Nr: 471

Helt ärligt, jag blir lite ledsen och funderar över vad det är för folk jag är vän med på Facebook när det enda som sysslas med är att lägga upp spexiga bilder eller kloka sentenser. Alltså lolcats kan jag leva med, jag är själv en återfallsförbrytare vad gäller trams och ytligheter, det inser ni ju alla givetvis, men ni kommer aldrig att höra mig erkänna att jag även delar med mig av deviser som "Life isn't about waiting for the storm to pass, it's about learning to dance in the rain". Gode moses nej. På allvar, mitt liv blir lite sämre när jag intet ont anande kollar Facebook och konfronteras med dylikt skräp. Det är väl bara en tidsfråga tills John Lennons berömda livscitat dyker upp i nyhetsflödet. Just say no, people. You can do it.

Nr: 470

Som tröst för det misslyckade besöket hos passpolisen så bakar jag nu bröd. Till det skall senare inmundigas en cole slaw-variant på riven morot och palsternacka, avrunnen surkål, ärtor och majs i en senapsyoghurtdressing. Det bästa med att ha surkål i är att då får jag ha det ifred. Musse avskyr surkål, och klagar på min medeltidsdiet när jag äter det. Samma visa är det när jag gör min egen välling och envisas med att peppra, då suckar han också och muttrar om medeltiden. Bah! Attityden alltså. Ikväll blir det middag con la famiglia och jag tror bestämt att det vankas en chokladtårta. Med mockamousse. Modern provbakar inför bröllopsmottagingen och med tanke på att hon är en fena i köket lär den vara fantastisk.

På uppsatsfronten dårå? Jag försöker skriva en sammanfattning. Det och inledning kan vara det svåraste jag vet. Vill bara bli av med den, orkar inte bry mig. Och det är i och för sig en bra känsla, för när man känner så då vet man att man börjar bli färdig. Men ändå, gode moses vad jag är trött på att läsa mina egna ord.

Nr: 469

Och för dom av er som inte har koll på vad som händer den 28:e februari kan jag meddela att Mary har namnsdag idag. Det går bra att gratulera i kommentarerna, knock yourselves out.

Nr: 468

Jahaja, här dollar man upp sig med smink och grejjer så att passbilden i alla fall skall bli uthärdlig, är hos polisen klockan nio, ingen kö, allt går bra, tjejen i luckan är så trevlig så. Och sen. Sen:

Mary: Jag tror att mitt gamla pass har gått ut men jag hittar inte det, kan du kolla det?

Passkvinnan: Ja då, bara du har legitimation med dig.

Mary: Absolut! *rotar i plånboken och slänger fram id-kortet*

Passkvinnan: Har du någon som är giltig....?

Mary: ?????

Mitt jämrans id-kort gick ut i november, ska man ha koll på det? Arrghhh! Nu måste jag släpa med en "nära anhörig" och gå dit IGEN. Suck alltså. Men ändå, innerlig tur att jag inte kom till rådhuset utan giltig legitimation, det hade kunnat bli en väldigt snöplig bröllopsdag tänker jag.

Nr: 467

Jag vill bara berätta för er hur jag avslutar februari, innan späkningen: Igår: som sagt semlor och bubbel, rester av lördagens hemmapizza samt glass. Idag: frulledejt med familjens kvinns avec surdegsfrallor och choklad- och mandelcroissanter.

Igår läste Musse min uppsats. jag låg bredvid i sängen och frågade oroligt så fort han antecknade något "Antecknar du bra eller dåligt?". Fick ont i magen och tror nu att den är kalasdålig. Han sa att den var bra men det kändes dåligt.

Idag har jag experimenterat och lever farligt med en sidbena! Gah! Alltså mer spex än så är jag inte med mitt hår. Försöker desperat hitta något snyggt till bröllopet, varje gång jag tvättar det så gör jag något nytt med det och antecknar i huvudet hur det blir. Men alltså idag, sidbena. Det är stort för någon som har haft mittbensgardiner det senaste decenniet och lite till. Än så länge ser jag ut som Veronica Lake, men det lär ändras när det torkar till sig. Men såhär är det: Imorgon ska jag till polisen och fixa nytt pass. Jag kommer alltså de tio närmaste åren få dras med ett pass där jag har sidbena, något jag antagligen aldrig kommer att ha igen. Tills jag är fyrtiofem kommer jag, varje gång jag kollar på passet, att tänka "Jaha just det, det var den gången jag testade sidbena". (Alltså tanken svindlar lite. Fyrtiofem? Gah!) Kommer dock osökt att tänka på passkontrollanten på Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris som glodde på mig, glodde på mitt pass och sen sa "Better now". Amen tack för den, är det verkligen okej att kommentera folks passbilder så? Näe. Innan dess hade dom skrikit på mig, en francais naturalement, och rotat igenom hela mitt handbagage, så att säga att den franska flygplatspersonalen gjorde success hos undertecknad vore onekligen att säga för mycket.

Nr: 466

Vi har bilden ovan som skrivbordsunderlägg på dattan. Behöver jag säga att jag blir lycklig varje gång jag ser den? Tänkte väl det.

I övrigt: Har ätit semla och druckit bubbel. På en söndag.

Nr: 465

Prinsessbäbisen heter Mary! Som jag! Tycker på ricko att Mary är det finaste namn som finns. Men Estelle? Gah! Inte så grannt. Aja, det är i alla fall inte Tindra eller Engla, alltid något att vara tacksam över. Small mercies, und so weiter.

Nr: 464

Igår började vi titta på Game of Thrones. Det var ganska dåligt men vi kom fram till att det innehöll nog med tits and ass för att vi skulle fortsätta kolla. Hoppas dock att det inte är riktigt lika mycket snusk som i Rome, det var helt utmattande med allt sexande, pallade inte. Men ändå, medeltidsfantasy med en gammal och småtjock Sean Bean, ett älskande syskonpar som intrigerar mot kungen och ett överflöd av kaftaner och svärd, långhåriga bruttor och folk med löjliga namn, gode moses så trött det känns. Sett det förut? Svar ja.

Jaa just nu bloggar jag istället för att läsa Freud och skriva om modernitetskritik, såvaddådå? Det hade ni också gjort om ni hade varit i mina kläder, promesso.

