Nr: 245

Från och med nästa vecka kommer jag att bo hos Musse och hans rumskompis, eftersom mitt badrum ska totalrenoveras (Åh glädjen över det, jag kan inte i ord uttrycka detta. Jag drömmer om mitt nya, shackrutiga golv.) och jag är rädd för att det kommer att bli lite jobbigt. Inte att hänga med Musse, men att i tre veckor (minst!) bo utan sina grejjer. Och det är fab att jag kan bo där, men hur ska jag kunna blogga om honom när han är där hela tiden? Gahh! Får skylla på att jag måste hem och hämta rena underkläder alternativt övervaka hantverkarna och blogga järnet då. Hans rumskompis är döhärlig förresten, halv elva igår morse satte han på tv:n och glodde på McGyver. "Ohh det är ett bra avsnitt, Jack Dalton är med..." Bah älsk på det, känner jag.

Nr: 244

Syrran och jag är ormar, enligt det kinesiska horoskopet. Och hon har googlat och läst för mig, och det här var bara så, ehh ja träffande. Jag citerar:

Eftersom Ormen är begåvad med lika stora delar klokhet och skönhet är det kanske lika bra att redan från början klargöra vilken slags skönhet och klokskap som avses. Vad beträffar kvinnliga Ormar är deras skönhet inte nödvändigtvis av filmstjärneslag. Undersöker vi henne centimeter för centimeter finner vi kanske att hon är en smula för mager, en aning för bred över höfterna, eller så skulle det inte skada om hennes näsa var en bråkdel kortare. Ormkvinnan är, oavsett vilken form och storlek hon i övrigt har, alltid utrustad med små, utsökta händer, underbar hy och förföriska ögon, med vilka hon nyfiket kisar in i själen på alla hon möter, och som klara och strålande speglar hennes djupa sinnlighet.

Jag och syrran är långa magra eländen med breda höfter, fin hy, små, smala händer och vackra (so I've been told) ögon. Och Musse brukar skratta åt min näsa som är lite, lite av en uppnäsa.

Nr: 243

En kul (?) sak med att bo i Malmö: när man beger sig till sin lokala byggaffär för att inhandla badrumsattiraljer så blir man expierad av Cardigans-trummisen Bengt. Han har nu tillhandahållit min nya toalettpapirshållare, bland annat. Snygga glasögon hade han också.

Nr: 242

Det var spännande igår att gå på en biola där 95% av publiken utgjordes av kvinnor över femtio: det luktade väääldigt mycket parfym och av någon outgrundlig anledning skrattades det väääldigt mycket åt trailern för nya Åsa-Nissefilmen. Härligt. Eller trailer och trailer, i vår familj har vi, sedan brodern för väldigt länge sedan myntade uttrycket, sagt förfilm. Jag tycker fortfarande att det är ett fenomenalt ord. Förfilm. Men The King's Speech, gööö så bra den var. Alla var så bra, helt fab att se en så välspelad och välgjord film. Älskade Geoffrey Rush. Älskade Helena Bonham-Carter. Älskade Colin Firth, givetvis. Guy Pierce var jättebra. All in all, I löved it. Började också fundera på, när jag satt där, om jag skulle ta och kolla upp en talpedagog. Jag har stammat sedan jag var liten men numera är det inte så störande, vad jag framför allt skulle behöva är att lära mig att tala välartikulerat och tydligt. Jag pratar hopplöst sluddrigt och i racerfart, och det, ska jag säga er, är inte den bästa kombon. Undrar förresten om talpedagoger kommer att märka ett uppsving nu, om fler än jag tänker så? Om folk ringer och bokar tid men bah "Men är det som i filmen nu? Kommer jag att få övningar där jag ska svära mycket? För det gjorde han kungen." Anyhoow, det är ännu ett av alla förbättringsprojekt som jag skulle behöva ta tag i. En vacker dag så kanske jag blir en bättre Mary. Man kan ju alltid hoppas.

Nr: 241

Den här ska jag se ikväll! Åhh peppen på det. Jag har redan lagt ned mina öronproppar i handväskan, så tant är beredd på alla eventualiteter. Jag är så himla tuff.

