Nr: 575

Det är mysko det här med sinnesstämningen, och hur det går upp och ned. Ingenting har förändrats men plötsligt mår jag så himla bra. Som sagt, allt är precis som innan, men jag känner mig snygg och bra och tycker att allt är härligt. Det kan kanske ha lite att göra med att jag inte är sjuk längre utan känner mig helt som mig själv igen, men ändå. Nu sitter jag i sängen, där jag tillbringar största delen av min tid nu när jag är sans make, och det är så jävla härligt. balkongdörren är öppen, det är folk på gården, solen ligger på och jag har hängt upp ett citrongult gammalt sängöverkast från vår sommarstuga som ersatzgardin och den fladdar så avkopplande. Jag har jobbat lite under dagen, sökt ett tråkigt jobb och inväntar nu ett styck syster med vilken jag sen ska gå till en gemensam kompis och dricka vin. Och imorn ska jag på vernissage. Jag har det väldigt bra helt enkelt.

Lite trist känns det dock att jag är på så bra humör när inte Musse är här. Det är emellertid inte relaterat, det lovar jag. Däremot känner jag att jag är mycket mer social när jag är själv, och det oroar mig. Jag är ju konstant rädd för att vi är så tråkiga och inte gör något och kruxet där är att jag vill göra saker medan Musse inte vill det. Han vill typ inte ens umgås med sina kompisar. Oklart varför. Hade han inte haft mig att dras med hade han inte träffat någon. Och när vi då faktiskt gör saker och träffar folk så upplever jag ofta att han inte tycker att det är så värst kul, vilket stressar mig enormt och gör att jag blir tråkig och skärrad och inte vet vad jag ska göra av mig. Lagom sköj om jag bara kan koppla av och ha trevligt när inte han är med, jag vill ju ha kul med honom. Men alltså det här, jag tänker på det jämt. Hur jag vill vara och hur jag är. Hur blir man det man vill vara? Hur lever man det liv man vill leva? Jag önskar att jag visste.

Nr: 574

Inte för att jag vill tala om det här men idag var jag och anmälde mig på Arbestförmedlingen. Ni anar inte vilken ångest jag har haft för detta och hur nervös jag var i morse. Kvinnan som tog emot mig var väl rar och det känns ju i alla fall lite bra att ha en femårig universitetsexamen att komma med. De kanantagligen inte kan göra något för mig och hon var tveksam till om jag ens är berättigad a-kassa, så då kan man ju verkligen undra över nyttan med att skriva in sig. Dock, jag ser det som en politiskt subversiv handling att försämra sysselsättningsstatistiken för etniska svenskar mitt i livet. En får göra sitt för kampen, und so weiter.

Nr: 573

Jaha hörrni nu är jag hemma från dom småländska skogarna, sans make. Han ska vandra i fjällen, äta pulvermos och frysa. Det ska inte jag göra. Jag kommer däremot att leva ungkarlsliv nu utan honom är jag rädd. Det sjangserar fort vettni, framför allt när det gälelr maten. Är lite rädd för att jag de kommande tio dagarna kommer att leva på cornflakes och pannkakor, bara för att jag kan. Älskar frukostmat! Jag inledde det hela igår med att äta chips i sängen. Herregöö hur ska det här gå, undrar såklart vän av ordning. Jag säger bara att om det är pannkakor inblandade så kan det bara gå bra. Och därmed basta.

Nr: 572

Jobbigt läge att börja dagen med att gå igenom nattens twitterfeed och läsa typ en ziljon tweets om OS-invigningen och känna sig som lamaste människan i världen som missade det. Beckham på en motorbåt, corgis och drottning Elizabeth - det här kan ju ha varit den bästa OS-invigningen någonsin. Här satt vi och pratade om att vi borde starta en barnteatergrupp när det händer sådant på tv, gode tid! Vicken miss!

Nr: 571

Vi åker till Småland över helgen. Jag packar det väsentliga = gin rummy-reglerna och två kortlekar.

Nr: 570

Hushållet är gemensamt förälskade i Adam Scott och igår dök han upp i Parcs and recreations och vi bah "Åhhhh". Men alltså ni måste kolla på Parcs and rec, som vi som är lite hippa och nere med det säger. Det tog ett par avsnitt innan vi hajjade tjusningen, vi var ganska kalla inför det först. Det var inte alls vad jag väntade mig, det var nog mest det. Men sen, åh så bra det är. Har aldrig sett Amy Poehler i något innan men är förtjust. Så alltså - kolla!