Nr: 463

Idag väcktes jag av modern som ivrigt sms:ade om den kungliga bäbisen vid sex-snåret. Drack te vid teven. Jag bah "Teve eller datta?" Musse: "Slå på teven så minns vi det". Fick börja med att leta efter fjärrkontrollen, vi tittar aldrig på teve längre. Är inte ens i vardagsrummet. Igår frågade Musse mig "Har du varit där idag?". Svaret blev nekande för det hade jag inte. Vi sliter inte på soffan i alla fall. Men alltså morgonteve, så sjukt lamt. Fick i väntan på prins Daniel utstå en seriöst efterbliven diskussion om influensa och frågor som "Hur skyddar man sig bäst?". Vet vi inte det vid det här laget? Va? Vet på ricko inte alla det? Tvätta händerna, använd handsprit och nys inte på folk. Göd alltså. The peeps. Men det kanske går hem, vad vet jag. I alla fall, hoppas hon döps till Sibylla, så göttigt kungligt namn. Ska se om jag kan sälja in det till Musse, tänker att Mildred Sibylla inte går av för hackor.

Anyhoow. Solen skiner. jag har köpt påskliljor. Har även luftat vårkappan som jag fortfarande tror är en morgonrock. Försöker ignorera huvudvärken och de tilltagande uppsatsrelaterade ringarna under ögonen. It's all good. Eller nånting åt det hållet.

Nr: 462

Jag tänker såhär: februari ut får jag käka. Sen blir det vatten och, eh vatten under mars, så att jag är snögg till bröllopet. Välling med gaffel. Det blir möcket som ska hinnas med på en vecka nu. Innan dieten, menar jag. Möcket mumsande. Igår: bakade sockerkaka. Idag: Fick semlor av mor.

Annars då?
Igår satt jag med sex dokument öppna och flyttade stycken emellan dom. Fick spader till sist och bah "Ahhhh jag klarar inte mer!". Jämrans uppsatslände. Musse klappade mig på armen och sen såg vi The Wire på dattan. Två avsnitt. Älskar det givetvis. Är på säsong fyra nu. Oh noes snart slut.

Jag oroar mig dock för Omar. Nu är han häktad för ett mord han inte har begått, som Marlo satte dit honom för. Gillar verkligen inte Marlo. Älskar Omar. Men vem gör inte det? Indeed.

In other spännande news så köpte jag en kappa på Humanas rea idag. Inte ens nittio spänn. Gud älskar Humana, som bekant. Påminde om den beigea här under, fast grå. Helt rak och ren och utan bjäfs och pynt och frill. Är möcket nöjd.

Jaaa det var väl allt. Nu ska jag äta något. Kolla i böckerna jag lånade idag. Sätta mig vid skrivdattan och få ångest av att jag inte får ordning på något alls. Later gators.

Nr: 461

Mejlade med ena syrran och hon bah "Nu är jag sugen på bubbel och det enda som finns hemma är Bollinger eller Moet. Det KAN man ju inte dricka på en måndag."

Min kommentar var "Vad hade Patsy gjort!" Hon hade inte tvekat en sekund. När behöver man en Bolly om inte på en måndag i februari?

Nr: 461

Nu till något helt annat: Jag har blivit helt förälskad i den här kappan. Har nog aldrig sett något så snyggt. Vill se ut exakt så, älskar hela "looken" som det väl heter i fäsjon-kretsar. Ja allt utom skorna, tycker att sandaletter är lite smaklöst. Men annars, dör på snyggheten.

Nr: 460

Det enda bra med släkthemskheterna är att jag, inte för att det behövs men ändå, inser hur mycket jag älskar min fantastiska familj. Den är inte stor men det räcker och blir över.

Måste delge er några godbitar från min mors Facebook-aktiviteter. På min inrådan skaffade mor Facebook, för jag tänkte att hon skulle gilla att se vad vi pysslar med där (haha ja jag tror mycket om oss!) och det är en succé för framför allt oss som får ta del av moderns kommentarer och uppdateringar. De är alltid fab. Imorse pratade hon om "en kaffetår till, någon form av frisyr, några stänk Karl Lagerfelt bakom öronen" vilket roade mig enormt, särskilt det om frisyren. Och såhär kommenterade hon min ena systers statusuppdatering som handlade om ett gäng livliga sjuåringar som syrran hade haft hand om: "Sy in massa lavendel i kjolfållen och börja med en liten dans så tror jag lugnet lägger sig". Jag förstår på allvar inte vad hon menar men jag finner det fantastiskt. Börja med en liten dans, alltså jag dör så underbart. idag fick jag igen fråga om hon var på lyset, fast jag vet att hon inte dricker, bara för att hon är så skönt flummig att hon allt som oftast känns lite pårökt. Det här är ju ändock kvinnan som körde från Malmö till Lund utan att märka att ena glaset i glasögonen hade ramlat ur. "Ja jag tyckte att det kändes lite konstigt men..." var hennes kommentar till det...

Nr: 459

Men bröllopet då, undrar ni, varför var det så illa? Ja var ska jag börja? Jag var tvungen att sms:a ena syrran, bah "Min själ dör lite". Vet ni känslan när man sitter i ett rum fullt med folk och känner sig ensammast i världen? För mig finns inget mer vansinnigt, mördande själsdödande än det.

Jag klarar inte att tvingas prata om världsatråkiga saker med världsatråkiga människor som inte är ett dugg intressanta och inte är ett dugg intresserade av mig (det där med att jag oroade mig för att jag skulle behöva förklara vad jag sysslar med hade jag ju inget för, om man säger). Och det här låter ju klart sjukt otacksamt och ogint när dom var vänliga och bjöd in oss, jag är medveten om det, och det är ju givetvis mig det är fel på och inte dom. Dom är vanliga, trevliga människor, it's not them, it's me. Och tro nu inte att jag är en surmupp, jag anstränger mig och är trevlig och "Jaha och ni har barn, hur gammal då.....jaså han är hos farmor men så skönt att få en kväll för er själva kanske?" och "Hur var svensexan då, vad gjorde ni?" och "Jaha led-lampor säger du, är det bättre än lågenergilampor....?". Men det kommer liksom till en punkt när det inte går längre, det bara går inte. För det är så, min själ dör. Min själ dör och jag känner hur jag blir en sämre, tråkigare, fulare Mary i deras sällskap. Jag kan inte annat än vilja dö när bordsgrannen är en fyrtioårig bilförsäljartyp som tycker att höjden av spexighet är att ta en smaklöst stor bit tårta och sen skryta om det för sina bordsgrannar. Jag lovar och svär att han satte slipsen i pannan frampå småtimmarna, jag lovar. Utan finess dör Mary. Jag vill att allt ska vara fint, att man ska prata fint, bete sig fint, ha det fint. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Fulhet, ofiness, ohyfs, allt det skaver så i mig, det gör mig ledsen och ger mig ont i själen.

