Pavlova swiss delux, om jag får be

Härligt att börja dagen med att behöva ta emot hantverkare i morgonrock. Jag drack kanske, möjlitgvis lite för mycket bubbel igår på födelsedagsfirandet och orkade inte upp förrän halv åtta. Och så hantverkare på det. Gotta löve it. Men i alla fall, det måste vara världens raraste hantverkare i alla fall. Innan så stack han in huvudet och bah "Jag går på frukost nu" och när han kom tillbaka så "Det är bara jag...". Han är så söt.

Men alltså hajja vilken drömdessert vi åt igår när vi firade modern, jag gick all in på allt det göttigaste. Pavlovabotten med kolasås (gjord på kondenserad mjölk som fick koka i sin burk i över två timmar, OMG så gott det blev), glass, grädde, hackad choklad och cocktailbär. Musse sa att det var den godaste efterrätt han någonsin ätit. Vi typ slogs om det sista. Fast det är nog egentligen mer regel än undantag när det kommer till min familj och desserter, så det säger inte så mycket. Men ändå. Om jag får säga det själv så var den fabulös.

Bästa stunden var när pojkarna hade åkt hem och flickorna var kvar och youtubade Peter Jöback och Lillan kramade den sista skumpaflaskan och sjöng med och bah "Peter, han ska föda mina barn...".

Idag fyller min fina mamma år - ha den äran Barbara!

En liten historia om min ömma moder:

När jag var liten hade mamma långt rött hår och hetsigt temperament. Rött hår har hon fortfarande, fast nuförtin finns det nog inget som kan hetsa upp henne. Men då, hetsig som tusan var hon. Med hennafärgat hår. Hon skyllde sitt heta temperament på att hon kom från Italien. "Hemma i Italien...", sa hon alltid, där var alla hetsiga. Det här var typiskt för mamma, att överdriva och hitta på lite. Men barn är ju som dom är så jag trodde henne, men jag fick inte riktigt ihop det för mormor var ju inte från Italien, så mycket visste jag. Hon var ju från Göteborg. Så något konstigt var det. Fast mest var jag ledsen över att jag hade tråkigt ljusbrunt hår istället för fint rött som mamma, och att jag kom från Sverige och inte från Italien. Jag var nog redan där införstådd med att jag var tråkig. Men mamma, hon är technicolor på alla sätt och vis. Och den bästa jag vet.

"Barbie är inte säker på att Ken älskar henne över huvud taget"

Jag läser Maria Svelands Bitterfittan och OMG vad den är bra. Älskar. Jag tänker ett par saker när jag läser:

1) Gode tid hur kan någon våga skaffa barn? Kommer allt att gå åt helvete?

2) Hur gör man för att INTE bli som något av paren på hotellet på Teneriffa, par som inte pratar med varandra och inte ser varandra, där mannen är tyst och kall och frånvarande och frun gör vad hon kan för att få hans uppmärksamhet och passar upp och skrattar åt minsta lilla skämt, bara för att det är så sällsynt?

3) Ameh, Musse och jag, vi är inte sådana. Vi är ju annorlunda.

4) Vem försöker jag lura? Alla tänker ju så. "Vi är annorlunda." Det betyder ingenting. Ingenting.

5) Fast vi ÄR ju annorlunda, på riktigt. Musse är inte sådan. Jag är inte sådan. Jag tassar inte på tå och försöker behaga. Han ignorerar inte mig. Jag dricker inte för mycket och han går inte tre meter framför mig med stela axlar.

6) Men vi har varit ihop i två år och bor inte ens tillsammans.

7) Det spelar ingen roll. Vi är ju Musse och Mary. Det vet jag ju.

8) Men ändå, kan man verkligen undvika alla fällor? Kan man leva ihop och skaffa barn utan att bli ojämställda och bittra och elaka mot varandra?

9) Jag behöver vin.

10) MYCKET vin.

Malmö i mitt hjärta

Under helgen i Småland frågade alla hur det är att bo i Malmö. "Hur är det nu i Malmö? Det var en nu skottlossning hörde jag." Och jaaa, det är ju helt okej. Som vilken annan stad som helst. Oftast. Jag trivs döbra. Men ändå, just nu känns det sådär faktiskt. Näe jag är inte så orolig och näe jag ligger väl inte direkt i farozonen för "den nya Lasermannen" (bittert att inte ens få ett nytt namn utan bara ett gammalt återanvänt). Men det känns ju knappast bra att någon går lös på folk med vapen. Igår kom jag hem med tåget vid halv elva och promenerade hem och efter att ha haft sällskap med Musse halva vägen gick jag sista biten själv. Och jag gick längs med en stor upplyst gata och det kom bilar och bussa hela tiden och lite cyklister och grejjer och klart att ingen skjuter där, då, men ändå. Jag gick inte fortare än vanligt, för det gick inte eftersom jag hade en väska att dra på som dessutom hade två stora burkar lingonsylt (present från svärfar) fastsurrade på sig, men jag kände mig plötsligt väldigt mycket mer osäker. Och det var väldigt skönt när jag väl kom in i huset och kunde stänga porten bakom mig.