Nr: 569

Jag är uppväxt i ett hem som kan beskrivas som ganska ordentligt könsrollskonservativt och stereotypt. I och för sig har jag en mor som fixar allt och som alltid målar och snickrar och donar och vars motto typ är "Ja men det går nog ska du se" men det var liksom så hemma att hon skötte barnen och hemmet och min styvfar mekade med bilen och klippte gräs och grillade på sommaren. Han är en riktig skånsk karlakarl, helt enkelt, som väldigt uttalat trodde på att dela upp sysslor efter kön. Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att han hade tjänat på en mer flexibel mansroll eftersom min känsla är att han och min mor under sitt äktenskap aldrig någonsin förstod varandra, men det vet jag ju egentligen inget om, även om det känns ganska rimligt. Nu råkar jag vara gift med en man som är i princip motsatsen till min styvfar (däremot råkar han vara ganska lik min biologiska far, vilket jag ibland tycker är lite lustigt) och trots att jag är vuxen så kan jag fortfarande tycka att det är lite, ja nästan lite exotiskt med män som min man, uppvuxen som jag är. Och det ska erkännas, jag formligen älskar att vara gift med någon som läser poesi, som älskar rosor och koltrastar och som när han kommer hem från jobbet hojtar "Älskling, googla vetelängd!" och sen ställer sig och bakar, iförd världens fulaste shorts och omaka strumpor.

Nr: 568

Det är innerlig tur att jag inte har Instagram för dagens lunch hade sannerligen inte gjort någon lycklig. Jag rensade kylen och resultatet blev vitkål kokt i klyftor och ugnsbakad kålrot och broccoli. Alltså ni hör ju. Enda anledningen till att det inte var en kapital besvikelse var ju för att jag hade noll och inga förväntningar innan jag högg in.

I övrigt har jag lånat en bok med titeln Verklig lycka, om positiv psykologi. Det känns onekligen väldigt amerikanskt, de är ju förtjusta i sitt eviga positive thinking.

Jaja det var allt.

Nr: 567

Och för den som oroligt undrar om sommaren har blivit bättre för mig så kan jag svara nej. Och på svar om varför så kan jag berätta att jag tillbringade torsdagsmorgonen och förmiddagen på akuten eftersom jag fick en härlig allergisk reaktion mot antibiotikan jag har käkat. Nässelutslag en masse, hjärtklappning, hemsk ryggvärk som gjorde att jag inte kunde sova för det tryckte så på lungorna när jag låg ned, svårt att andas, domningar och stickningar i armarna, you name it, allt som stod i bipacksedeln fick jag.Good times.

Och akuten hörni, vilket ställe. Musse följde mig dit och när vi kom in stod tre tanter och skvallrade utanför inskrivningsbåset. Inget gav oss så mycket som en blick ens. Till sist hasade en av dem, som gick med krycka, sig fram och bah "Söker du vård ellör....?". Mmmm det gör jag. Då fick jag ta en lapp och fylla i. Det var ingen före mig men sen fick jag stå och vänta med min kölapp och min ifyllda lapp om varför jag "sökte vård" tills det behagade henne att trycka fram mitt nummer. Därefter behövdes det två stycken för att skriva in mig. Alltså dör. Är det såhär regeringen friserar sysselsättningssifforna? Är det här anledningen till att det är så låg arbetslöshet hos etniska svenskar mitt i livet? När jag sen väl blev inhämtad och maken gick såg han hur de skvallrade om mig när jag gick därifrån. Gött!

Och sen, fick en sjukt osexig sjukhusfrock och blev inkörd på medicinakuten och låg sen precis vid sjuksyrrornas station och hörde alla deras samtal och mest pratade de om att de hade så lite att göra, dom hade bara en patient (det var jag!) men trots det fick jag vänta på läkaren i tre timmar. Orka! Och det känns aldrig som att någon lyssnar eller förstår eller ens bryr sig det minsta. Hatar dessutom att prata om sjukdomar eftersom jag tycker att det är lite underklass att vara sjuk. Så vi glömmer det nu va, glömmer och går vidare. Hej vad det går.

