvän jag har skaffat mig. Vi mejlar typ hundra gånger om dagen och jag beklagade mig över alltings jävlighet och hur trött jag är på allt och hur jag känner mig som den fula feta ogifta äldsta systern utan liv som alltid får ställa upp och Musses svar blev "Säg om jag kan göra något för dig (obs frieri ingår inte)". Så jävla oskarp att det finns inte - han tror alltså att jag blir på bättre humör av att höra att min pojkvän absolut under inga som helst omständigheter vill gifta sig med mig - kan man bli dummare? Nu är jag arg, på dåligt humör OCH ledsen, amen tack för den. Miffo.

Har en långsam självmorgon med sova länge utan väckning, läsa tidningen i lugn och ro och äta bananchoklad-shake till frukost. Allt går väldigt långsamt, men nu ska jag städa köket och frosta av frysen. Väldigt hög tråk-varning på det alltså. Har trettio böcker att läsa och sjuttio sidor uppsats att skriva men jag orkar inte tänka på det idag, det enda jag vill göra idag är att ligga i en park och nöjesläsa, bara läsaläsaläsa. Gud vad jag älskar det. Skönlitteratur, the love of my life.

I'm to sexy for my...?

Jag öppnade just dörren med orden "Nu skäms jag för att jag är så oanständigt". Har på mig en i och för sig jättefin ceriserosa sarong som jag fått av Lillan, men det är tunn och lätt genomskinlig och lämnar inte så mycket till fantasin. Jag hann i alla fall slänga av mig mina strumpor, som av en händelse är precis i samma färg. Så himla sexig är jag, om någon undrade.

Ännu ett inlägg som kommer att gå till historien, tror jag minsann

Om vi talar tvärtomspråket så har jag haft en fabulös dag. Om vi talar på ricko så har den varit hemsk, en av de värsta på länge. Vid halv sex på kvällen åt jag för första gången och innan dess ville jag gråta typ fem gånger samt hade fått tolv svett-attacker och tre panikanfall. Gode tid. Låt mig ta det från början:

Igår hade vi grillmiddag med brf:en på gården, och givetvis blev undertecknad en av de utvalda att åka och handla och fixa. Det tog oss FYRA timmar att handla och under den tiden hann ordföranden dra med mig att titta på vaxdukar på ÖB samt få mig att ranta Jägerso runt efter en kundvagn medan hon stod vid ett stånd där de sålde hudvårdsprodukter från Döda havet. Gött mos! Men i alla fall, kvällen var trevlig och folk drack vin och öl så det stod härliga till och vid elva öppnade en granne fönstret och bah "Har ni fest eller?" och sen kom han ut med sin öl och gjorde oss sällskap. Men det blev sent. (Obsobs jag blev inte full om ni trodde det, jag drack max två glas vin.) Och jag var uppe dötidigt för att tvätta. Och sen, sen hade jag lovat min bästa granne att hjälpa henne flytta och det var här det blev riktig jobbigt. Dötrött och hungrig och less bar vi ned grejjer som skulle till tippen, från tredje våningen utan hiss. Grannen fick låna syrrans bil och ja vad ska jag säga, hon visade sig vara en less than excellent bilförare. Det gick helt enkelt mindre bra för henne när hon skulle ratta en snart veteranklassad gammal manuell Volvo. Det skorrade och raspade och vi kom inte ens runt kvarteret förrän en härlig doft av något något bränt slog emot oss. Detta mitt på Amiralsgatan i tät trafik. Your's truly fick lätt panik, och med lätt menar jag panik mas grande. Sen, sen svängde vi upp på trottoaren för att snabbt springa in i porten för att hämta allt mög och vad händer då? Jo en stor polispiket kör upp bredvid oss och ger alla på busshållplatsen något att spana på. "Här får ni inte stå, det får ta en minut annars måste ni köra". Gode tid. Vi körde. Så vi fick parkera långt bort från huset och kånka allt mög lite mer och vi tvingade en annan granne att hjälpa oss med att bära de tunga sakerna och sen körde syrran bilen så allt ordnade sig och grannen var väldigt tacksam men ändå, jag är matt, mina vänner.

