Säg "omelett"!

Igår på Facebook hittade jag en -TACK OCH LOV otaggad- bild föreställande undertecknad som kan ha varit det värsta jag sett på länge. Att man kan vara så ful? Unbegreiflich. Som om jag var utsläppt på försök. Alltså det var illa. Ungefär som en gång för flera år sedan när jag i en flytt hittade massa gamla bilder på mig som skakade mig så i grunden att det tog ungefär en vecka innan jag kände mig normal igen. Givetvis slängde jag alla bevisen. Nu igen alltså. Får nog ta och tänka över det här med att skaffa barn för det här är ju uppenbarligen gener som man bara inte vill föra vidare. Suck. Kände lite som Lill-Babs, ni vet när alla hennes karlar valsade in i Här är ditt liv och hon bah "Vem vill mig så illa?". Så kände jag, minus karlarna. Vem vill mig så illa att de lägger upp en sån bild? Vet ju dock att universum inte kretsar runt moi och att den som lagt upp bilden inte ens vet vem jag är, men ändå, man kan tycka att de för rent pr-tekniska skäl skulle vilja rensa ut de värsta miffobilderna. Men icke. Precis innan jag såg denna mycket olykliga bild hade jag tänkt lägg upp en bild på en tjusig donna här och säga "Så här vill jag ha mitt hår". Det var innerlig tur att jag inte gjorde det, för att nämna henne (foxy) och mig (bisarroful) i samma mening hade nog fått något, någonstans, att implodera.

Pojkvännen och jag har "mysfredag"

Det innebär att han har på sig sin fula fleecetröja och att jag inte har bh. Alltså, jag har ju kläder, det är inte naken fredag vi kör. Hemska tanke. Anyhoooow. Nyss åt vi spagetti. Sen ska vi se på No country for old men. Wohoo.

Nästan som Indiana Jones

Men helt ärligt, vem behöver åka runt halva jorden för litta äventyr? Inte jag i alla fall. Gårdagen var rafflande må ni tro, först körde bussen till Lund fel, sen gick jag vilse på Ideon när jag skulle ta mig från en sällan besökt bibbla och sen, sen vettni, när jag äntligen stod framför universitetsbibliotekets trygga och välbekanta fasad, då mötte jag allas vår Dick H@rrison i porten. Som sagt, det händer så mycket i mitt liv och det är tur att jag har bloggen att skriva i för annars skulle jag aldrig kunna komma ihåg alla spännande upplevelser. Puh.

Saker man gör

På kvällen, när vi går och lägger oss och pojkvännen lägger sig först och jag med andra ord inte är den som bäddar upp sängen, så frågar jag alltid innan jag lägger mig: "Har du spindelkollat?". Han svarar alltid ja. Jag tror honom inte men låter det passera.

Jag vill ha HELA världen

Alltså misären, ni anar inte. Allt är tomt och slut. Till kvällsmat: en skalk bröd från frysen och den allra sista vällingen. Jag är inte på långa vägar nöjd. Gode gud vad är det här - Ryssland anno 1943? Så fattigt. Så hungrig. Fantiserar om ostbågar och de där goda billiga dubbla tyska kexen med chokladfyllning.

Vad ska jag gör nu då resten av kvällen? Dricka te? Dör lite.

Insåg försent att nedanstående inlägg avslöjar alldeles för mycket

Som till exempel att jag "prenumererar" på Coops veckoerbjudanden. Inte med glädje, det kan jag lova er. Men ändå. Det finns inga ursäkter.

Alltså livet

Detta möttes jag av när jag nyss kollade mail:

Ett nytt mail i inboxen.

Coop Nära Veckans erbjudanden - Falukorv två för 35 kr.

Vill ta livet av mig.

Stör förresten livet ur mig när jag skriver och säger "mail", det heter ju rimligtvis "e-mail" eller "e-post". Bara mail låter ju helt imbecillt. Säger det ju ändå jämt. Är nog lite dum.

Denna dag ett liv

Jag borde desperato-jobba på min ansökan men mitt huvud är kokt, jag får ingen rätsida på något och jag har någon förkylningskänning på gång, är bara alldeles mosig och dan. Borde alltså sätta mig och skriva något vettigt. Dock, det lutar mot att jag slöläser i en timme för att sen glo på den ganska motbjudande filmen Under Toscanas sol med en lagom hysterisk Diane Lane. Det är inget jag är stolt över, om ni nu trodde det. Men ändå. Känner mig själv jue. Aja ska försöka. Men liksom, alla beslut. Det är för mycket för mig.