Mad Men

Har helt missat Mad men och hajjar på ricko inte Don Draper/Jon Hamm crazen, jag tycker att han är döful och ser helt flottig och obehagligt självgod ut på alla bilder. Vet dock att jag kommer att falla som en fura precis som alla andra suckers så fort jag väl ger det en chans. But still, än så länge är jag inte övertygad.

"I don't mean to strangle myself with these pearls that I'm clutching BUT COME ON. "

Läser det här. Kan bara hålla med. Så trött. Så gammalt. Så gjort. Så....ofräscht och gubbsjukt. Av gubbslemmet Terry Richardson himself, såklart. Så fort jag läser att någon har gjort ett fotojobb med honom känner jag hur all respekt för vederbörande, om det nu är någon jag respekterar, försvinner. Suck.

Blablablablablabla

Idag har jag suttit på bibblan och läst Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora. Tre år efter alla andra. Precis som vanligt, alltså. Först på bollen är jag icke. Jag läste den inte för att jag kände för att läsa den sådär värst mycket utan mest för att jag har haft den på listan i en evighet. För att hänga med litta, som det heter. Anyhooow, den var ju... eh sådär, om man säger. Kanske framför allt otrolig ointressant. Tänkte när jag satt där i den obekväma stolen på Malmös fruktansvärt dåliga bibliotek att jag skulle ta och skriva min egen generationsroman. Den kommer att heta Vi som aldrig sa någonting och vara renons på förfester och cigg och billig cider och Slitztjejjer men fylld av misslyckanden och fula manchesterbyxor och tandställningar. Och tystnad, såklart. Är inte det en bok ni vill läsa så säg? Jag tror att den har bästsäljar-potential. Absolut.
Innan gjorde jag popcorn och såg på Babel. Jag tycker att det är ett dötrist program och att Daniel Sjölin är riktigt dålig programledare men 1) Jag tycker att Sigrid Combüchen verkar tuff och 2) jag kände att jag var tvungen att kompensera för att jag såg på Ullared härom kvällen. Vad kan jag säga, jag hade tråkigt. Men jag vet, det finns inga ursäkter. Man vill liksom inte vara den som vet vad Ola-Conny gör på semestern.

Anyhooow igen, imorn åker jag till Småland över helgen, om nu någon undrade. Mer spännande än så blir inte mitt liv. Later gators.

Musse mejlar från kontoret

Vi pratar inte så mycket i telefon men den dan när vi inte mejlar typ tjugo gånger finns ju inte. Tidigare ikväll kom det här:

Hej sötnos!
Jag är på jobbet igen, har ont i axlarna.
Ville bara säga hej.

puss

"Ville bara säga hej...", jag blir helt rörd.

Läste förresten följande på en blogg för ett tag sedan och bah "Oh noes, ehh vad ska vi göra nurå?".

Jag inser att jag inte gillar bloggar som bara handlar om män. Eller, för all del, relationer. Inlägg efter inlägg om den här jävla relationen, eller icke-relationerna med män. Gärna med töntiga kodnamn för männen (visst, visst, skulle kunna vara kvinnorna också). Liksom gör något med ditt liv.

Kände ju lite igen mig, om man säger. Töntigt smeknamn? Check! Inlägg efter inlägg? Check! Så efter det har jag försökt rensa bort Musse-inläggen. Men han är så rolig, om ni bara visste. Jag skulle kunna ha en Musse-blogg och bara skriva om honom. Ni hade älskat det, jag vet det. Härom dagen meddelade han stolt att han hade lärt sig något nytt, nämligen konceptet (och termen) "yttermittfältare". Ameh gulle.

Direkt från verkligheten

Detta skedde alldeles nyss:

Jag letar febrilt efter min boktips-bok, den svarta bok där jag skriver upp allt jag vill och bör läsa och allt som jag läser om i tidningar och på nätet som låter spännande. Men jag kan alltså inte hitta den, jag har glömt bort var jag lade boken i vilken jag skriver saker att komma ihåg. Guuud vad det går utför.