Kanske är det för att jag, genom min styvfars släkt, har mångåriga efarenheter av att vara ufot i sällskapet, den tystlåtna bokmalen som inte kan diskutera v8-motorer ens om livet hängde på det, som det här söker mig extra mycket, eftersom jag vid dylika tillställningar blir den jag alltid kände mig som i deras sällskap, en oviktig människa. För hur ska man annars tolka det? Hur många tillställningar har jag inte tillbringat med att vara artig och trevlig och fråga om allt som kan frågas om utan att någonsin få en fråga tillbaka om vad jag sysslar med eller om något som kan intressera mig? Det är ziljoner. Och jag mår så sjukt dåligt av det. Jag försvinner då. Jag blir suddig i kanterna när allt det som är Mary, allt det som jag tycker är bra och viktigt framstår som totalt ointressant och oviktigt för alla andra. Då blir jag ful och liten och tråkig, jag blir allt det jag inte vill vara.

Men det värsta, det absolut värsta kommer här: Jag fick intrycket att det fanns några där (bland annat tårtmongot) som är sådär "härligt spexiga typer och glada gamänger" som skulle kunna tycka att det vore skitkul att överraska mig och Musse när vi gifter oss. Typ dyka upp objudna vid rådhuset. Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det, alltså hemskheten i det, ni förstår inte. Och liksom, VEM skulle komma oinbjuden till ett bröllop? Svaret på det är ju folk helt utan stil och hyfs så då faller det sig ju naturligt när man tänker på det. Och det blev ännu värre när svärmor bah "Ja men sånt får man räkna med när man gifter sig, de gör det för er skull". Om någon dyker upp objuden på mitt bröllop, jag är ledsen men då får vederbörande skylla sig själv. It won't be pretty, is all I'm saying. Musse delar tackom och lovom min inställning. Jag citerar "Om dom kommer oinbjudna har jag inga problem med att förskjuta dom". Nu tror jag inte att det kommer att hända, det här är småbarnsföräldrar som förhoppningsvis har bättre saker för sig och som praise the lord inte bor i Malmö. Men på allvar, jag kan inte släppa det. Tack och lov för mina systrar som kommer att bilda försvarsmur, det har dom lovat.

Jag har hela tiden lovat mig själv att inte bli en sådan som har svärfamiljs-issues, som inte skriver till Magdalena Ribbing eller till Insidans frågespalt och beklagar sig, men nu vette honken alltså. Hittills har min inställning varit att eftersom jag vill att Musse ska följa med på mina familjegrejjer så får jag ju vara a good sport och följa med på hans, men det måste nog revideras nu. Jag attackmejlade modern och systrarna innan och bah "Om vi får barn och jag dör måste ni ta hand om dom och se till så att dom blir som vi". Och då menar jag inte för att Musse inte skulle kunna ta hand om dom, det skulle han göra kalas det är jag övertygad om, men ni hajjar hoppas jag. Så att dom får finess och lär sig att livet kan vara stort och fint, att man kan göra allt man vill och att det är trevligt med tygservetter och silverbestick. Typ.

Gode. Tid. Giv mig styrka.

Nr: 458

Mitt hår är en följetong, och inte av den bra sorten. Det är tjockt som en hästman, frissigt och fluffigt men vad jag antar kan beskrivas som självfall (vilket är lika med att det gör vad som faller det in) och det understa håret i nacken är som tagel, grovt och lockigt och mörkbrunt, medan överhåret är ganska fint och ljusbrunt. Vad jag än gör blir det knas, och jag får aldrig rätt på det, och jag hitta aldrig något bra shampoo. Förra veckan köpte jag ett ekologiskt lavendelshampoo som gjorde det sjukt strävt, så det var sådär. Nu har jag tänkt testa apotekets mjällshampoo och lite bäbisolja i topparna, och hoppas att det blir lite mjukt och inte så flygigt och frissig. Antagligen kommer jag att se ut som vanligt, det vill säga som en hårboll. Varför jag delar med mig av det här? Ja se det kan man fråga sig oroligt.

Nr: 457

Helgen, mina vänner, helgen, vad ska vi säga om den? En pärs, to say the least. Blev mitt liv lite sämre av att jag följde med på bröllop och släktträff? Svar ja. Jag hade haft det tusen gånger bättre om jag så bara hade suttit instängd hemma och skrivit på uppsatsen, vilket är vad jag hade behövt göra. Jag avskyr när man vet att man borde säga nej, man vet att "Det här kommer inte att bli kul/bra/intressant" men ändå så gör man det. Som Musse sa på tåget hem ".....och nästa bröllop tackar vi nej till". Amen brother.

Nr: 456

Ibland, när jag blir riktigt ledsen och arg och morrig och bitter över att allt är så uselt, över att JAG är så usel, då vill jag att Musse ska känna likadant. Att han ska vara lika ledsen som jag är. Då svarar jag surt på hans pepp-mejl, skriver att det är dåliga pepp-mejl och när han skriver att han ska hjälpa mig när han kommer hem så skriver jag att "Du kan inte hjälpa mig. Allt är värdelöst." Och egentligen, det enda jag vill är ju att vara bra för honom, att göra hans liv lite bättre, men ibland kan jag inte stå emot känslan av att vilja göra allting dåligt, att allt ska bli lika dåligt som jag tycker att det är. Lika dåligt som jag tycker att JAG är. Att han ska inse hur dålig jag är och säga det istället för att bara säga hur fin och bra jag är. Han är ju dum i huvudet, dum i huvudet och blind om han tycker att jag är fin och bra. Så är det ju.

Nr: 455

Läget idag: sämre än igår. Är så sjuuuukt ful att jag tackade nej till en vernissage idag med hänvisning till det. Tanken på att ta mig samman, klä på mig och gå ut, den gjorde mig helt matt. Geht nicht. Är också så sjuuuuukt dum i huvudet och världsadålig och urkass på allt att det finns inte. Och ledsen.

