Nr: 548

Jag skriver på min ansökan. På fredag ska den vara inne. Det har känts jättebra, jag tycker att min projektbeskrivning är så sjukt bra och spännande men så igår bara kände jag att vafan, det kommer alltid att finnas någon som är bättre än vad jag är. Jag kommer aldrig att vara den någon väljer framför någon annan. Och det är så jävla synd eftersom jag skulle göra det så bra och det finns typ inget annat jag hellre vill göra. Blev jätteledsen och arg.Va ska man göra då? Va?

Imorse vaknade jag med hemsk nackspärr. Ena sidan av nacken och ryggen är helt hopsnörpt. Sjukt ont gör det. Kan typ inte röra mig.

Jaja det var väl allt. Återkommer när jag har skickat in eländet.

Nr: 547

Imorn åker mor, syrran och jag till Fräckastan för att fira syster nummer tvås födelsedag. Jag åtog mig att baka piroger till tågfrullen/lunchen. Är inte så förtjust i jästdegar som ska knådas och kavlas och grejjas med. Har nu lite ångest. Fyllningen är klar och luktar kalas. degen är snart färdigjäst. Men alltså det kan bli jättedåligt. Tur att jag är själv hemma i alla fall, så att maken inte är här.

Jobbig grej när vi var på Öland: vi åkte till ett getostysteri. Alltså, varför, VARFÖR, kunde vi inte gjort det för bara en månad sen, när jag åt ost? Det var en plåga! Syrran och vår far smakade och handlade och jag bah "Ladiladila" och tantan bakom disken "Vill du också smaka?". Nej tack sa jag. "Tycker du inte om ost?" frågade hon då. "Joo jätemycket....". Åh! Det var inte lätt. Till helgen planerar jag att äta första pizzan utan ost. Undrar hur det är.

Nr: 546

Igår sa Musse: "Mina ben är alltid på väg till dig". Det tyckte jag var litta rart.

Nr: 545

Måste bara säga att jag ÄLSKAR dig som googlade dig hit via "monogami ur ett ekologiskt perspektiv". Vad innebär det? Do tell? Tror desvärre dock att varken du eller du som var ute efter "Carolina Gynning favoritbutik" hittade riktigt vad ni sökte. Sorry. Bättre lycka nästa gång.

Nr: 544

Men alltså förlåt för tystnaden. Jag var på Öland för en lite minisemester och nu håller jag på med min ansökan och till helgen ska jag till Fräckastan. Lilla blöggen kommer ikläm då förstår ni.

Pratade med en bekant innan och var tvungen att säga vad jag gör för tillfället det vill säga pysslar med ansökan och varje gång är det som ett ticks, jag bara måste lägga till "Alltså jag kommer ju inte att få tjänsten men.....". Hjälp. Musse läste igår. Jag bah "Men hatar du mig nu för att jag är dum i huvudet? Vill du skiljas för att jag är så dålig?". Han svarade "Nej" på båda frågorna.

Nr: 543

Pratade med mor på telefon innan. Hon bah "Minns du när jag skulle ut och köra och tog fel medicin, jag tog en sömntablett....?". Älskar min mor.

Nr: 542

Öppet brev till Game of Thrones manusförfattare: När ni nu har gått bananas på explicit sex var och varannat minut så skulle jag väldigt gärna vilja, någon enda gång ibland, se ömsesidigt sex, dvs sex som inte innehåller 1) horor, 2) våld eller 3) incest. It boggles the mind, I know, men jag har hört att det förekommer. Get on that.

Jag blir helt ärligt matt och jävligt ledsen av att ständigt se hur kvinnor reduceras till saker, som kan köpas eller säljas och som aldrig har någon egen talan. Och så svär man sig fri med det gamla vanliga att "Vi skildrar en sexistisk tid, det innebär inte att serien i sig är sexistisk yadiyadi". Jo, det är precis vad det innebär, det innebär att man säger det och sen viftar med det som en fribiljett med vilken man kan visa hur mycket tuttar och våldssex och lesbiska têt-à-têter som helst eftersom det "bara skildrar en sexistisk och våldsam tid hörrni alla femenister så bli inte upprörda nu guud ni sabbar ju allt har ni ingen humor". Att det enda bögparet visas ytterst modest, det är lite kyssar och tafs men det är allt, säger väl ganska mycket. Det tilltalar ju inte den stora målgruppen aka unga heterosexuella män, såklart. Och ja det finns flera kvinnor med makt och agens, det gör det och jag älskar Danaerys givetvis men det räcker fan inte. Jag pallar inte mera. Jag känner mig tillintetgjord.