Inte blev det bättre när jag hittade den bredvid dattan och därmed också bredvid mig. Jag är så körd.

Dagens bästa

"Anneli vaknar upp och upptäcker att Liket har ringt Joel 37 gånger." Alltså döör på det. Älskar. Väntar med spänning på kvällens avsnitt.

Denna helg ett liv

Alltså helgen har varit sådär. Musse har varit småkrasslig och tråkig och gårdagens tänkta promenad på stan/vernissage- och gallerirunda blev ganska kort när han efter ett stopp var som en liten ynklig mops och bah "Jag vill gå heeeem". Sen sov han på sängen i några timmar och jag, som tack och lov i fredags var förutseende nog att svänga om bibblan och låna två böcker, läste Erlend Loes Volvo latsvagnar. Så sjukt dålig och intetsägande, jag blev helt provocerad av den. Anyhoow, den rafflande lördagen fortsatte med att jag lagade ugnspotatis och att vi såg på vårt favoritprogram Draknästet. Sen bråkade Musse och Musses rumskompis Adam om huruvida Musse hade sett En riddares historia eller inte. Den nivån var det liksom.

På tal om böcker så har jag kommit fram till att jag dels måste ha en bok där jag skriver upp sådant jag vill läsa och dels måste ha en bok där jag skriver upp det jag faktiskt läser - för jag minns ju inget. På ricko, ett tag nu har jag tänkt på en bok jag kanske läste för ett halvår sen och jag har inget minne av vare sig vad författarinnan hette eller vad boken hette. Hur är det möjligt? Vad är det för fel på mig? Gah.

Slut på inlägget.

Intresseklubben antecknar I'm sure

Jag äter choklad och "skriver" på den ena uppsatsen. Givetvis den minst viktiga. Oh well. Hantverkarna håller på någonstans nära i huset, jag hör hur de borrar och har sig och jag hoppashoppas att de inte ringer på min dörr idag. Orka. Får även bita mig i tungan för att inte håna folk på Facebook, gud detta livsstilsposerande som så många håller på med, jag döör. Nu ska jag nog äta tomatsoppa. Ållright det vara allt. Later gators.

I wanna do bad things with you

Tittar någon på True Blood? Jag och Musse och två kompisar har haft maratontittningar nu ett tag, och det är så jäkla bra. Jag har missat de flesta av de senare årens hypade tv-serier, och det tog ett tag innan jag gillade TB, men nu är jag helt hooked. Biten, om man ska skoja till det litta. Ja se där är ett skämt som nog alla som har skrivit om vampyrer på senare år har dragit. Skoj, med andra ord. Anyhoooow, första säsongen är okej, andra är döbra och tredje har jag inte kommit så långt på ännu men den är mörkare och tuffare och känns lovande. Men, jag tycker att huvudkaraktärerna är dötrista. Bill är så tråkig att klockorna stannar och kanske är det bara jag men sexig och tuff är inte lika med underbett och väsande röst i min bok. Och taskig lugg! Gode tid luggen och den dåliga färgningen, så illa. Sookie känns menlös och Tara bara stör mig något enormt. Men resten, så jäla bra alltså.

Mina bästa karaktärer:
Lafayette - mimiken, rörelsemönstret, replikerna. Åhh så tuff, älskar. Musse är också förtjust och försökte sig på att slänga in "bitch" och "hooker" i var och varannan mening. Gick sådär. Tänk er en smal, svensk tönt med svintohår och kofta som ger sig på att prata ghetto och ni hajjar att det inte var en vacker syn. Han är lite för vit för att det ska funka, om man säger.

Jessica - min absoluta favorit, hon är helt fabfabfab. OMG på hennes ansiktsuttryck! Om inte hennes karriär går spikrakt uppåt nu så vet jag inte vad.

Eric - swoon på det alltså. Jag och min kompis Anna som också har tittat är helt sålda på Eric och Alexander Skarsgård och bildgooglar skamlöst med safe search off. Hon bah "Jaa han har ju flickvän läste jag....".

Hoyt - åhh söta, söta Hoyt. Vill ju bara att det ska gå bra för honom.

Jason - inga spoilers men hans eskapader i säsong två är helt fab och han är så dum att det är rörande.

All in all, titta!



Jessica. Med huggisarna ute.

