fredag 19 mars 2010

Dagens shopping:

Ett paket våffelmix
Röda linser
Lök
Tre Ferraribilar som jag åt på vägen hem från affären!

Älskar känslan av att köpa något bah för att jag vill det. Vill ha. Köper. Som ett litet barn som inte kan behärska sina impulser. Det är väldigt sällan jag köper något bara för att jag vill det. Oftast köper jag bara sådant som jag behöver. Som linser. Och lök. (Här kan man ju klart fundera över våffelmixen men den är till pojkvännens födelsedag som infaller på självaste våffeldagen nästa vecka. Den kvalar alltså in under sådant jag behöver. I alla fall nästan.) Men idag, tre röda godisbilar som jag åt på vägen hem. Inte blev det sämre av att jag hade bästa vårkappan på mig. En kort stund dämpades dock min glädje av att jag precis utanför affären, när jag tog upp bilarna ur godispåsen och lade dom i fickan (för att underlätta ätande som skulle utföras gåendes) tvangs hälsa på en ytlig bekant. Där stod jag liksom, med baskern som en badmössa för att skydda håret från regnet och fipplade med en godispåse som en annan fåne. Men sen tuggade jag glatt och tänkte att aja, jag bjuder på det.

Modern har lärt sig hur man skickar mejl med länkar i. Så nu får jag mejl med länkar till bilder på framför allt mopsar. Gölle.

Fredag

Att riva lök på rivjärnet - inte så kul. Det svider i ögonen och stänker överallt. Deppigt, särskilt eftersom jag idag både har duschat OCH tagit på parfym. Har annars vad man kan kalla ett flexibelt renhetsbegrepp och duschar långt ifrån varje dag, vilket får mig att på mina rena dagar glatt utbrista "Idag har jag duschat", till vem det än är jag möter. Eller i alla fall till pojkvännen. Han uppskattar mina renhetsdeklarationer sådär mycket, ska väl erkännas.

måndag 15 mars 2010

Vill gå hem

Har varit hos tandhygienisten. Är fattig. Och har ont i tänderna. Och är på dåligt humör. Allt är tråkigt och mitt liv suger. Just nu är jag inne på tredje skålen havrefras och mjölk. Har precis diskat. HATAR att diska. I köket håller jag av någon anledning på med projekt ungspannkaka. Se där något jag inte har ätit på sisådär en femton år.
Mest känner jag att om livet är en fest så vill jag gå hem nu. För det är en dålig fest, där alla de goda snacksen har tagit slut och det billiga vinet man köpte med inte var sådär värst gott och utan att man riktigt hajjade hur det gick till så blev man fast i köket med världens tråkigaste typ som pratar om sin flickvän i Norge eller sitt trista jobb eller nåt och man bah "Ursäkta ser jag ut som någon som bryr sig?" och sen måste man ta nattbussen hem och ja ni hajjar läget. Ungefär den känslan.

fredag 12 mars 2010

I'm to sexy for my love

Man vet att vintern har varat alldeles för länge när pannan får baskerutslag och blir alldeles röd och kliar, när strumpbyxorna fastnar mot torra och håriga ben (jag rakar inte under vintern, orka med sånt alltså), när ögonen är grusiga och röda och torra och håret är elektriskt och slitet och färglöst och i desperat behov av klippning. Hajja vicken puma jag är. Det är, tro't den som vill, värre än vanligt.

Mary och Maggie önskar trevlig fredag



Det här är till fröken Wråhle och alla andra vackra kvinns. You know I love you. XOXO.

torsdag 11 mars 2010

Alltså det här är vad ni får när ni efterlyser mig. Skräp.

Jag har inget att säga. Eller, jag börjar skriva saker men herregud varför skulle ni vilja läsa det? Jag vill inte läsa det. Och jag försöker skriva vettiga inlägg om vettiga saker men jag fixar ju bara frivolt fluff. Och jag är ju så tråkig. Det finns inget att se här, cirkulera. Ungefär så.