Igår läste jag ett debattinlägg i SvD tror jag det var, skrivet av två förläggare, som handlade om om obalansen i barnböcker vad gäller huvudpersonernas kön. I bilderböcker riktade till mindre barn är det en övervägande del av böckerna som har en pojke i huvudrollen, detta eftersom flickor antas kunna läsa och engagera sig i flickor OCH pojkar, eftersom pojkar är allmänmänskliga, medan flickors erfarenheter givetvis bara berör andra flickor och inte är något som rimligtvis skulle kunna intressera pojkar. (Tilläggas ska att detta ändras sen när det kommer till ungdomsböckerna, där det är övervägande böcker med flickor i huvudrollen som ges ut, eftersom många pojkar slutar att läsa och därmed inte är intressanta för förlagen. Något att också uppröras över, på andra sätt. Jag vet.) Och så, dum som jag är, läste jag kommentarerna. Jag behöver väl inte säga så mycket, kontentan var att feminister är dumma i huvudet och pinsamma och "Betalar mina skattepengar det här?" och "Herregud nu skämmer Sverige ut sig och barn svälter i Sudan" och där någonstans gav jag upp, skakade händerna uppgivet i luften och sa till Musse "Men GUD vad är det för fel på folk?". Han bah "Jaaa men det där är 80 procent av Sveriges befolkning, minst".

Ser vi kanske ett samband här? Med att pojkar inte antas kunna/vilja läsa om flickor och att flickor blir statister och så småningom kroppar och inget annat. Och vad gör det med flickorna att aldrig få ha kvinnliga förebilder, vad gör det med oss när vi från tidig ålder får lära oss att det är pojkarna som agerar och att det är dom vi skall se upp till? JAG, en intelligent och välutbildad vuxen kvinna blir ledsen av det men jag är ju ändå medveten om obalansen, jag kan reflektera över det utan att låta det bestämma min världbild, men små flickor? Unga tjejer?

Och dessa människor, VARFÖR skulle det vara så farligt att tänka lite? Jag vill ju göra världen bättre, hur idiotiskt det än låter, jag vill att det ska finnas en grundläggande drivkraft att utvecklas, att ifrågasätta, att förändra men de här som kommenterar, för de är varje ansats att ifrågasätta något ett personligt angrepp på dem och deras infantila och misogyna värld. Livet är inte ett nollsummespel, vill jag skrika så högt att de hör, man måste inte ställa saker mot varandra, det ena tar inte ut det andra, man FÅR LOV att diskutera könsobalansen  i barnböcker utan att någon måste dänga "barn svälter i Afrika skärp er"-argumentet i huvudet på vederbörande. Det är också enda gången de tänker på barnen i Sudan men visst they come in handy i det här läget, det måste ju erkännas. (Det är ungefär som alla köttätare som enda gången de bryr sig, eller rättare enda gången de säger sig bry sig om hur slaktdjuren har det är när det kommer till halalslakt och de med illa dold xenofobi engagerar sig "För det ska vi baske mig inte ha i Sverige för det är djurplågeri". Lol. som att det är bättre med en bultpistol i pannan. Jag har mina dubier, om man säger.) Jag tänker också uppgivet och lite ledset och kanske inte särskilt snällt att det är de här människorna som skaffar barn och uppfostrar dem till att hata kvinnor som inte rakar sig under armarna, medan Musse och jag, som skulle uppfostra Hieronymus och Mildred till tänkande människor, aldrig kommer att få chansen att göra det.

Ja. Dagens rant. Var tvungen att få det ur mig. Lo siento.

Nr: 541

Här började jag skriva ett vansinnigt tråkigt inlägg om min frukostgröt. Men snälla nån. Det finns ju gränser. Insåg även jag och raderade eländet.