Efter det åt jag ris och sen tog jag med mig Musse och köpte en dikatfon och imorn har jag en första intervju till min uppsats. Nu äter jag sockerkaka och skall förbereda alla mina möcket viktiga frågor till imörn. Inser att den stora nackdelen med diktafon (till mina tidigare intervjuer har jag kört med den gamla klassikern penna och papper och det funkar sådär) är att jag kommer att tvingas höra på min hemska röst och sen kommer jag att vilja ta livet av mig alternativt skära ut tungan. But still, det ska nog gå bra tror jag. Jag döpte diktafonen till Diane, by the way. Vi kommer att bli bästa buddies det är jag helt hundra på. Men jag läste instruktionsboken och under säkerhetsföreskrifter så står det att man inte skall använda "the unit" när man kör "cykel, motorcykel eller gokart". Jobbigt.

Skånska ord

Min dialekt har förändrats, jag har av någon anledning lagt mig till med mycket mer skånsk betoning än vad jag har haft tidigare. Och det är konstigt, det är liksom inte så att jag har börjat umgås med någon urskåning precis. Jag gillar ju finskånskan, jag tycker att det är fint när man hör att någon är från den vackra södern, men bonnaskånskan är ju direkt vedervärdig. Jag har aldrig haft så värst mycket dialekt, och även om jag själv tycker att det ska till en döv för att missa varifrån jag kommer så har folk gissat på allt från Halmstad till Småland. Och ute på krogen har jag ibland, när jag besvarat frågan om varifrån jag kommer, av sådana som anser sig vara äktskåningar fått den upplyftande kommentaren "Amen vafan, varför pratar du inte skånska då, skäms du?". Jag bah "Ehh vad ska jag göra? Jag pratar såhär.". Antagligen beror det på att modern, så född och uppvuxen i Skåne hon är, förbjöds att tala skånska när hon växte upp. Mormor och morfar kommer från Göteborg respektive Växjö men flyttade först till Malmö som nygifta, och sedan till Lund. Men mormor avskydde skånska och mamma fick icke prata så. (Det var överlag en hel del med Skåne som inte fann nåd hos mormor, så fort det var något som inte var bra så var det "typiskt skånskt". Och att baka vörtbröd finns det uppenbarligen ingen i Skåne som kan, har jag fått höra.) Mamma hatar också skånska, men missar att hon själv givetvis, efter sextio år, har vissa skånska inslag. Konstigt vore det väl annars? När vi var i Älvdalen försökte hon sig på en fuling och frågade kusin Olle bah "Tycker du att flickorna pratar skånska?". Ehh ja? Det vore väl orimligt om någon i DALARNA för tusan bövlar inte hör att vi kommer från Skåne. Jag dog. Anyyhoodles, jag märker i alla fall själv att jag mer och mer använder den tunga skånska betoningen, och överlag uttalar ord annorlunda. Ni vet hur det är, man börjar med något på kul, för att det låter lite dumt eller roligt, och sen utan att man vet hur det har gått till så säger man det utan ironi, på allvar. Musse hävdar till exempel med bestämdhet att jag vid ett tillfälle på fullaste allvar uttalade strödadlar a la Björn Ranelid. Och då känner jag, då har det gått lite för långt.

Jag har tillbringat hela morgonen och förmiddagen i köket, inför en grilldejt i Skanör. Resultatet är en potatissallad, en persikokaka och ett bondbröd. Inget blev särdeles bra, känns det som. Jag är en högst medioker hemmakock, jag tycker väl att det är roligare än vad det blir bra. Och det är väl okej om det bara är jag som ska käka, men när det ska bjudas på, åh skammen att komma med torrt bröd och smaklös potatissallad, jag döör på det. Hatar när det jag gör inte blir bra, jag när en lite osmaklig strävan efter att saker skall vara perfekta. Vilket man kan tycka är ganska imbecillt med tanke på att det sista något i mitt liv är är perfekt, men jag gissar att det är därför jag försöker. Ska jag omaka mig och baka bröd och tvinga andra att äta det ska det väl baske mig vara bra och inte halvdant. Pinsamt, vill inte vara sån som alltid envisas med att dyka upp med kakor och grejjer och folk bah "Inte nu igen, urk". Tänk om det är så? Åh hemska tanke. Nästan värre är all disk och allt stök. Måste dammsuga IGEN. Grät nästan lite innan när jag stod där med kaos mas grande, mjöl över hela golvet och mig, fänkålsfrön überalles, tusen degkletiga bunkar och en ziljon slevar. Jag förstår inte, trots min köksvana ser det alltid ut som om en efterbliven tolvåring har härjat när jag har varit framme i köket. Gode tid.