Vill inte, vill inte, vill inte åka på helgens bröllop. Sitter bara och hoppas att Musse ska säga att "Vi skiter i det va? Jag ringer och säger att vi har blivit sjuka!". Åh vad jag vill det, men det kommer han ju klart inte att göra. Det nästa bäst alternativet vore om jag faktiskt blev sjuk på riktigt, men med tanke på att jag inte har varit sjuk de senaste åren så lär det ju inte hända. (En bra sak med att inte ha ett jobb eller alls umgås med folk, man blir inte sjuk. Look for the silver lining och allt det där liksom.) Men jag orkar inte umgås och vara trevlig med en massa släktingar och jag behöver skriva på det jävla möget till uppsats eftersom jag ska skicka in ett utkast nästa vecka. Sån jävla ångest. Hinna skriva klart den och planera "bröllopet" och fixa allt som ska fixas, gud får lite härdsmälta känner jag.

Nr: 454

Det finns inget godare än pannkakor. Älskar pannkakor. Med rårörd lingonsylt eller hemkokt björnbärssylt. Åh jag ska nog ha pannkakstårta när jag fyller år! Kan äta hur många som helst. Vi gör alltid små tjocka bakpulverpannkakor med no egg och dom blir döbra. Till och med den första pannkakan, den som hunden alltid fick hemma hos oss, blir bra numera tack vare min pannkaksstekarvana. Så numera får kocken den, inte hunden, under tiden hon steker klart resten.

På tal om hundar så har jag kommit fram till att jag nog inte tycker om dylika längre. Modern är dagmatte åt två stycken, varav en är en fransk bulldog, och jag trodde att jag skulle älska dom men jag bah "Eh nej?". Smutsiga, bitiga, skälliga och hoppiga illaluktande smutspellar. Näe jag tyckte verkligen inte om dom. Och jag kände verkligen att det var ofräscht att ha djur inomhus, dom var så påtagligt smutsiga. Tror dock fortfarande att jag tycker om mopsar så jag försöker övertala modern att skaffa sig en egen hundhemsmops som behöver kärlek och fimpa dom två räliga lånehundarna.

Nr: 453

Nu har jag mycket försiktigt rakat benen avec Musses raklödder. Jag fick ta, det sa han. Onekligen en bra idé, blev minimalt med blodvite den här gången. Eftersom jag inte har någon hudkräm tog jag lite av hans after shave calming balm efteråt, så nu luktar mina ben väldigt möcket karl. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Ja det var allt.

Nr: 452

Näe alltså dagen idag, så himla värdo. Allt känns apsvårt och uppsatsen känns helt kass och värdelös och jag fattar inte hur det ska bli bra. Så kasst har det varit att jag kollade på Next, med Nicolas Cage och Julianne Moore. Den var, eh, inte så bra. Men bättre än min uppsats i alla fall. Döööööööör lite.

Ska träffa Musse på stan snart, han har inget att ha på sig på helgens bröllop förutom en kostym som är för stor och i vilken han ser ut som en charterbusschaufför. Not good. Lär ju inte gå så bra, men jag ska i alla fall hjälpa honom att kolla kläder. Känner lite att han får ha på sig vad som helst till helgen, bara han är snygg när vi gifter oss. Mejlade och bah "Jag tänker pannkakor när vi kommer hem från stan. Måste underhålla knubbsälen". Knubbsälen, c'est moi, om någon undrade.

Idag har jag ätit: finn crips (okänt antal), välling, frusna lingon och smarties. Det går utför det här hörrni.

Nr: 451

Dagens känsla: ful, tjock och värdelös.

Det här kommer att bli en lååång torsdag.

Nr: 450

Jaha govänner vad har vi egentligen gjort idag då? För min del så började dagen med en lång prom med syrran, ner till hamnen och tillbaka. Lång tid tillbringades på Lindex strumpbyxavdelning, gode tid vad det är svårt. Vilken storlek? Hur många den? Prickiga? Gah! Strumpbyxor är det svåraste som finns, särskilt storlek. Tog en ganska stor, är över medellängd och har ganska mycket ben, grenen får liksom inte hamna vid knäna. Dom hade även lätt inhållande effekt, shäjp up ni vet, oj det behövs. På vägen hem köpte jag tvättnötter på Astrid & aporna och glodde på deras äggfria majjo och på allt annat jag skulle köpa där om jag var rik. Om jag någonsin får en inkomst värd namnet kommer jag bara att handla sån fin mat, älskar det. Sen gick jag hem, läste tidningen och åt pirog och en surkåls-morot och ärtcoleslawvariant som var väldigt god. Efter det, satte mig med teoridelen och två chokladkex och te och bah "Uj det här blir inte lätt". Tappade lite sugen. Sov lite på soffan. Nu har jag diskat . Jag har en grej med att jag alltid diskar och gör snyggt innan Musse kommer hem. Inte för att han bryr sig, men jag vet hur mycket jag hatar att komma hem till disk och stök. Trevligt med städat kök, is all. Nu tänker jag göra mer te och äta upp dom två sista chokladkexen, och se om jag kan få någon ordning på teorikapitlet. Är väl mycket tveksamt. Ållrajt later gators.

Nr: 449

Sak jag inte klarar av: när folk uppmuntrar andra att, citat, "njuta".

Jag vet inte varför men jag bara ryser. Jag ser det jämt, särskilt på Facebook, som jag ju älskar att hata. Folks idioti blir så plågsamt påtaglig där. Men liksom, någon ska ut och resa och får kommentaren "Njut nu!". Någon annan har fått barn och får kommentaren "Åhh njuuuuut!". Alltså en bit av mig dör varje gång jag konfronteras med eländet. Så jävla lamt så det finns inte. Det är vad folk säger som inte har något annat att komma med, tänker jag. Uppmaningen i det hela stör mig också, liksom, det ska väl dom skita i vad jag gör. Jag bestämmer väl själv om jag vill "njuta" eller ej. Vilket jag verkligen inte vill. Vidrigt ord. Kommer aldrig att använda det igen efter det här.

Nr: 448

Åkej kan inte gnälla mer eftersom jag just kollade posten och hade fått fyra (4!) paket! Alla hjärtans-paket! Ihhh! Med choklad! På en tisdag? Man tackar! Sprang upp för trapporna och slet upp alla, och struntade bestämt i att det stod Musses namn på två av dom. Nänä, är man inte hemma så är man inte, you snooze you loose. Så är det. Men i alla fall, blev så glad.