Nr: 540

Gode tid jag ÄLSKAR statistiken över trafikkällor till lilla blöggen, är helt hooked på den nu. Dagens googlingar: "Dave Gahan 50 år" och "Woody Allen flygrädd". Jag blir så nyfiken. Vem är ni som googlar. Vad vill ni? Blir ni besvikna när ni hamnar här? Så många frågor. I alla fall, välkomna.

Nr: 539

Twitter upplyste mig idag om att Dave Gahan fyller 50 år idag. Detta tog jag som incitament att ägna mig åt lite good old fashioned bildgooglande och det kan konstateras att karln fortfarande är väldigt snygg. För att ha knarkat sig sönder och samman en gång i ti'n har han åldrats väldigt väl. Jag tyckte ju i och för sig att han var het även under Ultra-tiden, det ska ju erkännas. Detta fick mig även att inse att jag äntligen har ett svar på fråga nummer 6 i Bs utmaning, "Vilken kändis vill du ligga med?".

Well hello, lover.

Nr: 538

Igår var en väldigt jobbig vegandag. Jag vet, jag vet, jag har valt det själv och jag ska inte gnälla, men lite måste jag få prata om att det är jobbigt. Vegansk mat känns ju inte som några större problem, mycket av det jag äter är veganskt har jag insett, eller kan lätt göras veganskt. Easy pieces. Men allt annat, allt det roliga, allt det göttiga, det är så jävla svårt. Det gör mig lite ledsen att mitt te inte längre är gott och därmed inte längre gör mig glad. Ni känner inte mig men jag dricker flera liter te varje dag, jag älskar mitt röda te med mjölk i. Och det gör mig ledsen att min välling numera är något jag pinar i mig, tack vare havremjölken. Och igår, det enda jag ville ha var glass och gottis. Mjölkchoklad! Åh! jag köper det ju nästan aldrig ändå på grund av inga pengar, men ibland, ibland kan man ju få lov att göra det. Och så tänkte jag att "Jamen jag kan köpa lite bananer och frysa in så kan jag göra egen milkshake det funkar ju säkert med havremjölk" och så gick jag över Möllan och förbi en liten grönsaksaffär som hade bananer för en femma kilot och "Åh så bra!" men sen KUNDE jag inte handla för det enda jag tänkte på var hur dom var producerade och transporterade och på gifter och utsläpp och det var såklart inga ekologiska kravbananer och efter det fick jag lite kramp och gick hem och lade mig på sängen med huvudvärk. När Musse kom hem gottisgnällde jag och han bah "Men jag ska handla något till dig, lite fin ekologisk frukt" varpå min respons var "Jag vill INTE ha frukt, kommer du hem med frukt slänger jag den på dig". Men alltså förstår ni, jag är rädd för att jag kommer at bli alldeles knollrig i huvudet av det här. Det känns inte friskt. Tom Regan skriver i någon bok att "se det inte som att du ger upp en massa saker, se det som att en värld av ny spännande mat öppnar sig istället" och jo det gör det ju förvisso, och mycket av veganmaten ser ju sjukt god ut och jag blir alltid döinspirerad av alla veganbloggar- och sajter jag kollar på, men som sagt, allt det göttiga. Men mjölken alltså. Det känns just nu värre än osten.

I alla fall. Musse köpte chips och sen tittade vi på en deckare och då kändes det lite bättre. Lite.

Nr: 538

Jag fullkomligt älskar att någon hittade hit genom att googla "Göran Hägglund tänka på vad man äter". Åh ja! Kanske var det Göran själv! Hoppashoppas.

Gillar även googlingen "tysk uppsats opponering 2012". Jag har ett tips: betablockerare. Lycka till.

Nr: 537

Åkej twitter alltså, guuud vad det känns jobbigt. Jag fattar verkligen noll, och det enda jag letar efter är en gilla-knapp. Varför finns inte det? Igår kände jag mig verkligen som den töntiga pluggisen som ovetandes har kraschat en fest som bara skolans populära tjejer var inbjudna till. Liksom "Ahh vad gör jag här jag vill hem nu ingen tycker om mig.....". Den känslan. Ska försöka. Men vette honken alltså. Tror inte att det är för Mary. Och liksom, jag har Facebook, jag har mejl, jag har blöggen, varför skulle jag behöva ännu en sak att kolla och uppdatera? Och det är ju inte så att jag någonsin kommer att våga interagera med de andra som jag inte känner, de coola typerna. Oh well, det är ju inte så att någon tvingar mig. Vi får väl se.