Lär känna din bibliotekarie

Jag hade en bok att hämta ut på en bibbla i Lund, en bibbla som som jag fick mejl om hade semesterstängt i juli så ville jag hämta boken fick jag ta kontakt med dom. Så jag ringde, fick boka in en tid för avhämtning, fick ringa igen och säga "Nu är jag här" och sen fick jag ranta med bibliotekarien upp på deras lilla kyffe överst i huset och hämta ut boken där. Så himla gulligt och gammeldags. Älskar när allt inte är hajteck och fancypants utan sådär skönt som det var "förr i tin" när saker var lite mer av projekt och inte bara "Ahh men jag kan läsa den boken elektroniskt". Typ. I alla fall, det gjorde mig glad.

Nu är jag sådär tråkig igen. Tappar stinget vettja. Dötrist. Vill radera alla inlägg och bah skriva något nytt och sköjjigt. Har tappar skrivkänslan alldeles. Tragiskt eftersom det är typ det enda jag kan, och inte ens det är jag bra på. Musse drömde inatt att vi hade en mycket framgångsrik ekologisk glassfabrik. Ibland tänker jag att det är vad jag borde göra, överge akademin och börja ägna mig åt mat på ett praktiskt sätt, istället för intellektuellt. Odla något, eller så. I alla fall, jag ville mest säga att jag vet att jag är tråkig, så att ni inte tror att jag inbillar mig något annat.

Sitter framför dattan och blir svettig i magvalkarna. Dricker isvatten, Igen. Försöker hitta någonstans i Malmö med omnejd där man kan köpa riktiga lantägg från glada hönor. Äggen alltså, det börjar bli jobbigt. Ska baka nästa vecka. Borde skriva men, näe, vill inte. Är det ett bra beslut? Svar nej på det.

Jag gjorde ett studiebesök på Lilla torg igår. 32 spänn för en cola känns...prisvärt?

Älska att gå dit en kväll under högsommaren, det är sån turistvajb att jag dånar. Fullt med familjer och par i bästa sommarskjortan från Dressman alternativt sommarklänningen från Lindex (Gina Tricot för de liite hippare bruttorna) som äter ryggbiff och klyftpotatis på en av torgets alla uteserveringar. Lite längre fram på kvällen kunde man även, till sin semesterdrink, avnjuta ett band som spelade Gyllene Tider-covers. Gött mos. Att jag drack en cola hade förresten bara att göra med att jag har ont om pengar, utevin var det länge sedan jag hade råd med. Så jag satt med min cola och glodde avundsjukt på de andras rosévin. Idag är dock det enda jag kan tänka på hur gott det hade varit med ett torrt, kallt och krispigt sauvignon blanc till kvällens rödbetor och fetaost. I love me some sauv b. Istället för det dricker jag isvatten och är bitter. Tjo vad det går.

Alla dessa vedermödor

Jag har en chokladpavlova på lut som jag skulle vilja baka till en middag nästa vecka. Pavlova = maräng = massa ägg. Och Mary har ju som bekant lite problem med ägg. Men jag har hittat en äggtant på torget som har fina ägg från frigående hönor. Senast sålde hon tigerkaka och småkakor också, jag blev så glad när jag såg henne. Så fint. Älskar dessutom tigerkaka. Givetvis, liksom, säg den kaka jag inte gillar. När jag skulle handla ägg härom dagen var hon inte där, men jag hittade en annan gubbe som sålde ägg. Det var megavarmt och jag var stressad så jag insåg för sent att det var polska industriägg jag köpte, men kunde inte säga "Nej tack då ska jag inte ha dom" utan att förlämpa äggmannen. Så Musse fick dom. Sen köpte jag svenska industriägg som säkert inte är ett dugg bättre än polska diton och bakade en kaka jag inte åt av. Håhåjaja.