Hur man överlever ett avsnitt av Debatt utan att ådra sig en hjärnblödning:

Man skrattar och skakar på huvudet. Alltså jag oroas ibland av min cynism och distansering. Är rädd för att jag är oförmögen att faktiskt på riktigt engagera mig i världen, har liksom blivit van vid att sitta vid sidan av och bah "Ja men det är ju intressant hur debatten förs..." Hallå i elfenbenstornet liksom, där sitter jag som en annan kommentator. Jag är Arne Hegerfors och världen är min fotbollsplan. En något haltande analogi quizas men whatevs, man kan inte få allt såhär på en torsdagskväll. Jag har i alla fall lärt mig av experten på Antikrundan att det heter bergkristall utan s-et efter berg så det var ju en inte helt bortslösad kväll framför STV:s sändningar om man säger.

Going fluffy + gammalt hederligt gnäll

Alltså pojkvännen har det så jäkla bra så att hälften vore nog. Jag bah "Kom över imorn på middag jag har paj och vin! Det blir fördrink med skumpa också!". Han har så inte förtjänat det kan jag bara säga. Det allra värsta är att han får efterätt också, jag har två bunkar med fluff i frysen, snabbglass gjord på vaniljvisp och grädde. Jag bah "Hmm jag måste nog kolla läget och röra lita mer humdidum...och kanske kolla så att det inte blir dåligt humdidum..." ja ni hajjar grejjen.

I alla fall, han har det bra, unge herr pojkvän. Och så tänker jag att det vore ju tusan om han någon gång kunde säga så till mig, bah "Kom över jag har fixat alles". Men sen inser jag att det gör han ibland (dock utan samma schwung, han är lite handikappad ibland och dålig på det där med initiativ di kallart) men jag vägrar ta emot det eftersom jag blir så "Nej men jag har inte råd och det känns jobbigt om du ska betala allt så det går inte"-neggig på en gång, fastän jag vet att han gärna gör det. Och herregud, det är inte så att han betalar något för mig, det har typ aldrig hänt. Det har ALDRIG hänt. Men jag har så svårt att ta emot saker, den här känslan av att "inte ska väl jag..." kombinerat med en svår brist på pengar som gör att jag har väldigt svårt att ge något tillbaka genererar bara ångest och en känsla av underläge när jag får något eller någon erbjuder något. Alltså mitt lilla experiment (dvs mitt straff för att jag är värdelös och varken har jobb eller är klar med min utbildning och tills dess måste leva på sparade pengar) som går ut på att jag lever en bra bit under fattigdomsgränsen sätter sina spår i huvudet. Man blir inte rolig, kan jag säga. Snarare fruktansvärt snäv i sitt tankesätt. Oavsett vad det gäller så finns det en fråga (Har jag råd?) och ett svar (Nej.). Ibland är jag rädd för att jag kommer att bli tokig alternativt få bestående hjärnskador. Ni hajjar "Jo det var våren 2010 när hon bara levde på gröt och potatis, hon hämtade sig aldrig efter det igen". Ungefär så. Och nu undrar ni säkert över den där utlovade pajen och vinet, hur har hon råd med det då? Svaret är att det har jag inte, det är allmosor från den ytterst generösa modern. Ännu en sten på bördan, att morsan som inte heller på något sätt vältrar sig i pengar kostant envisas med att ge sin misslyckade dotter saker. Se där har ni något jag i allra högsta grad skäms över.

Pojkvännen slår till igen

Han hade hantverkare hemma hos sig härförleden. De stod framför handfatet och diskuterade huruvida badrumsskåpet undertill eventuellt skulle behöva offras på reliningens altare. Pojkvännen bah "Jaja det är ju ingen teakmöbel i alla fall". Litta skämtsamt sådär. Ingen respons. Efteråt kände han sig som Niles. Och skämdes.