Vissa håller ju på och "Nämen jag ger aldrig något på alla hjärtans dag för det är så trist för då gör ju alla det bara för att man måste och jag är så special, så special så nej vettu sånt sysslar inte jag med". Jag tänker alltid då att "Åh men då ger du inte presenter på födelsedagar eller julklappar på jualfton heller, för att det är ospontant och tråkigt?". Det är garanterat samma människor som inte kan ha samma tröja från H&M som någon annan har för att "dom vill vara unika". Orka. (Dessutom, om du tror att du blir unik för att du har en tröja som ingen annan har så känner jag att den intellektuella nivån är väl låg.) Klarar inte idiotin. Blir man glad för ett kort på alla hjärtans dag? Svar ja. Hindrar det att man skickar kort andra dagar också? Svar nej. Ångrar jag bitter att jag inte skickade fler kort? Amen ja! Det krävs så lite. Jag blev själaglad. Vill göra andra glada också. Åh. Silly Mary.

Nr: 447

Alltså somliga har det bra, får riktiga presanger på alla hjärtans. Syrrans karl köpte en fin klocka till henne och kunde inte hålla sig utan hon fick den redan igår. Vafan? Jag har Musse som säger "Du får inget!". Vi är inte roade. Obs, obs, hon är värd allt och mer därtill. Är glad att hon har en karl som ger henne presenter.

Och på matfronten då, undrar ni såklart, hur går det där? Jodå, idag har jag ätit: Två chokladkex. Nachos. Frysta lingon. Pirog med surkåls- och morotssallad. I det här fallet är det min stackars mage som inte är road.

Nr: 446

Till det förestående bröllopet (jag vill alltid säga "bröllopet" eftersom det för mig är mottagning och sen vigsel avec brunch, bröllop är för mig vit marängklänning och körrka) så har jag bjudit in min far. Det kan ju tyckas vara ett ganska vedertaget förfarande, men med tanke på att vi sågs för första gången för ungefär ett år sedan så är det kanske inte helt självklart. Alltid när folk frågar hur han är och hur det är att träffa honom så säger jag samma sak "Han är väldigt trevligt. Vi är ganska lika." Han ÄR väldigt trevlig. Och vi är ganska lika. Gillar mycket samma saker, som konst, mat, filmer, böcker, museum och utställningar, gamla möbler och prylar, långa promenader, och vi verkar ha ganska mycket samma inställning till livet och vad som är viktigt (typ inte melodifestivalen och köpcentrum). Han är också melankolisk av sig och kan mejla "Igår kändes allt meningslöst" och jag förstår precis känslan.

Men han tror nog att jag har tänkt mycket mer på honom under åren än vad jag har gjort. Och det känns så svårt, liksom lite taskigt att säga att "Näe det har jag inte gjort", när han såklart har tänkt på mig och min syster. Men som jag har sagt till honom, och som jag sa till Musse när vi pratade om det härom dagen, att med en mor som min så behöver man inte så mycket mer. Hon har hela tiden varit nog. Aldrig någonsin har jag känt att någon eller något har saknats. Och det kan nog inte vara det lättaste att vara far till Barbaras barn, med tanke på hur självlysande och sådär magnetiskt tilldragande hon är och alltid har varit. Med henne har man aldrig tråkigt och saknar som sagt aldrig något. Hon är technicolor i en svartvit värld, min vackra mor, och om jag är ens en tiondel som hon så kan jag skatta mig oändligt lycklig.

Så, det här är till min mor, som aldrig har låtit mig eller mina syskon tvivla ens ett ögonblick på hur mycket hon älskar oss och som alltid gör allt hon kan för oss och bara vill oss väl och hela tiden visar det, det här är till henne på alla hjärtans dag. Barbara, du fick ingen choklad i år, förlåt för det, men jag älskar dig. Väldigt mycket.

Nr: 445

Ett skämt jag kan skratta åt för mig själv, ofta, ofta:

Polisen arrangerar olympiad. En av grenarna är tvåhundra meter "Hur var det här då?".

Alltså jag vet inte varför men det roar mig något ENORMT. Fnissar som en dåre. Nästan i stil med Johan Glans kåckahistoria. Dör bara jag tänker på den.

Musse har i flera dagar lovat att läsa mina två inledande uppsatskapitel. Inte har han gjort det. Idag när han kom hem skulle han bara äta ägg och majjo-macka först (alltså jag dog och satt bara och glodde på honom och kunde inte sluta säga "Gud vad det ser gott ut", älskar ägg, älskar majonäs. Äter inget av det på grund av äggen.) och sen, sen skulle han läsa mig uppsats. Gjorde han det? Nej. Istället hittade jag honom framför dattan i köket där han fnissade åt Arnold Schwarzenegger-pranks på Youtube. Känner att jag förstår honom. Hade jag ett val skulle jag lätt välja Arnie framför uppsatsen. Lätt.

Nr: 444

Idag omregistrerade jag mig förresten på uppsatskursen, så att jag är inskriven när jag lägger fram uppsatsen. (När? Om!) Mona på expen försitter ju aldrig ett tillfälle, så hon bah "Du har varit inskriven på den tre terminer redan...". Jag bah "Säg nåt jag inte vet". Eller nej det sa jag ju inte, jag log och sa "Jaa det har jag" med mitt klatschigaste tonfall. I alla fall, nu är jag rädd för att det kommer att gå troll i uppsatsarbetet, som om jag har tagit ut allt i förskott med den här jämrans registreringen. Det är inte lätt att vara dum i huvudet.

Och för den som undrar hur det går med den där föresatsen att INTE bli en fettis så kan jag meddela att jag, as I write, äter rester av gårdagens kaka som jag fick med hem från modern. Jomen.

Nr: 443

Här kommer veckans intressanta inlägg så fokusera nu:

Saker jag måste köpa före helgen:
1) Strumpbyxor
2) Deodorant

Strumpbyxorna behövs till helgens bröllop, en av Musses kusiner gifter sig. Jag har klänning, skor och alles, förutom strumpbyxor. Är i ärlighetens namn inte sådär jättepepp, Kommer garanterat att vara ett sådant där kalassvennigt bröllop, ni vet körrka och församlingshem/bygdegård/idrottsföreningnslokal och töntiga tal och "spexiga upptåg" och om det rings i klockor så att alla ogifta kvinns/ogifta karlar ska upp och pussa på brudgummen respektive bruden så tänker jag betrakta mig som gift och bli sittande. Gode tid, de kan vara det värsta jag vet. Lär ju dyka upp ett sånghäfte någonstans under kvällen också, sätter en peng på det. Ju mer jag tänker på det desto mer vill jag stanna hemma. Oh well. Det är inte mycket att be för. Hoppas jag får trevliga bordsgrannar i alla fall. (Jobbig grej i och med det, frågan "Vad gör du?". Alltså vet ju att det jag håller på med låter helflummigt om man inte är inne i svängen, och jag vill verkligen inte prata om min uppsats eller förklara vad det är jag gör för något. Borde fundera ut smarta och trevliga svar, men vet ju nästan inte ens själv vad det är jag skriver om. Arhhh!)