Beach 2010

Sällan ser man människor uttrycka en sådan oförställd häpnad och oförståelse som när man säger att man inte badar på sommaren. Man får nästan hellre vara nazist än att inte bada. På sistone har jag vid ett par tillfällen ljudligt deklarerat att det var fem år sendan jag senast badade en sommar och jag har därmed åsamkat mina stackars medmänniskor grava chockskador. Jag brukar hänvisa till att jag inte uppskattar sand, sol, vatten och tång innanför badräkten och det gör jag sannerligen inte, men det tyngst vägande skälet till att jag inte badar är att jag inte är suicidal nog att 1) ställa mig i ett provrum och se mig själv i en bikini samt 2) visa mig för andra stackars satar i nämnda bikini. Självhatet är ju monumentalt sen länge men jag vill mig inte så illa att jag utsätter mig själv för den förnedringen det skulle innebära att frekventera en strand i badkläder. Herregud jag är jätteful. Och de flesta tror att bara för att man är smal så är man per automatik snygg men gode tid så är det inte. Jag är ett magert elände med deg och celluliter och vad som kan vara världshistoriens fulaste ben, det är inget någon som har tänkt sig en trevlig dag på stranden vill se. Och när man är ung så förväntas man också vara snygg, och är man då ung och smal men trots det megasegaful, ja det är inte sköj mina vänner. Inte mycket förutom en privat strand skulle få mig att bada. Men folk reagerar verkligen som om man är ett freak om man inte badar. För alla är ju så käcka och cyklar till stranden med en liten käck cykelkorg iförd en käck solklänning och har en käck solbränna redan i mitten på maj. Själv är man ett blekt, fult miffo som använder solkräm och gömmer sig hemma och varken äger en sommarklänning eller en cykel och som framför allt inte är käck och glad. Itsället hatar man allt och alla och blir fulare för varje dag som går, både inuti och utanpå.

Saker Mary inte vill göra när det är megavarmt:

Baka. Diska. Har gjort både och idag. Fick svettattacker in emellan. Började dagen med var jag trodde var en ofarlig promenad till torget och till affären men kom hem som ett vrak, fullkomligt genomsvettig och knallröd. Himmel vad det är varmt. Har efter det legat på sängen och druckit isvatten och tagit mig för absolut nada. Som Musse säger, jag fattar inte hur grekerna kunde skapa en civilisation istället för att bara äta fetaost och dricka vin i skuggan av ett olivträd. Det hade jag tusan i mig gjort. Sen kommer ju historien klart inte att minnas mig heller, men det är ju en annan femma.

Anyhooow, på grund av värmen hatar jag idag människor som har:
Båt.
Hus vid havet.
Egen trädgård.

Ungefär den känslan. Later gators.

Annat jag älskar utöver ost:

Dill! Tabasco! Åh.

Något jag inte älskar sådär värst mycket:

Mig själv. Är dum och ful. Trots det dricker jag Rosita. När jag sa att jag inte förtjänade en drink eftersom jag är just dum och ful sa syrran att "Men behöver man inte uppmuntran då?". Så Rosita it is. Jag behöver väääldigt mycket uppmuntran.

Vad som står mellan mig och veganismen:

Åt en fantastiskt ost igår, bah dog lite. Så gott är det. Kommer aldrig att kunna överge det.

Skål tamejfan!

Musse är så pryd, något jag finner mycket roande. Det är jag med, vulgariteter göre sig icke besvär. Men jag har en grej, som han finner mycket generande, tror jag. Så länge jag kan minnas, när det är dags att skåla, så har min ömma moder höjt glaset och sagt "Skål bönder, imorn kör vi koskit!". Och det sitter i mig, jag MÅSTE säga det när jag skålar. Och det gör jag ju ibland, tack gud för det. Och Musse skäms. Stackarn.

Me, myself och mat

Alltid när jag säger "Oh, kan vi inte göra yadiyadi..." (och gudarna ska veta att det inte händer alltför ofta) så är det för att jag vill äta något. Alternativt baka eller laga något, men slutresultatet blir ju detsamma. Goffgoff. För närvarande har jag en chokladpavlova jag skulle vilja ge mig på, och försöker febrilt komma på ett tillfälle att baka en dylik. Ingen blir ju överraskad när jag säger att jag skriver en uppsats om mat, tänker jag. Sen så tycker jag alltid att det är trevligt att fira saker, oavsett vad. Sätta goldkant på tillvaron, liksom unna sig litta. Eller nej. Aaaaanyhodles, nu har jag initierat en 4:e juli-picknick på söndag, enbart av den enkla anledningen att jag känner ett stort behov av att äta burgare, nachos och guacamole. På en filt i parken. I goda vänners lag, som det visst så fint heter. Om det är vad som äts på sagda firande i Amerikat har jag ingen aning om, men det är vad jag tänker inmundiga. Och det kommer att bli fab tror jag bestämt.

Saker jag har tänkt på idag:

Jag är väldigt ful.