Blodet droppar

Tänkte härom dagen att det absolut mesigaste jag vet är att vara rädd för blod och sprutor och nålar. Klarar du inte av att ta ett blodprov? Ameh kom igen. Jag har verkligen noll och ingen förståelse för det, det tar typ två sekunder, det gör inte särskilt ont och de gör det för att hjälpa dig. Men så när jag satte mig i stolen igår på provtagningen, efter att ha överlevt väntrummet fullt med obehagliga och sjuka människor* och syrran närmade sig med nålen så kände jag, om än för bara en sekund, att "Åh nej jag vill inte...". Gick min tvekan över på en gång? Ja. Tog jag det som en kvinna? Avgjort. But still, somliga straffar Gud med detsamma, som min ömma moder brukar säga.

*Särskilt förtjust blev jag i mannen som var före mig i kön till receptionen och som glatt viftade med sin vita plastkasse och bah "Jag har urinprov med mig" och som sen gjorde en ansats för att sätta in det bakom disken, till receptionisten. Hon bah "Nejnej, det där tar du med dig in till sköterskan....". Så himla kul på sjukan alltså.

Och den stora livsledan

Imorn har jag uppsatshandledning på den ena av de två uppsatser jag låtsas skriva (det går bra att skratta jag tar inte illa upp) och jag har verkligen nada. Ingenting. Och det värsta är att jag typ inte bryr mig eller ens försöker. Jaha liksom. De senaste veckorna, jag har gjort så sjukt lite att det finns inte. Och det är inte det att jag inte lider av att vara sysslolös och hatar att inte ha något vettigt att göra, för det gör jag, jag skulle kunna ge mycket för bara ett uselt brödjobb eller något, vad som helst att fylla dagarna med, men jag kan liksom inte för mitt liv förmå mig att göra något. Allt är meh, och jag tror ju ändå inte att jag kommer att lyckas med något eftersom jag är så jävla dålig på allt så vad är poängen med något då liksom? Vet inte vad jag ska göra åt mötet imorn, jag vill ju inte slösa med deras tid, och är inte heller döpigg på att skämma ut mig som idioten som aldrig gör något. Jag ÄR idioten som aldrig gör något eller kommer någonvart, men det behöver ju inte de veta. Typ. Varje dag tänker jag på livet, på allt jag vill ha och vill göra och skulle vilja vara. Och varje dag tänker jag på att jag inte har något av det jag vill ha eller gör något av det jag vill göra eller är i närheten av att vara den jag skulle vilja vara. Men inte ens det, inte ens tanken att "Om jag tar mig samman så kan jag kanske få i alla fall något av det jag vill ha" hjälper, inte ens det får mig att göra något eftersom allt ändå bara känns hopplöst och meningslöst, precis som vanligt. Gode moses.

Giv mig styrka

Vill man skaffa sig närkontakt med människors sämre sidor så rekommenderar jag att man engagerar sig i en bostadsrättsförening. Det är som att be om att få bekymmer och som sagt, det ger även en fin insikt i hur handikappade väldigt många är. Ibland undrar jag hur somliga ens har lyckats med att skaffa sig en lägenhet till att börja med. Helt enkelt, de är som barn. Det går inte att be folk att "Sätt upp en lapp med namn på källarförrådet", för då händer ingenting, så mycket har vi ju lärt oss vid det här laget. Nejnej, det vore ju jobbigt. Istället får de färdigskrivna lappar och häftstift och vi säger att "Snälla sätt upp det här". Inte ens det hjälper. (Däremot passar det att mejla och bah "Torktumlaren är paj jag hoppas att det åtgärdas så fort som möjligt", när vi har fyra andra projekt på gång samtidigt. Gaahhhh.)
Och nu när vi byter vattenstammarna så får folk lappar när hantverkarna måste in i deras lägenheter och på lapparna finns telefonnummer till sagda hantverkare som man kan ringa om man undrar något. Tror ni att folk ringer dom? Nejnej, istället ringer de mig och frågar "När kommer dom och vad ska de göra då?", alltså jag vet inte vad jag ska svara. Är du dum i huvudet? Varför tror du att jag vet det? Eller ännu bättre, mannen som ska renovera sitt badrum och ringer mig och frågar om det funkar om han flyttar golvbrunnen nu, innan de kommer till hans lägenhet, alltså gode tid hur i hela friden ska jag veta det? Ser jag ut som en VVS-installatör ellör? Dör lite. Hur kan man vara så tappad? Jag förstår det inte. Och tappar samtidigt tron på mänskligheten.