Nr: 536

Jag insåg just att min stora idol Jessica Gedin finns på Twittör är lika med måste börja twettra nu! Anledningen till att jag hänger på twitter nu är ju såklart att jag ska försöka skriva ihop den där forskningsansökningen (det går bra att skratta) är lika med jag förhalar och gör massa annat. För det är ju så jobbigt, så fort jag sätter mig ned så inser jag hur lite jag kan och hur många böcker jag måste låna och hur mycket det finns att lära sig att jag blir alldeles matt. Obsobs det är ju det bästa jag vet, att känna att jag lär mig saker, men ändå, ibland är det lite tröttsamt. Anyhooow, Twettör var det. jag började skapa ett konto och fastnade sen på användarnamn. Mary i kombination med mitt efternamn var ju, till ingens förvåning, taget. Bah vad ska jag då heta? Jag HETER ju Märy, det är ju jag. Och jag vill inte vara någon annan jue. I alla fall. Ska försöka. Meddelar hur det hela avlöper. Laters.

Nr: 535

Nu har jag sökt fem jobb på en timme. Typ. Får jag titta på Bridesmaids nu? Snälla?

Nr: 534

Åkej, ska vi prata lite allvar nu? Om fattigdom och människors totala brist på empati? Ja jag tror det. Om P1-dokumentären om Frida, som inte har några pengar och inget jobb. Eller som jobbar när hon får jobb, lite här och var. Som har så lite pengar att hon inte har råd med mat, så att hon går ned i vikt så mycket att hennes mens försvinner. Som ibland stjäl toalettpapper på restauranger, för att hon inte har råd att handla. Näe det är kanske inte mästerlig dokumentär, det tycker jag väl inte, men den är värd att lyssnas på. Framför allt tycker jag att man ska läsa kommentarerna och fundera över var solidariteten och medmänskligheten har tagit vägen och hur det kommer sig att så många har anammat den nyliberala retoriken som går ut på att det är ditt eget fel om du inte är en framgångsrik entreprenör och där den första tanken inte är "Åh naj stackars henne vilket ruttet system" utan "Varför sitter hon där och gnäller och mina skattepengar ska verkligen inte finansiera hennes slackerliv JAG har minsann tagit mig igenom juridikstudier på massa extraknäck och jag klarade mig det kan hon också göra om hon bara vill!". Alltså vad är det för FEL på folk? På allvar. Vad är det för fel? Hur kan man vara så.....så fullkomligt hjärtlös och avtrubbad? Något av det värsta jag vet är människor som enbart utgår från sin egen lilla verklighet och lilla erfarenhet och som inte för ens en sekund kan eller vill tänka att andra kanske, bara kanske, är annorlunda och att det som gäller för mig kanske inte är giltigt för alla. Att hon visst har en bostadsrätt upprörde många. "Då är hon ju inte fattig, om hon sitter på en lägenhet i halvmiljonklassen". Men OCH? En gång i ti'n kunde hon köpa en lägenhet. Bra för henne. Det är baske mig ofta billigare att bo i bostadsrätt än hyresrätt. Och vad har det ens med saken att göra? Och hon berättar om en gång när hon var så sjukt hungrig att hon handlade två hamburgare på stan. Hon åt en. Sparade den andra. Sen ångrade sig för att hon hade kunnat handla mycket mer mat för dom pengarna på typ Lidl. Det upprörde också alla petimätrar. "När JAG var fattig så skulle jag aldrig komma på tanken att handla burgare, sicken lyx, nä fy hon måste ju vända på slantarna....". Och så dom härliga kommentarerna om att "Handlar hon smink? För vissa tjejer prioriterar ju utseendet framför mat och så..." underförstått att om du är tjej och fattig så ve dig om du handlar något som inte är livsnödvändigt. Näe, är man fattig ska man bara vara fattig och absolut inget annat. Man får aldrig någonsin, ens för en sekund, tänka tanken att man skulle vilja handla något roligt, något gott eller något fint. För då är du inte fattig, nej du måste förnekas allt sådant som alla andra tycker sig ha rätt till. För när man är fattig får andra bestämma vad det är okej eller inte okej att lägga pengarna på. Någon upprördes till och med över att hon drack te! Te! Det var lyx och dyrt. Jag kan av erfarenhet meddela att Konsums svarta pås-te kostar nada och om du svänger på en sån påse tre gånger så har du te för ett bra tag framöver. Litet tips bara. (Att hon i sitt lyxte doppade ett knäckebröd utan pålägg, det verkade i alla fall få godkänt. Vem vet vilka känslor smör hade kunnar röra upp, det kanske är att likställa med att äta något så frivolt som bakelser och bubbel, vad vet jag.)