A single man

Vill, vill, vill se Tom Fords regidebut En enda man. Colin Firth. Manlig kärlek. Utlovad nakenhet. Behöver jag säga mer? Jag är SÅ där alltså. Dessutom, Julianne Moore, älskar. Och glajjerna, så snögga. Önskar ibland att pojkvännen hade haft glasögon för att det är så snyggt men det är nog tur med tanke på att vi inte behöver öka på dorkfaktorn som redan är alldeles för hög. Dessutom tänker jag på framtida barn, eftersom jag är närmast blind (hela min familj har glasögon och mer eller mindre taskig syn) så behövs det en genpol utan syndefekter för att jämna ut oddsen litta tror jag bestämt. Pojkvännen har passande nog perfekt syn. Man måste vara om sig och kring sig, vettni.

You've got mops

Igår kom pojkvännen och jag på en lek som roade oss, ja alldeles för mycket, skulle jag vilja påstå. Leken går ut på att man ska byta ut valfritt ord i en film- eller boktitel mot ordet "mops". Sen kan man hålla på i oändlighet. Jag var själv mycket nöjd med Mopsarna på Navarone, Mopsen har landat samt Spider-Mops. Eller vad sägs om Mopslös i Seattle? Filmer jag skulle vilja se, kan jag väl bara säga. Och ja jag är tolv, om nu någon undrade. Detta gjorde vi efter ett par spännande omgångar Plocke-Pinn. Vi vet hur man roar sig, nicht wahr?

Klarar inte.

Texter i vilka "våran" eller "vårat" används. Vill dö när jag läser det. Är så fult.

Just det, glömde jue

För att öka på den redan alltför långa listan över allt som ligger mig i fatet vad gäller äventyr utanför hemmets trygga vrå: jag är vegetarian begåvad med vad som kan vara världens absolut klenaste mage samt astmatiker som inte tål hög luftfuktighet. Har jag förresten sagt att jag är ett kap?

Min pojkvän är ihop med Woody Allen. Stackaren.

Men på ricko, jag är överspänd, hetsig, stressig, neurotisk, lagom klen och sjuklig och har svår dödsångest. Kan man bli mer Woody Allen än så? Hjälp mig. Stackars pojkvännen bara skrattade och skakade på huvudet åt mig igår.

Jag håller på med en ansökan till ett resestipendium, för att göra fältarbete till min uppsats utomlands. Om vi undantar ovanstående karakteristika (som ju inte riktigt talar för mig, oavsett sammanhang, om vi säger) samt det faktum att jag avskyr att resa och är paniskt flygrädd så är jag sjukt pepp, jag vet på en höft vad jag vill göra men ska bara komma på vart jag vill åka också. Pojkvännen tänkte följa med. Lite tror jag att det är för att jag inte litar på att jag klarar mig själv, men det spelar ingen roll. Han kan botaniknörda loss när jag leker den stora forskaren och gör viktiga saker, och sen kan han transkribera mina anteckningar och fixa drinkar till mig på kvällen. Perfa jue. (Ja jag har en väldigt romantisk och högst orealistiskt bild av hur det är att bedriva forskning, om ni inte visste det.) Hittills har jag varit inne på Polynesien eller Indonesien, men pojkvännen lobbar för Vietnam eller Laos. Jag bah "Men jag såg ju mig själv framför mig, på stranden på Tonga, litta lagom solbränd, med sandaler, håret i knut på huvudet och glasögonen nedhasade på näsan (av svett och solskyddsfaktor), omgiven av små söta knubbiga tonganska barn...". Av någon anledning skrattade han och skakade på huvudet IGEN när jag sa det. Fattar nada. Fast sen kom jag på att vietnamesiska barn är sjuukt söta så det kan nog ordna sig det med. Hopp om livet, ni vet.

Alltså livet

Är bisarrt ful, rent men ofixat hår, inget smink och fula hemmakläder. Jag har en inte jättehög men acceptabel högstanivå men min lägstanivå är liksom bortom ord. Det finns ingen hejd på eländet. Ska över till pojkvännens kyffe snart och lär få börja med att be om ursäkt för min uppenbarelse. Ungefär som alltid dårå. Orka.

Och bloggen, kände att jag ville bli av med allt gammalt mög och börja om. Kanske blir det kul igen. Jag hoppas det.

Ursäkta röran, vi bygger om