lördag 28 juli 2012

Nr: 572

Jobbigt läge att börja dagen med att gå igenom nattens twitterfeed och läsa typ en ziljon tweets om OS-invigningen och känna sig som lamaste människan i världen som missade det. Beckham på en motorbåt, corgis och drottning Elizabeth - det här kan ju ha varit den bästa OS-invigningen någonsin. Här satt vi och pratade om att vi borde starta en barnteatergrupp när det händer sådant på tv, gode tid! Vicken miss!

Nr: 571

Vi åker till Småland över helgen. Jag packar det väsentliga = gin rummy-reglerna och två kortlekar.

Nr: 570

Hushållet är gemensamt förälskade i Adam Scott och igår dök han upp i Parcs and recreations och vi bah "Åhhhh". Men alltså ni måste kolla på Parcs and rec, som vi som är lite hippa och nere med det säger. Det tog ett par avsnitt innan vi hajjade tjusningen, vi var ganska kalla inför det först. Det var inte alls vad jag väntade mig, det var nog mest det. Men sen, åh så bra det är. Har aldrig sett Amy Poehler i något innan men är förtjust. Så alltså - kolla!

fredag 27 juli 2012

Nr: 569

Jag är uppväxt i ett hem som kan beskrivas som ganska ordentligt könsrollskonservativt och stereotypt. I och för sig har jag en mor som fixar allt och som alltid målar och snickrar och donar och vars motto typ är "Ja men det går nog ska du se" men det var liksom så hemma att hon skötte barnen och hemmet och min styvfar mekade med bilen och klippte gräs och grillade på sommaren. Han är en riktig skånsk karlakarl, helt enkelt, som väldigt uttalat trodde på att dela upp sysslor efter kön. Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att han hade tjänat på en mer flexibel mansroll eftersom min känsla är att han och min mor under sitt äktenskap aldrig någonsin förstod varandra, men det vet jag ju egentligen inget om, även om det känns ganska rimligt. Nu råkar jag vara gift med en man som är i princip motsatsen till min styvfar (däremot råkar han vara ganska lik min biologiska far, vilket jag ibland tycker är lite lustigt) och trots att jag är vuxen så kan jag fortfarande tycka att det är lite, ja nästan lite exotiskt med män som min man, uppvuxen som jag är. Och det ska erkännas, jag formligen älskar att vara gift med någon som läser poesi, som älskar rosor och koltrastar och som när han kommer hem från jobbet hojtar "Älskling, googla vetelängd!" och sen ställer sig och bakar, iförd världens fulaste shorts och omaka strumpor.

måndag 23 juli 2012

Nr: 568

Det är innerlig tur att jag inte har Instagram för dagens lunch hade sannerligen inte gjort någon lycklig. Jag rensade kylen och resultatet blev vitkål kokt i klyftor och ugnsbakad kålrot och broccoli. Alltså ni hör ju. Enda anledningen till att det inte var en kapital besvikelse var ju för att jag hade noll och inga förväntningar innan jag högg in.

I övrigt har jag lånat en bok med titeln Verklig lycka, om positiv psykologi. Det känns onekligen väldigt amerikanskt, de är ju förtjusta i sitt eviga positive thinking.

Jaja det var allt.

söndag 22 juli 2012

Nr: 567

Och för den som oroligt undrar om sommaren har blivit bättre för mig så kan jag svara nej. Och på svar om varför så kan jag berätta att jag tillbringade torsdagsmorgonen och förmiddagen på akuten eftersom jag fick en härlig allergisk reaktion mot antibiotikan jag har käkat. Nässelutslag en masse, hjärtklappning, hemsk ryggvärk som gjorde att jag inte kunde sova för det tryckte så på lungorna när jag låg ned, svårt att andas, domningar och stickningar i armarna, you name it, allt som stod i bipacksedeln fick jag.Good times.

Och akuten hörni, vilket ställe. Musse följde mig dit och när vi kom in stod tre tanter och skvallrade utanför inskrivningsbåset. Inget gav oss så mycket som en blick ens. Till sist hasade en av dem, som gick med krycka, sig fram och bah "Söker du vård ellör....?". Mmmm det gör jag. Då fick jag ta en lapp och fylla i. Det var ingen före mig men sen fick jag stå och vänta med min kölapp och min ifyllda lapp om varför jag "sökte vård" tills det behagade henne att trycka fram mitt nummer. Därefter behövdes det två stycken för att skriva in mig. Alltså dör. Är det såhär regeringen friserar sysselsättningssifforna? Är det här anledningen till att det är så låg arbetslöshet hos etniska svenskar mitt i livet? När jag sen väl blev inhämtad och maken gick såg han hur de skvallrade om mig när jag gick därifrån. Gött!

Och sen, fick en sjukt osexig sjukhusfrock och blev inkörd på medicinakuten och låg sen precis vid sjuksyrrornas station och hörde alla deras samtal och mest pratade de om att de hade så lite att göra, dom hade bara en patient (det var jag!) men trots det fick jag vänta på läkaren i tre timmar. Orka! Och det känns aldrig som att någon lyssnar eller förstår eller ens bryr sig det minsta. Hatar dessutom att prata om sjukdomar eftersom jag tycker att det är lite underklass att vara sjuk. Så vi glömmer det nu va, glömmer och går vidare. Hej vad det går.