Jag kan mitt tiosiffriga bibliotekslånekortsnummer utantill.

Finns det månne ett samband?

Men annars har dagen varit toppen, tackar som frågar.

Dagens skratt

Efter en helg med bubbel och mer bubbel och lite mer bubbel och "Är ni hungriga?", "Är det någon som vill ha fika?" och "Ja men vi måste ju äta sen" (allt sagt av svärmor) så går jag på diet. Ungefär precis som vanligt, men ändå. Tänkte idag att "Ja men det är ju så att nu när det är så varmt då är jag ju inte aaaalls hungrig, det måste jag utnyttja". Vete fanken om det gälls att inte vara hungrig när det enda man vill ha är rosita och vinägerchips. Vem försöker jag lura - jag är ALLTID hungrig.

Naturen

Jag hatar den. Verkligen. Jag har insett det en gång för alla. Jag tycker inte om naturen. Framför allt inte skogen. Jag tycker verkligen illa om den. Framför allt känner jag att den vill mig illa. Helgen tillbringades i de smålandska skogarna och allt var fine and dandy tills jag mitt miffo prompt ville inspekterna kantarelltillväxten, bah "Jag läste att de första kantarellerna har kommit upp, det måste vi kolla". Dum i huvudet är jag ibland, som bekant. Så jag drog på mig ett par gummistövlar och en kofta och Musse tog på sig godsägarkepsen och så gav vi oss iväg, ut i spenaten. Efter fem steg in i blåbärsriset började jag allerginysa och väsa och kände hur luftröret drog ihop sig. Och det var mygg och knott överallt som bet igenom mina strumpbyxor. Men det värsta är att jag verkligen tycker att skog är obehagligt. Kanske har jag läst för mycket böcker, kanske är det min uppväxt på den skånska slätten som spökar, men jag är rädd i skogen. Rädd för skogen. Det är obehagligt och skrämmande och jag hoppar till vid minsta ljud och bara väntar på att en yxmördare ska komma knatande på stigen eller hoppa fram bakom ett träd där han har gömt sig, i väntan på moi. Aldrig mera skog säger jag. Våga vägra skogen. Och det står jag för.

Det bästa med att syrran kommer hem från sin resa på kontinenten är att jag får spexigt resegodis

Ahhhh ÄLSKAR utländskt godis. Nu har jag satt i mig Mozartkugeln och hasselnötskex från Wien. Goody. Min barndom bjöd på många resor med mormor runt om i Europa och de efterlämnade en förkärlek för såväl tyska salladsbarer som utländskt, allra helst tyskt, godis. Jisses vad vi åt godis på de resorna. Det började på båten till Danmark där det alltid köptes tictac och Goofy-burkar och sen bara fortsatte det, det var ett evigt snaskande längs med Autobahn. Jag har befunnit mig på många rastplatser inmundigandes mazarin och citronfanta. Stående beställning i bussfiket. Åhh härliga tider minsann.

Got milk?

Innan gjorde jag en fab milkshake på frusen banan, mjölk, kakao och socker. Lite yoghurt också. Lurar på att göra en till, jag måste ju dricka upp mjölken innan jag sticker till Småland imorn. Man får ju liksom offra sig dårå, tänker jag. Jag lurar också på om jag ska vänta och bjuda Musse när han kommer eller om jag ska goffa i mig allt själv. Ni vet ju vad jag tycker om att dela med mig av mat...