Och jag blir så sjukt förbannad, både på dom nyliberala "Hon får skylla sig själv"-ivrarna och på klagokören som anförs av ett gnälligt "JAG hade det mycket värre men klarade mig ändå", att jag blir matt. Fullkomligt matt. Av idiotin. Av empatilösheten. Om jag förstår dom rätt så får man alltså aldrig klaga för att någon annan kan, möjligtvis, någon gång, någon stans ha haft det lite, lite värre. Så har någon varit fattigare än Frida så är hon med andra ord inte fattig utan bara bortskämd och gnällig.  Att människor är olika och har olika förutsättningar, nä men den lilla detaljen kan vi ju glömma. Och det här med olika förutsättningar leder ju osökt in på den härliga och numera allerstädes närvarande retoriken som gör gällande att om du någon gång i livet har tagit ett mindre bra beslut, som i Fridas fall att hoppa av skolan och inte gå klart gymnasiet, ja då har du också förverkat rätten till alla former av sympati, för all framtid. För då är det DITT EGET FEL att du inte är jätterik och lyckad och framgångsrik. Då får du SKYLLA DIG SJÄLV. För ALLA kan bli jätterika och lyckade eftersom alla har EXAKT SAMMA FÖRUTSÄTTNIGAR i livet så kom baske mig inte här och gnäll utan ta dig i kragen. Jomen. Så är det. Det vet jag bestämt.

Vad hände med att försöka sätt sig in i någon annans situation? Vad hände med medmänskligheten? Hur svårt kan det vara att visa lite sympati, och inse att hon har det asjobbigt, utan att på en gång framhäva att "Jag minsann har det värre"? Varför är människor så ogina? Varför är det så svårt att vara lite....ja lite snäll?

Jag förstår Frida så sjukt väl. Och tycker så sjukt synd om henne. Inte för att det hjälper. Jag tycker inte att hon ska skylla sig själv. Jag tycker inte att det är hennes fel. Jag lever på så lite pengar att jag inte vill säga det, men har det ändå oändligt mycket bättre än vad hon har det. Jag vet precis hur det är att köpa något, det kan vara hur litet som helst, som ändå känns onödigt och ångra sig och bah "Men åh för det hade jag kunnat köpa en burk tomater då hade jag haft soppa till nästa vecka". Jag vet hur det är att aldrig kunna göra något. Att inte kunna dricka kaffe ute utan att det innebär ett rejält hål i budgeten. Det suger på så många plan att inte ha pengar. Och som sagt, då har jag det ändå så enormt mycket bättre än många, trots att jag lever under existensminimun.

Men det här med pengar, eller avsaknaden av dom, det handlar ju inte bara om att kunna köpa saker. Det handlar ju om att vara människa. Ibland kan jag överväldigas av en enorm vilja att få känna mig normal, att få känna mig som alla andra människor. Kan överväldigas av en lust att köpa något, vad som helst, som inte är havregryn eller mjölk. Kan överväldigas av känslan av hur fantastisk det skulle kännas att gå på stan som en lyckad människa och kunna köpa en bukett blommor utan eftertanke, utan att behöva räkna efter hur mycket jag har kvar och hur mycket det kostar och "då har jag inte råd med mjölk imorgon". För det är ju så, i det här väldigt konstiga konsumtionssamhället vi är en del av så mäts ju mänskligheten och lyckadheten i köpkraft. Det är genom ditt konsumerande du blir en deltagande människa. Kanske är det genom det som du faktiskt alls blir en människa.