Deodoranten behövs efter som jag har lagt mig till med ovanan att svettas hela ti'n. Vet inte vad det är för fel på mig, blir liksom svettig bara jag är hemma. Musse har ju tack och lov väldigt dåligt luktsinne, men för egen och andras del känns ju deodorant som en bra giv. Köper alltid Bats oparfymerade variant på Apoteket, lätt den bästa.

Slut på mördande tråkig info.

Nr: 442

Insåg igår att det håller inte, det här mutandet med gottis. Geht nicht. Känner mig vansinnigt tjock och rälig. Bah nej. Inte blev det bättre av att modern bjöd in igår kväll och uttryckligen på telefon sa "Det blir inte middag", varpå jag glatt mumsade i mig resterna av lördagens hemmapizza till lunch. Avec surkål. Borde ju ha vetat bättre, modern går ju alltid all in, så det var ju givetvis bubbel och pirog och bröd och en galet god efterrätt på chokladkaka, kolasås och grädde. Satt där och åt min dessert och tittade på Musses skål och bah "Hur går det här då? Jag tar lite av din grädde....". Amen neje. Måste skärpa mig. Vill inte vara ett fetto till påskens begivenheter. Slut på mut alltså, nu äre piska, plåga occh bestraffning som gäller.

Nr: 441

Har redan Facebookat om det men kan inte sluta tänka på att jag vill ha en get. Flera. Och ett gammalt skolhus i tegel, med stor äppelträdgård. På Österlen. Så kan vi starta Musse och Marys getostysteri. Ser det framför mig, verkligen. Men i alla fall, getter. Sjukt söta djur. Vill ha en, nästan mer än jag vill ha en mops. Musse vill ha en minigris. Fast på frågan om han inte skulle skämmas att gå ut med den här i stan såg han lite stukad ut. Alltså jag känner hånet man skulle få utstå om man kom med en gris i koppel över Möllan. Jisses.

Har som vanligt massa grejer jag vill prata med er om men hinner inte idag på grund av äter pizzarester med surkål och skriver på uppsatsen samt ska in till min mor ikväll. Måste hinna jobba innan dess. Känns som om jag har ganska bra flyt just nu, även om jag har en anteckningsbok där jag för varje kapitel skriver upp fler böcker som måste lånas och saker som måste skrivas om. Jag blir lite matt bara jag tänker på allt som är kvar att göra. Men siste mars, det är fortfarande målet. Måste alltså vara klar en vecka innan, senast. Oy ve.

Har två störiga hakningar när jag skriver. Eller nej, tre faktiskt.

1) Är besatt av sidantalet. Vilket är sjukt störigt, dels för att jag vet att jag av hävd inte behöver oroa mig för det eftersom jag brukar skriva sjukt mycket, och dels eftersom det verkligen inte är det viktigaste. Det viktigaste är att det som finns där är bra, inte hur många sidor det är. Men ändå, de där åttio sidorna spökar för mig.

2) Litteraturlistan! Blir nöjd varje gång jag refererar till en ny bok, så att jag kan bättra på littlistan. Det är samma hakning som med sidantalet, bah vill inte ha en kort och dålig littlista. Måste vara lååååång och innehålla tuffa böcker. Är hittills mest nöjd med att den inleds med Upplysningens dialektik av Adorno och Horkheimer. Känner att det sätter standarden lite. Alltså jag är en idiot, jag vet det.

3) Jag avskyr att refera till sidan 3 i en bok. Det ser så illa ut. Eller ännu värre, sidan xii. Det är liksom innan inledningen, man har inte ens tagit sig så långt. Gjorde just det, refererade till sidan fyra i en bok, och kommer nu att ägna mig åt att försöka hitta något att referera till på typ sidan sjuttio i alla fall. Är jag dum i huvudet? Svar ja.

Åkej det var allt. Klart slut från miffot.

Nr: 440

Fredagen är här, Musse är på väg hem, han utlovar ost och bröd och hoummous och jag tänker att "Jaa det låter inte illa alls". Känslan när man faktiskt har gjort något under dagen och på allvar kan tänka att ikväll ska jag fredagshänga med gott samvete, lyssna på lite Fleetwood, dricka litta böbbel och bara rent allmänt "unna mig", den är inte dum.

Nr: 439

Alltså blir ibland matt av folks idioti. Lyssnar på P1 till frulle och det handlar om tiggare och om folk ger eller inte ger. Och folk är såna jävla miffon. Säg att du inte vill, att du inte har råd eller inte känner för det, att du inte vill dela med dig av dina egna pengar, men dom här löjliga "Näe jag har som princip att inte ge för jag vill inte uppmuntra att man inte arbetar eller gör något mer konstruktivt" eller "Jag har som princip att inte ge för att det finns så mycket pengar och dom borde fördelas bättre och det ska inte läggas på individen utan det är systemet som ska ändras" eller min absoluta favorit "Näe jag ger inte för att jag vet inte vart pengarna går, jag kan ge mat eller rikskuponger men annars vet jag inte vad dom gör för pengarna". Alltså mänskligheten! Fräckheten att fattiga eller hemlösa inte ska få bestämma själv vad de vill göra för sina pengar, jag dånar. Om du ger ger du pengar, men att ta sig rätten att diktera vad den du ger till ska göra för dom pengarna, jag blir matt. Eller att mena att den romska kvinnan på gatan ska "göra något mer konstruktivt", det är fan ett hån. Gode tid. Och som filosofen i P1 säger, att låta bli att ge, "som princip", det ändrar ju inte på systemet. Om ingen ger här så åker ju de utländska tiggarna hem igen, men det tvingar ju knappast fram reformer vare sig i Ungern eller här. Det enda som händer är att vi slipper se dom. Och det är kanske det vi egentligen vill.