På tal om att bjuda på saker

Jag stod på Hemköp förra veckan och gjorde den vanliga tillbudsinhandligen och före mig var en liten gubbe som köpte frallor (sju frallor för en tia). Och det var omständligt och meckigt sådär som det ofta är för gamlingar, inget är liksom lätt, inte ens att lägga upp en påse frallor på kassabandet. Det suckades och ojades och guud så svårt det var. När jag sen hade betalt och skulle packa ned mina varor stod han fortfarande kvar, trots att allt han skulle göra var att ta sin påse med frallor och lägga ned i sin kasse. Men se det var ett projekt större, vill jag mena. Och trots att han hade en tygkasse med sig så envisades han med att vilja lägga ned frallorna i en medhavd liten plastpåse, en plastpåse han inte för sitt liv kunde få upp. Ni vet hur de fastnar ibland och är omöjliga att öppna? Så var det. Så jag sa något vänligt och erbjöd min hjälp, gamla är ju lite fumliga. Jag tog emot hans påse men tittade inte närmare på den utan försökte bara få isär sidorna men baske mig om det gick, jag fick ge upp jag också. När jag vänder mig för att gå ber han kassörskan om att få köpa en påse och samtidigt visar han upp sin påse för henne och beklagar sig över att den inte går att få upp. Allt väl så långt kan man tycka, men, på min väg ut ur affären hör jag bakom mig hennes ytterst förvånade röst när hon säger "Men... det här är ju inte en påse, det är en haklapp från McDonalds...".

Gode tid.

Dagens plan

Jag funderar på att gå all in på tantigheten och ta min Dramaten och knata iväg till Willys för jag känner att fyra kilo vetemjöl för tio spänn är ett för bra erbjudande att missa.

Det är så mycket i meningen ovan som är fel, på så många sätt, men vafan, jag får väl bjucka på det.

"Glöm inte att du har klamydia!"

Har ni sett I Anneli? Om inte så gör't. Jag sitter bara och väntar på det nu, börjat snart. Guud vad jag känner igen mig i hennes osäkerhet och hopplöshet och vilja att vara så mycket och kampen med det eviga självföraktet, "Jag skulle inte bjuda mig på en fest..", den grejjen. Och så trånar hon efter värsta idioten som ju är helt miffo och så pinsam och inte alls häftig och ser inte alls rara men det skall väl erkännas ganska tappade Don. Åh mitt hjärta brister lite, jag tittar men får helt ont i magen samtidigt. Och Sissela Benn sen då, så himla snygg och tuff och bra. Jag har sett henne ett par gånger på stan och varje gång är hon råsnygg. Älskar.

En av många anledningar till att jag älskar Musse

Vi stod utanför Bukowskis igår och spanade på prylar och han hittade ett par enligt mig ganska hideösa fåtöljer i blommigt tyg som han gillade och bah "Åh jag tror att jag har kommit in i en Laura Ashley-period igen". Igen. Alltså gulle.

Lilla fågel blå

Idag flög en liten fågel in i köket, jag tror att det var en blåmes och den var så gullesöt men alldeles rädd och flaxig. Jag ÄLSKAR småfåglar, de är små och söta och tjocka och runda, bästa egenskaperna. Sen flög den ut igen.

Det går inget bra nu...

Alltså det är så mycket fel på mig, så många samtal jag borde ringa och saker jag borde ta tag i. Men hatar allt som heter kontakt med sjukvården, guud det är så jobbigt. Har googlat hej vilt och läst på sjukvårdsrådgivningens sida och sen mejlade jag min läkare och bah "Jag har nog det här får jag komma på provtagning?" och tänker att hon säkert ääälskar när patienter gör så. Eller också inte. Jag tänker att antingen är jag deprimerad eller så har jag fel på sköldkörteln. Kan ju klart vara både ock, fel i huvudet och fel i min klena kropp. Gött i sådana fall. Borde också ringa och boka tid för att kolla upp urinvägskänningar som vägrar ge med sig samt ringa och fråga någon vad man gör när man tror att man lider av det här. Helt ärligt, veckan före mens, det är som att dra ned en rullgardin och allt bara blir hemskt. Nej nej rättelse, värre än vanligt. Jag borde även lista mig på en ny vårdis som har KBT-psykologer, jag har hittat en sån idag, och sen ringa och bah "Hjäääälp mig....". Det är liksom inte okej att jämt känna att allt är värdelöst och hopplöst. Men jag känner bara att orka göra det också. Oh the joy. Vicket kap jag är. Tycker så synd om Musse och alla andra som måste vara i min närhet, maken till världsatråkig människa får man ju leta efter. Anyhoow, jag ska på provtagning i alla fall och eftersom doktor Pia verkar ha som enda mål i livet att avslöja galloperande blodbrist så måste jag nu tratta i mig Blutsaft för allt vad tygen håller så att hon inte prånglar på mig mera räliga järntabletter som jag får ont i magen av. Så, mina vänner, det är min status. Hur är det med er?