Nr: 566

Jaha så jag försökte vara lite vuxen och ansvarsfull och ta tag i min ledsenhet och ringde vårdis och bokade en tid hos en av deras psykologer. Mycket kan mann ju säga om vårdis (och det mesta vore inte positivt, att ständigt komma till en ny läkare som inte bryr sig gör ju ingen glad) men jag har haft tur med att få snabba tider på sistone. Alltid något, tänker den duktiga idioten som ät tacksam för det lilla. Så, jag satt och väntade och hoppades att han skulle visa sig vara en i alla fall medelålders stabil gube som man kunde prata litta med. Hade jag fel? Ja. Han var max trettio, med hipsterrutig skjorta och han var så sjuuuukt dålig. Det enda han sa var typ "Men gå och träna".  Jag var så tydlig med vad jag ville ha hjälp med, att bryta mina negativa tankemönster och att kanske bli lite bättre på att hantera livet, men han var bara helt inne på att det enda man kan ändra på är sitt faktiska beteende, så då måste man göra saker. Som att gå och träna. Jag bah "Ehhh att jag går och tränar gör ju inte mig mindre ledsen över min barnlöshet" var faktiskt exakt vad jag sa när jag opponerade mig och menade på att det här inte var vad jag hade väntat mig. Det fick jag dock inget svar på, bara ett "Amen bra att du säger det". Och så fokuserade han bara på att jag är arbetslös och att det är en "jättejobbig situation", men det är inte det jag ser som det mest avgörande för min psykiska hälsa, om jag ska vara ärlig. Inte heller är det det som definierar vem jag är. Och som maken sa också, "Malmö är för litet för att man ska vilja gå till en psykolog man kan träffa på Tempo till helgen". Inte för att jag någonsing går ut längre, men ni hajjar. Han kändes som någon som kan dyka upp i ens bekantskapskrets när man minst anar det. Kollade dock upp honom på Facebook, vi hade inga gemensamma vänner. Alltid något. Men det vill man ju inte heller göra känner jag, hitta sin psykolog på Facebook. Tänker nu ringa och avboka de två besök vi bokade in för det känns totalt meningslöst. hade först tänkt ge honom en chans till, men varför? Gode. Tid.

söndag 15 juli 2012

Nr: 565

Det finns verkligen ingenting att säga. Jag är ledsen varje dag, men det är också allt jag är. Syrran säger: försök att tänka på det som är bra. Men hur ska jag kuna göra det när det enda jag tänker på är allt som är dåligt, på allt jag inte har. När jag tänker på att jag inte har något av det jag vill ha. Så alltså. Det finns inget att säga.

onsdag 11 juli 2012

Nr: 564

Men i alla fall, on a happier note kan jag meddela att jag tar emot det dåliga sommarvädret med öppna armar. Alltid något att det regnar och jag kan sitta inne och läsa med något som i alla fall lite kan liknas vid gott samvete. Riktigt gott samvete har jag ju aldrig eftersom jag är värdelös och inte gör något, men ni hajjar.

Nr: 563

Har sommaren blivit bättre? Jag kan ärligt säga nej, efter att ha varit till vårdis ännu en gång och efter att ha fått ännu en omgång antibiotika. Alltså dör. Grät när jag gick därifrån i måndags. Orkar inte. Är typ förlamad av tråkighet och värdelöshet och vet inte vad jag ska göra. Är livrädd för att jag gör Musses liv sämre och tråkigare och att han när som helst ska inse det och bah "So long sucker". Det vore ju bra för honom, i och för sig. För mig, not so much.

Jag förstår faktiskt inte varför jag skriver här för jag har absolut ingenting av värde att säga till någon.

lördag 7 juli 2012

Nr: 562

Saker man lär sig på Twitter, om man inte redan visste det innan: journalister är vääääldigt fulla av sig själva. Lordy. Som vore dom den fria världens beskyddare, så höga tankar har dom om sig själva.

Nr: 561

Men hej lilla blöggen! guud vad jag skäms som har lämnat dig så, vind för våg liksom. Lo siento. Men det blir så ibland. Mitt frånfälle har orsakats av två jobbiga tandveckor när jag allt som oftast trodde att jag skulle dö samt en väldigt spexig vecka med antibiotika för ännu en erbarmlig urinvägsinfektion. Ja ni vill kanske inte veta men tough luck säger jag. Oy ve. Sommaren har inte riktigt levererat, om en säger. Har även fått ett antal "Tack men någon som inte är fet/ful/dum i huvudet har redan fått jobbet", och det blir man ju alltid glad av, know what I mean? Gode tid. Vad jag också har fått är ett mejl från Norge med en lista på alla som sökte tjänsten där samt vilka som ingår i bedömningsnämnden. Lär ju ta ett par månader innan dom får häcken loss, sommar och allt som det är, och professorer över lag är väl inte kända för snabba ryck. Skrattade och sa till Musse att det skulle bli en bra film/bok, en misslyckad akademiker som gör allt för en doktorandtjänst och söker upp alla andra sökande och eliminerar dom, en efter en. Eftersom det här typ handlar om världens mest misslyckade människa (moi, om någon undrade) så skulle det hela sluta med att tjänsten dras in och jag får jobba som handläggare på Kassan resten av livet. Gode tid. Det kommer att hända, promesso.

I övrigt så är livet erbarmligt tråkigt, både jag och maken är rörande överens om det. Något måste göras. Igår nämndes Botswana. Nämen, inte så troligt, men gud, dör om inget händer snart. 

Jaja nog med gnäll. I övrigt så har dagen tillbringats i köket, vi har lagat mat och lyssnat på musik och druckit rosita.