Nr: 438

Jaha govänner, jag har insett att det bara finns ett sätt att få Mary att sitta och skriva på sin uppsats, och det är att muta henne. Jo faktiskt. Sorgligt men sant, jag är som en femåring. jag måste ha något att käka under tiden jag skriver, annars blir jag helt knollrig. Men sen jag insåg detta har det gått framåt. faktiskt. Planen är att ha möget klart till opponering en vecka före bröllopet. (Det går bra att skratta, jag tar inte illa upp. Träffade några gamla lärare förra veckan och kommentarerna var "Dig har man inte sett på länge" samt "Varje gång jag träffar dig säger du att du skriver på uppsatsen....?". Man bah "Ja?")

Anyhoooow, sen jag insåg detta med att mutor funkar så har det gått bättre, som sagt. Har faktiskt varit riktigt duktig, i hela två dagar. OMG. Tänker att jag kan få iväg den för en första koll nästa vecka. Åh stackars min handledare, han är så rar och jag tycker så synd om honom. Gode. Tid. I alla fall, tänker att jag skiter i om jag blir kalasfet, om jag bara blir klar med den. och som Lillan sa, "Gift blir du ju ändå". Här tycker jag mig ana oändlig ät-potential. Men om jag uppsats-snacksar under februari så har jag ju i alla fall mars på mig att äta välling med gaffel, så det ska nog ge sig.

Idag slog jag på stort och köpte Eldorados dubbelkex, nu vet sådana där tjocka runda kex med choklad emellan. Världsagoda. Sådana har jag nommat till eftermiddagstet, så pass många att jag nu mår lite illa. Men, men, det är smällar man får ta. Man får ju offra sig lite för konsten, menar jag.

Nr: 437

Jag vet, jag veeet, det är ett jämrans Musse-tjat, men han är ju så underhållande. Imorse, innan han gick, fixade vi med tvätten. Han höll fram sin randiga halsduk och bah "Kan den här tvättas? Känn på den?". Den var alldeles stel och konstig. På frågan om vad som hade hänt med den blev svaret "Den hamnade i chokladmjölken....". Min vuxna karl dricker varm choklad på jobbet och tappar sin halsduk i muggen. Han är så söt att jag får ont i hjärtat ibland.

Nr: 436

Musse kom hem med ett paket från posten, ett paket innehållande en armékniv och en tändplånmojjäng. Han älskar sådana där friluftsattiraljer. Det första pucko-Mary gjorde var att fälla ut kniven och dra tummen längs med den och ba "Aj jag skar mig". Hur dum får man vara? Jättedum. Efter det lekte Musse med tändplånet i badrummet, och satte fyr på papper i badkaret. Ja jag säger då det.

Nr: 435

På tal om choklad så oroas Musse lite av att alla hjärtans dag är under uppseglande. "Vi ger väl inte varandra något, vi hoppar väl över det?" sa han lite lätt stressad redan för någon vecka sedan. Alltså, svaret på det är ju nej, vi ger inte varandra något. Inte tramsiga nallebjörnar, inte rosor, inte underkäder. Nada. Herregud.

Dock, jag kunde inte låta bli att mumla "Men choklad är ju aldrig fel...."

Nr: 434

Allright fick faktiskt i mig både gin och tonic och skumpa i helgen, så det kanske börjar ge sig. Det känns stabilt, för vad är Mary utan skumpan? Va? Inte möcket. Hett tips: Codorniu och choklad, ameh gud vad det var gott.

Det tråkigaste jag vet: tvätta håret. Herrejesus vad det tar emot. Värre än att raka benen nästan. Och det sistnämnda har jag inte gjort sedan början av juli, när jag hade, ja låt oss kalla det en liten incident. Jag fastnade med rakhyveln och det sa "raatsch" och sen fick jag dra bort en lång hudslamsa från hyveln och det slutade inte blöda på flera timmar. Got the scar to prove it, om man säger. Är liksom en liten ravin vid ena fotknölen, en långsmal ingröpning. Efter det vågade jag inte närma mig rakhyveln på en evighet, och nu är det vinter och jag har glömt bort det. Finns annat jag hellre gör än rakar benen. Äter choklad, till exempel.

Nr: 433

Idag: bästa lördagen på länge.

Den inleddes med en tvåtimmarspomenad i minus tretton och strålande sol. Alltså jag kan bara inte vara inne då. Musse låg och trynade men jag klädde på mig lager på lager tills jag kände mig som en rysk liten gumma och sen gick jag i parken, längs kanalen och på körrgårn. Åh. Nu ligger jag i soffan och läser och Musse hämtar filt när jag fryser och gör te till mig och lagar lördagslunch åt oss. Älskar att höra hur han hummar och fixar i köket.

Frös som baskat när jag kom hem efter promenaden och Musse bah "Jag har din favoritkjol här den kanske du vill ha" och så kom han med min fleecefilt som jag alltid har runt midjan. Han känner mig så väl!

Var lite orolig för att han skulle vilja se Melodifestivalen ikväll, det är det värsta jag vet men Musse är dessvärre oroväckande road. Jag bah "Jag kan kolla på film på dattan i sängen, det är lugnt". hans kommentar var "Jag tittar hellre på en animerad utomjording med dig än på Melodifestivalen ensam". Gulle!

Nr: 432

Igår var jag på lokal i Lund och träffade där på min gamla svensklärare från högstadiet. Jag sa hej och vi pratade lite och jag tror att hon blev glad att jag stannade henne men jag blir lika förvånad varje gång, nästan förolämpad, när folk känner igen mig. Hur kan man känna igen femtonåriga Mary i den snart trettiofemåriga diton? Hur? Wie ist das möglich? Som sagt, blir alltid lite ledsen, bah "Är jag lika ful fortfarande?". Svaret på den frågan är antagligen ja. Men i alla fall, hon såg väldigt fräsch ut och hade typ inte åldrats en dag. Såg bättre ut nu än när vi sågs för snart tjugo år sedan. Samma frisyr hade hon också, spikrak blond page med lugg. Hej Britt-Marie!

Och annars på fredagen? Jag har promenixat i parken med syrran, ätit en semla och lånat en bok om Nietzsche. I kväll blir det cocktails och sen Le Mis, som vi i branschen säger, på Operan. Med andra ord, jag klagar inte.