Förra helgen åkte jag till Älvdalen och på tåget läste jag Eating animals av Jonathan Safran-Foer. Jag har ju inte ätit kött på över tio år så den förändrade ju inte så mycket vad gäller det just. Fisken har jag, med sorg i hjärtat, på allvar givit upp sen tidigare, efter att i flera år ha velat och ätit ibland. Men jag kan inte sluta tänka på boken och på vad jag äter och varför och på vems bekostnad. Så vad jag lurar på nu är att jag borde ge upp mejeriprodukterna. Ägget måste också stryka på foten känner jag, men det är inte så svårt. Men mjölken. Mjölken. Jag ÄLSKAR mejeriprodukter. Ge mig ost och jag är lycklig. Jag dricker tonvis med mjölk. Älskar yoghurt. Och smör. Och så tänker jag att "Åh det är ju jättesvårt att vara vegan och jag avskyr ju soja- och havremjölk och tänk så dyrt det är och yadiyadi". Men samtidigt, att något är svårt innebär ju inte att det inte är värt att göras. Och kan man bara tänka att "Det är gott så då vill jag äta det" utan att tänka på konsekvenserna? Om jag tycker att det är fel att utnyttja djur för kött, vilket jag gör, då borde jag rimligtvis också tycka att det är fel att utnyttja dom för mjölk. Klart som fanken att mjölkkossorna inte har det så himla kul. De har det avgjort bättre än slaktdjuren, men ändå. Att de inte får en bult inkörd mellan ögonen och slipper risken att flås levande räcker liksom inte riktigt för att legitimera mitt mjölkdrickande. Men åh så svårt det är. Hur ska man göra för att göra rätt? För att faktiskt försöka göra något bra? Ibland avundas jag människor som aldrig ifrågasätter eller reflekterar över varför de gör på ett visst sätt. Det måste vara så enkelt. Avgjort inte bättre, för jag tror på att analysera vad man gör och varför, men gode tid så mycket enklare. Under tiden fortsätter jag med att fundera på mjölken. Och gör en milkshake till, tror jag.

På min svarta lista

Idag i Lund gick jag bakom en kvinna som bar på en papptallrik med korv och mos hon just hade köpt i en tjolla på Stortorget. Alltså lusten jag fick att springa förbi och slå den ur handen på henne, den var inte nådig. Korv är den äckligaste jag vet. Hatar korv intensivt. Alltid gjort. Det är allt kött-äckel upphöjt till tio. Jag har svårt bara att se folk äta korv. Kan inte ens äta vego-korv för att det är så äckligt. Att jag som barn åt kalvsylta finner jag fascinerande, för det har ju en konsistens som är ännu mer mysko än korv, grynigt och mosigt liksom. Brrr. Och det är liksom inte bara att korv är äckligt i konsistensen och fett och glansigt, jag tycker att korv är ointelligent. Det är dum mat, helt enkelt, mat som gör dig dum. Och det är ju lite knas för egentligen är tillagningssättet genialt och antagligen ett av de äldsta, att lägga kött i en tarm för att tillaga och förvara är ju dösmart. Men det är inte riktigt det jag tänker på när jag går förbi en Sibylla, om man säger. Då tänker jag bara på fett och slask och äckel. Och ledsna små grisar.

I couldn't help but wonder....

Orkar inte prata om bröllopet (som jag givetvis följde med stoort intresse), men på regeringens middag kvällen innan, när man såg hela den europeiska eliten och noblessen digga med till Magnus Uggla - ameh jag dog lite. De är ju mer svensson än vad jag är. Ska det verkligen vara så? Va?

Annars då?

Är vansinnigt ful och har äckligt hår. Måste gå ärenden. Hatar att gå ärenden. Inget tröttar ut mig som det. Liksom, "Åh bibblan och apoteket och systemet och vattna mammas blommor och posta ett brev och hej och hå". Gud så trist. Fast jobbigast är fulheten. Hatar allt. Känner mig tjock efter all fromfranska igår. Och håret, gud håret. Så tråkigt. Så räligt. Så fult. Ungefär som jag, helt enkelt.

Önskar jag var där

Min ena syster tågluffar på kontinenten. Hennes sms är fantastiska men gör min trista tillvaro extra påtaglig. Såhär:

"Vi bor i en gammal våning, äter indiskt i fönsterkarmen o fyndar billig sprit, himmelriket!"

och

"Vi har åkt hela natten på det mest antika tåg man kan tänka sig. Ute är det sol över den ungerska slätten. Snart är vi i Budapest."

Jag bah "Jo men själv tvättar och städar jag och imorn åker jag Swebus till Jönköping". Vill döda mig själv.

Som att ha en egen naturdokumentär utanför köksfönstret

För den som undrar, måsarna är kvar på gården. Två måsungar. Den ena haltar lite. Förra veckan skickade jag in en ansökan om "skadedjursdecimering" och kände mig som Hitler, men det är inget att göra sa dom. Vi får vänta ut dom. Och de är så gölliga att jag döör lite. De har blivit ganska stora nu men mamman matar de fortfarande och på kvällarna kan man se två små gråa dunhögar som kurar ihop sig på gräsmattan och jag får ont i magen så söta är dom. Särskilt den lille som haltar. Åhhh mitt hjärta brister. Hoppas att de blir stora snart och flyger för jag klarar inte mycket mer.