Nr: 240

Jag drack kaffe med min ömma moder igår och förutom att hon stickar fantastiska halsdukar till mig så är hon även så rar att hon bakar sockerkringlor utan ägg till moi. Så himla golligt. Sen skildes vi åt och jag spankulerade hem i vad som började bli vår, ätandes på kringlor. Det var vansinnigt tillfredsställande, kan jag säga er. Sen åt jag lite fler när jag kom hem och sen fick jag lite magknip. Mördegskakor, jag blir helt beroende. Kan. Inte. Sluta. Anyhooow, jag försökte se på 300 igår, tänkte att "Höhö massa halvnakna karlar, Mary's in for a treat", men gode tid med försökte menar jag verkligen försökte. Jag pallade en halvtimme, sen bah "Ameh det här GÅR inte, det är så genant alltihop att jag skäms". Särskilt genant var ju de påmålade magrutorna. Och brölandet. Och den pinsamt dåliga "dialogen". Och musiken. Och, ja, allt. Please. Och det hjälpte ju inte att ett av mina hatobjekt Gerard Butler var med. Han är ju liksom douchebagen personifierad. (Eller nej, stryk det, det är mitt riktigt stora hatobjekt Vince Vaughn som är THE douchebag to end all douchebags. Gerard Butler är mer sådär vanlig, korkad muskelkille.) Och som syrran så bittert konstaterade igår, om man inte kan kolla på en film trots att Dominic West och Michael Fassbender är med och knappt är påklädda (och dom är snögga, o-douchiga, karlar) då är det illa. Riktigt, riktigt illa.

I alla fall, nu ska jag snart åka till Återbyggdepån och spana på badrumsprylar. På måndag nästa vecka inleds Operation badrumsrenovering. Är jag nervös? Ja. Kommer jag att dricka bubbel i badrummet när det är klart? You better believe it. Lator gators.

Nr: 239

Utöver att dricka bubbel och gå på en fotoutställning så har jag i helgen hunnit med att se fyra filmer samt läsa en bok.

Vi kollade på:
Away we go
The Informant!
Två dagar i Paris
In the loop

Alla var väl sådär. Away we go var väl en rar och välspelad typisk amerikansk indie-flick och John Krasinski är ju en ytterst sympatisk skådespelare, The Informant! var lite märklig men kanske också lite rolig, Två dagar i Paris var en ganska underhållande prat-film där inget händer och alla är neurotiska och In the loop var ju en fröjd enbart på grund av Tom Hollander som jag ÄLSKAR, men den var inte alls så bra som jag väntade mig. Skrev inte alla om den fantastiska dialogen? Då förväntar åtminstone jag mig lite mer än kreativt svärande. Efter denna veritabla film-bonanza läste jag ut Maria Svelands Att springa och är det någon som har läst den? Som gillade den? För huga vad jag tyckte att den var dålig. Jag tyckte dömycket om Bitterfittan, jag gillade språket och tilltalet, hon var rolig. Och jo den här skulle ju inte vara rolig, det hajjar jag, och hennes engagemang i ämnet kändes uppriktigt, men förutom att mitt första intryck var att "Men vänta, läste jag inte den här när jag var femton?", så var den ju så... fattig är nog bästa ordet. Språket var oinspirerat och karaktärerna var platta och intrigen kändes så billig, så tråkig. Ju mer jag tänker på den desto mindre tycker jag om den. Den var verkligen inte bra. Alls. Oh well, everyone's a critic nuförtin.

Nr: 238

Det är ju skönt att även Maggie kan ha den dålig dag, men det här tar ju verkligen innebörden av orden "missklädsamt" såväl som "osmickrande" till nya höjder.

Nr: 237

Jag har tittat lite på Jakten på lyckan med Hanna Hellquist (Ameh vad ÄR det här? Nu tv-bloggas det ju IGEN.) och guud så söt hon är. När jag ser henne vill jag bli knubbig och rund, hon är ju bara helt bedårande. Och nej det här är verkligen ingen diss och hon är inte tjock alls, men hon är rund och mjuk. Och döfin.

Nr: 236

"The glucanate guy - he's out of a job."

Den här ska jag se ikväll. Älskar Matt Damon så det finns bara inte. Samtidigt som jag tittar på den ska jag umgås med två fina systrar och äta ost, oliver, melon och andra trevliga saker. Kommer vi att dricka bubbel också? I'm thinking yes.