På tal om semlor, de senaste tio åren har jag konsekvent sagt att "Jag gillar inte semlor" och levt i tron att så är det. Har insett nu, sen jag ätit två i år, att det är väldigt gott. Lite väl sött, jag föredrar ju osötad grädde, men ändå. Gott och hederligt tantigt. Älskar tanter. Tänkte på mormor när jag åt den. Tänkte på alla eftermiddagar som jag har tillbringat hos henne, med te och kakor och korsord och tulpaner i en vas på bordet. Jag tänker bjuda mina barnbarn på bakelser och bubbel, varje söndag, lätt. En sån tant vill jag bli.

Nr: 431

Syrran och jag promenixade på stan igår. Dumt nog gick vi inom en skoaffär. Tittade på reahyllan. Hittade ett par döfina pjuck. Kom på den briljanta idén att dela på dom. Så nu har vi delad vårdnad! Det bästa med det är, som jag sa, att jag kan säga till Musse att syrran köpte dom och att jag bara lånar dom, och att hon kan säga till sin karl att hon lånar dom av mig. Så himla gött.

Inte för att Musse bryr sig och jag gör såklart vad jag vill med mina pengar och det finns ingen som gör av med mindre pengar är vad jag gör, det kan jag gå ed på, men ändå, jag är inte bekväm med att handla saker. Tycker att det är dåligt. Känner mig dålig när jag gör det. Om det inte är på Humana, på Humana får jag handla hur mycket jag vill. Älskar. Bästa affären i Malmö. Jag är inne där så ofta att jag snart skäms lite, dom tror väl att jag inte har något liv. Vilket är sant i och för sig, det har jag inte, men det behöver ju inte dom veta.

Nr: 430

Att leva ihop med Musse är ju onekligen som att vara tillsammans med farbror Melker. Jag har sagt det förut. Men så är det. Härom veckan fick han för sig, mitt i ett tv-program, att han skulle mecka med den automatiska kanalsökningen, varpå alla kanaler försvann och vi sen fick sitta och lägga in dom en efter en för hand. Jag varnade innan, "Vi tar den manuella, det är mycket bättre" men nejrå, här lyssnades det inte. Igår skulle kan göra äggröra och lyckades med konststycket att knäcka ägget vid sidan av stekpannan, på spisen. Och innan hörde jag ett rassel från köket och ett "Määäääry", då hade han spillt okokt ris över hela spisen och köksgolvet. Hur lyckas han? Det händer aldrig någonsin mig.

Fast jag ska vara snäll, just nu sitter han och läser trettionånting väldigt röriga sidor av min uppsats. Om inte det är ett bevis på kärlek så vet jag inte vad.

Nr: 429

Vi var ju som sagt hos Musses föräldrar i helgen och det var möcket släkt och umgänge och grejjer och på tåget hem satt vi och pratade. Det började med att jag frågade honom "Tänker du på hur du vill vara, vem du vill vara?". Det här är nämligen något jag tänker jämt på, hur jag vill vara och vilket liv jag vill ha.

För när vi satt där och pratade med en hel hög sextio-plussare så kände jag bara att "Låt mig aldrig bli som dom". Alltså, det var ju inget fel på dom, helt vanliga trevliga medelålders par som var så tråkiga att klockorna stannade! Min fasa är att bli sådan, att bli ett sånt par som inte umgås med några, som aldrig gör något och som ringer sina barn varje söndag och träffas och dricker kaffe och äter kakor när någon fyller år och säger "Jaha hur är det på"jobbet?" och pratar ränta och banklån. Alltså hellre skär jag upp handlederna är får det så, det är min mardröm. Så när vi satt där så så jag till Musse att "Ta inte illa upp men jag vill inte ha det så och jag vill inte ha ett sånt förhållande till mina barn som dina föräldrar har", att man liksom nästan inte riktigt känner varandra och inte pratar med varandra. Och han förstod mig och sa "jag vet inte ens om jag tycker om mina föräldrar" och jag tänkte bara att "Gode tid vilken tur jag har som har världens bästa familj och om det är en sak jag vet så är det att jag älskar min mor mest i hela världen". Jag var tvungen att mejla den ömma modern dan därpå och bah "Hur har du gjort, hur ha vi blivit såhär?". För vi pratar jämt och ses jämt och har så jämrans roligt ihop och vi umgås för att vi vill det, för att vi har kul ihop. Får jag välja umgås jag ju allra helst med min mamma och mina systrar, för det är dom absolut bästa jag vet.

Och jag är lite rädd för att Musse har potential för att bli sådär tråkig, jag känner att det hänger på mig lite att rädda oss från jämmerdalen, att se till så att vi inte blir så. För som en kompis sa, som Musse bodde ihop med innan, att bor man inte med Musse så träffar man inte honom, för han är inte så social eller bra på intiativ. Jag är så rädd för att han kommer att nöja sig med sitt dassiga jobb, att han tror att det är allt. Han har länge sagt det, att han kan nöja sig med ett nio till fem-gig och ett radhus i Staffanstorp, att han inte hart några ambitioner. Jag tror mer att det handlar om att han inte vågar ha ambitioner, att han inte har fått lära sig att man kan ha det, att man kan vilja mer här i livet. För jag vet att han vill mer, vet att han vill ha ett sådant liv som jag vill ha, ett liv med böcker och umgänge och där man pratar om idéer istället för tv-program.

Så på tåget hem lovade vi varandra att vi ska jobba på det, att vi inte ska bli tråkiga utan att vi ska göra allt för att bli sådana vi vill vara. Vi ska bli bättre människor, vi ska tänka stort, eller kanske framför allt våga tänka stort, våga tänka på hur vi vill vara och vad vi vill göra. Han ska skriva sin uppsats, jag ska skriva min, och vi ska utvecklas och lära oss nya saker och göra nya saker och tänka och prata och läsa och aldrig, aldrig någonsin bli sådana som inte vill ringa till barnen för att "vi kanske stör" (Här kommenterade Musse att om Barbara någosin har tänkt den tanken så har hon efter det ringt för att berätta det, vilket är min mor på pricken!) och som bara pratar om vilket köpcentrum som är bäst och vad det senaste barnbarnet har hittat på. Alltså. Dör.

Livet. Så jäkla svårt.

Nr: 428

Jag vill ju prata med er om livet, om hur man blir den man vill vara och hur man undviker att bli den man inte vill vara, om hur svårt det är. Måste bara äta lite först tror jag, samla tankarna. Återkommer efter morotssoppan.

Nr: 427

Ett bevis på att Musse och jag är som gjorda för varandra, om man nu behöver slika: när jag sa det här med att vi kollade på film med hans kille var hans första tanke "Shia Labeouf?". Som sagt, han har bra smak.