I samband med kravallerna i London härom året skrev Zygmunt Baumann en väldigt bra krönika, publicerad i DN om jag inte minns fel, i vilken han analyserade upploppen, visserligen i termer av utanförskap men ett utanförskap som baserades just på avsaknad av köpkraft. Människorna som plundrade butiker och stal varor var sådana som i vanliga fall inte hade ekonomisk möjlighet att ta del av konsumtionssamhället, men som nu såg sin chans att tillskanska sig allt det dom annars inte hade råd med. Han skriver: "We are all consumers now, consumers first and foremost, consumers by right and by duty. [...] For defective consumers, those contemporary have-nots, non-shopping is the jarring and festering stigma of a life un-fulfilled – and of own nonentity and good-for-nothingness. Not just the absence of pleasure: absence of human dignity. Of life meaning. Ultimately, of humanity and any other ground for self-respect and respect of the others around."

Inte undra på då att somliga verkar sakna all förståelse för någon som inte kan delta i konsumerandet, verkar förfäras och uppröras inför någon som saknar den köpkraft som behövs för att vara en del av samhället. Hon är ju faktiskt inte en del av mänskligheten och socialiteten. Hon är ju inte en av oss.

Nr: 533

Status just nu: inte så jävla bra. Jag "uppdaterar" min sida på LU:s jobbsökningssajt = vill på allvar ta livet av mig. Alltså ni anar inte hur dålig jag är. Skulle ju med glans klara av alla dom jobben jag tänker söka men med mitt sugiga cv finns det ju inte en chans i helvete att dom gör annat än skrattar när dom få in min ansökan. Det hade i alla fall jag gjort.

Innan den här dagen blev hemsk och ångestframkallande så har väl helgen varit bra. Igår hade vi några kompisar över på middag och det var "lyckat" som man säger. Musse lagade väldigt god (vegansk) raviloli, vi åt chokladtårta (yet again!) och vi pratade inte om bolåneräntan utan om musik och film och kom fram till att The White Album på alla sätt är en märklig och inte särskilt bra skiva. Gravt överskattad och sjukt ojämn. Helt ärligt: Förstår sig någon på Why don't we do it in the road? Eller Everybody's got something to hide except for me and my monkey, för den delen? För att inte tala om Ob-la-di Ob-la-da? På ricko, HUR gick det till? Hur är det möjligt att ingen tog Paul åt sidan och bah "Du, är du verkligen nöjd med den låten? Känns det inte som att den är lite.......jönsig?". Jag hatar jönsiga låtar, har heller aldrig klarat av When I'm sixty-four, till exempel.

I bröllopspresent av syrran och hennes man fick vi en liten, dösnygg och urbra skivspelare. Det var trevligt. Mindre trevligt är det faktum att jag vid flytten förra sommaren sålde alla mina bra LP-skivor eftersom jag inte hade haft fram dom på tio år och ändå inte hade något att spela dom på. Man kan väl säga att jag ångrar mig bittert. Kommer aldrig att göra mig av med något, någonsin igen. Kvar finns nu möget, sådant skivhandlaren inte ville ha för att det citat "inte säljer" eller sånt som bara vad gammalt och repigt. Till den senare kategorin hör moderns gamla Beatles-skivor, som vi gick igenom igår. Till min stora sorg är Rubber Soul, min absoluta favorit, i princip olyssningsbar och bara hackar. Men alltså, ni anar inte hur mycket bra grejer jag sålde. Alla mina Led Zeppelin. CSNY i originalpressning. Nypressade The Byrds-plattor i limited edition-utgåva. Gah! Innerlig tur dock att han inte ville ha Tusk, så den har jag kvar i alla fall.

Nr: 532

Igår, till min broccolisoppslunch, så lyssnade jag på Mona Masris radioreportage Ingen är vän med en fattig. Jag vill väldigt gärna säga något om det. Men just nu sitter jag på balkongen och dricker bobbel medan maken svär över pastadegen så jag känner att det får vänta till ett annat tillfälle. Imöra kanske. För ibland kan även förlorare som jag ha det oförskämt och helt oförtjänt bra, och då är det inte riktigt läge att rasa över mänsklighetens tillkortakommanden.