Nr: 235

Det bästa med att vara ful: Man kan klippa håret och skaffa nya glajjer och göra vad man vill för hur man än beter sig så är man ändå ful till sist.

Har precis hämtat ut mina nya glajjer alltså. Ser ut som en liten uggla. Hade jag varit sju och kavat och söt och hetat Harriet och gått på engelsk flickinternat hade det kanske varit bra, nu är jag väl inte helt övertygad. Det blir liksom så när man inte ser något och står fem centimeter från spegeln hos optikern och kisar litta när man väljer bågar och bah "Ah men det här blir nog bra". Oh well. Så kan det gå.

Nr: 234

Ahhhh nu är dom igång igen - idioterna! Nu förfasar sig alla miffon över att tyskt dioxinfläsk säljs i Sverige - gahhh jag klarar det inte. Kommentarer om hur hemskt djuren som blir billigt utländskt fläskkött har det och hur "jag handlar ju aldrig något annat än svenskt fläsk, absolut inte danskt", får mig att vilja gå falling down på dom hela högen. Dumheten har ju inga gränser. Alla slaktdjur har det mer eller mindre förjävligt och att du väljer svenskt kött gör dig knappast till en djurens försvarare. Bara till ett pucko. Tänk om alla kunde förfasa sig över hur djuren har det och över det faktum att vi tycker att det är okej att behandla djur på de mest vidriga sätt, det hade varit något det. Men nej, istället gnälls det på att det billiga köttet är fullt av gifter och skit - amen newsflash gott folk. Man kan ju undra om de har bott under en sten de senaste åren.

Ni kan gott ha det, tycker jag. Ni kan gott sitta där med er dioxinkotlett till fredagsmiddagen imorn. Smaklig spis. Ni får noll och inga sympatier av Helvetet.

Nr: 234

Hur skriver man om kärleken? Den där som man aldrig trodde var möjlig? Jag tänker på Musse jämt, vad jag än gör. Jag kan inte längre läsa en bok eller se en film, oavsett vad den handlar om, för allt får mig att tänka på honom. Får mig att tänka på oss. Jag får ont i magen vid tanken på att något kan hända honom, på att han inte skulle finnas hos mig för alltid. Ni kan liksom inte ana hur fin han är.
Och jag tänker på hur det kommer sig att jag har haft sådan tur att jag har träffat inte bara någon som jag älskar utan någon som älskar mig tillbaka. På riktigt. Någon som tar sig tid på jobbet att skicka mejl bara för att säga "Hej älskling, jag älskar dig och saknar dig. Pussar!". Vad har jag gjort för att förtjäna det? Jag tänker på dom fina jag känner som förtjänar det mycket mer. Ibland skäms jag nästan lite för hur bra vi har det.
Nu har han varit borta i över en vecka och jag saknar honom så det finns inte. Jag saknar att ha honom liggandes på min säng, fascinerat bläddrandes i en av mina Vouge. ("Hur läser man sådana här tidningar?" frågade han senast. "Köper du dom själv?". Helt oförstående.) Jag saknar att ligga bredvid på sängen och lukta på hans hals (han luktar makaroner och romrussin) och klappa på hans mage medan han läser högt ur en intervju med Kiera Knightley. Jag saknar att klia hans rygg på kvällen, när vi har lagt oss. Jag saknar att höra hans hummande ute i köket när han gör te till mig. Men nu kommer han hem, äntligen. Jag bara väntar på att han ska knacka på och säga "Älskling jag är hemma nu, hemma som din hemmafru".

Nr: 233

Inte för att go all tv-blogg on you, men har ni sett Hotellpraktikanterna? Om några gymnasieungdomar som praktiserar på ett hotell i Stockholm? Alltså jag älskar det, helt fab. De allra flesta av kidsen är ju sådär ungdomligt tappade att man inte vet om man ska skratta eller gråta, står och ser dumma ut och gäspar inför chefen. Men bäst av alla och den stora behållningen är ju den skånska överklasskillen Carl-Martin, med backslick, rosa skjorta och en aningens för stor kostym. Han är så lillgammal och bedårande att jag fullkomligt får dåndimpen, jag älskar honom. Som sagt, får jag en son ska han ju lätt få ett dubbelnamn, Carl-Martin eller Carl-Henrik ligger nära till hands. Då kommer han att gå långt, det är jag säker på. Har jag riktig tur så blir han spårvagnsexpert...