Nr: 531

Igår sa syrran "Jaha så du äter inte ost nurå?". Jag ba "Jag vill faktiskt inte prata om det". Ahahaha sån jävla megafail.

Nr: 530

Gjorde en sån himla stilig move innan: växlade in våra sista ungerska florinter och gick sedan raka vägen från växlingskontoret till Bolaget och köpte en flaska Fresita. Har ni druckit det? Det är ungefär lika klassigt som att handla Xider, jag kände mig som en artonåring, men anyhoow, det kan bli sommarens hit. Chilenskt mousserande med jordgubbar. Som sagt, sjuuukt tacky men, som det heter, lättdrucket. Vi ska köpa en blender på Cervera och sen är det mixtajm hela sommaren lång tänker jag. Lite is, lite frusna jordgubbar, lite vodka och lite Fresita och sen bar whhrrrrr i blendern och we're good to go.

Nr: 529

I lördags var Musse romkom-sugen, så vi glodde på Friends with kids. Efteråt när jag frågade honom "Vad tyckte du? Var den bra?" så svarande han "Nej. Den var JÄTTEbra!". Samma sak igår när vi såg Our idiot brother, som jag gillar dömycket. Den tyckte han också om, han fnissade konstant. Jag älskar den, framför allt för underbara Emily Mortimer, åh vad jag älskar henne. Jag sa det hela ti'n, "Åh så bra hon är jag vill vara som henne visst är jag som henne Musse?". Och jag formligen älskar när hennes systrar frågar hur länge sedan det är hon och hennes hemska och otrogna douchebag til karl hade sex och hon tittar på barnet hon håller i famnen och bah "Well Echo is five months......plus nine...." alltså jag dör lite då för att hon är så bra. Kom också på att vad jag avgjort saknar i mitt liv, förutom en rund liten bäbis som heter Echo, är en lesbisk syster. Lillasyrran, hör du mig? Vi har nog med karlar i familjen nu, allt jag begär är en trevlig lesbosvägerska! Det nåste finnas massor med snygga kvinns i Fräckastan. Get on that!

Nr: 528

Status idag: har sjuukt tråkigt och googlar Rose Byrne för jag är så ful att jag är i desperat behov av lite snygghet.

Hur går det med veganismen dårå? Sådär. Blev ledsen innan när min välling inte längre var särskilt god. Ni som äter sådant, är soja- eller rismjölk godare än havrediton? För ska vi vara ärliga så måste det ju erkännas att den inte är särskilt god. Men så är det ju det lilla kruxet med den där baskade miljön också, och risproduktionen är inte så spex vad gäller miljö- energi- och resursaspekten. Det här har jag precis lärt mig av och suckade djupt när jag läste det och bah "Jaha då köper jag inte ris längre. Heller." Sojabönsproduktionen är ju inte heller en höjdare (även om jag vill minnas att den brasilianska sönderbesprutade sojan inte används i svenska produkter förutom till djurfoder, men jag kan ha fel). Rent miljömässigt är säkert ekologisk svensk mjök det bästa alternativet. Gode tid hur ska man göra? Jag ska delta i en studie om resurs- och miljötänkande, det ska bli mycket intressant att höra vad hon som håller i den kommer att fråga om. Framför allt tackade jag ja eftersom det innehåller gratis fika. Sån är jag.

Men helt ärligt, det känns jävligt deppigt det här i alla fall. Veganismen. Sjukt trist. Det är som jag sa till Musse, vegan är för mig ingen positiv identitet, au contraire. Men jag tänker att a little goes a long way, det räcker att jag försöker undvika djurpordukter hemma, så får vi se hur det går. Jag bad Musse att INTE säga något till sin föräldrar, det skulle bli så oändligt jobbigt då. Det är illa nog som det är, och att han också har blivit vegetarian mottogs som något högst suspekt.  

Och sen så tänker jag på presentkortet på ostbutiken som vi fick när vi gifte oss och bara dööööör lite! Ahhhhh!