Nr: 566

Jaha så jag försökte vara lite vuxen och ansvarsfull och ta tag i min ledsenhet och ringde vårdis och bokade en tid hos en av deras psykologer. Mycket kan mann ju säga om vårdis (och det mesta vore inte positivt, att ständigt komma till en ny läkare som inte bryr sig gör ju ingen glad) men jag har haft tur med att få snabba tider på sistone. Alltid något, tänker den duktiga idioten som ät tacksam för det lilla. Så, jag satt och väntade och hoppades att han skulle visa sig vara en i alla fall medelålders stabil gube som man kunde prata litta med. Hade jag fel? Ja. Han var max trettio, med hipsterrutig skjorta och han var så sjuuuukt dålig. Det enda han sa var typ "Men gå och träna".  Jag var så tydlig med vad jag ville ha hjälp med, att bryta mina negativa tankemönster och att kanske bli lite bättre på att hantera livet, men han var bara helt inne på att det enda man kan ändra på är sitt faktiska beteende, så då måste man göra saker. Som att gå och träna. Jag bah "Ehhh att jag går och tränar gör ju inte mig mindre ledsen över min barnlöshet" var faktiskt exakt vad jag sa när jag opponerade mig och menade på att det här inte var vad jag hade väntat mig. Det fick jag dock inget svar på, bara ett "Amen bra att du säger det". Och så fokuserade han bara på att jag är arbetslös och att det är en "jättejobbig situation", men det är inte det jag ser som det mest avgörande för min psykiska hälsa, om jag ska vara ärlig. Inte heller är det det som definierar vem jag är. Och som maken sa också, "Malmö är för litet för att man ska vilja gå till en psykolog man kan träffa på Tempo till helgen". Inte för att jag någonsing går ut längre, men ni hajjar. Han kändes som någon som kan dyka upp i ens bekantskapskrets när man minst anar det. Kollade dock upp honom på Facebook, vi hade inga gemensamma vänner. Alltid något. Men det vill man ju inte heller göra känner jag, hitta sin psykolog på Facebook. Tänker nu ringa och avboka de två besök vi bokade in för det känns totalt meningslöst. hade först tänkt ge honom en chans till, men varför? Gode. Tid.

Nr: 565

Det finns verkligen ingenting att säga. Jag är ledsen varje dag, men det är också allt jag är. Syrran säger: försök att tänka på det som är bra. Men hur ska jag kuna göra det när det enda jag tänker på är allt som är dåligt, på allt jag inte har. När jag tänker på att jag inte har något av det jag vill ha. Så alltså. Det finns inget att säga.

Nr: 564

Men i alla fall, on a happier note kan jag meddela att jag tar emot det dåliga sommarvädret med öppna armar. Alltid något att det regnar och jag kan sitta inne och läsa med något som i alla fall lite kan liknas vid gott samvete. Riktigt gott samvete har jag ju aldrig eftersom jag är värdelös och inte gör något, men ni hajjar.

Nr: 563

Har sommaren blivit bättre? Jag kan ärligt säga nej, efter att ha varit till vårdis ännu en gång och efter att ha fått ännu en omgång antibiotika. Alltså dör. Grät när jag gick därifrån i måndags. Orkar inte. Är typ förlamad av tråkighet och värdelöshet och vet inte vad jag ska göra. Är livrädd för att jag gör Musses liv sämre och tråkigare och att han när som helst ska inse det och bah "So long sucker". Det vore ju bra för honom, i och för sig. För mig, not so much.

Jag förstår faktiskt inte varför jag skriver här för jag har absolut ingenting av värde att säga till någon.

Nr: 562

Saker man lär sig på Twitter, om man inte redan visste det innan: journalister är vääääldigt fulla av sig själva. Lordy. Som vore dom den fria världens beskyddare, så höga tankar har dom om sig själva.

Nr: 561

Men hej lilla blöggen! guud vad jag skäms som har lämnat dig så, vind för våg liksom. Lo siento. Men det blir så ibland. Mitt frånfälle har orsakats av två jobbiga tandveckor när jag allt som oftast trodde att jag skulle dö samt en väldigt spexig vecka med antibiotika för ännu en erbarmlig urinvägsinfektion. Ja ni vill kanske inte veta men tough luck säger jag. Oy ve. Sommaren har inte riktigt levererat, om en säger. Har även fått ett antal "Tack men någon som inte är fet/ful/dum i huvudet har redan fått jobbet", och det blir man ju alltid glad av, know what I mean? Gode tid. Vad jag också har fått är ett mejl från Norge med en lista på alla som sökte tjänsten där samt vilka som ingår i bedömningsnämnden. Lär ju ta ett par månader innan dom får häcken loss, sommar och allt som det är, och professorer över lag är väl inte kända för snabba ryck. Skrattade och sa till Musse att det skulle bli en bra film/bok, en misslyckad akademiker som gör allt för en doktorandtjänst och söker upp alla andra sökande och eliminerar dom, en efter en. Eftersom det här typ handlar om världens mest misslyckade människa (moi, om någon undrade) så skulle det hela sluta med att tjänsten dras in och jag får jobba som handläggare på Kassan resten av livet. Gode tid. Det kommer att hända, promesso.

I övrigt så är livet erbarmligt tråkigt, både jag och maken är rörande överens om det. Något måste göras. Igår nämndes Botswana. Nämen, inte så troligt, men gud, dör om inget händer snart. 

Jaja nog med gnäll. I övrigt så har dagen tillbringats i köket, vi har lagat mat och lyssnat på musik och druckit rosita.

Nr: 560

Jag var ute på stan innan och gick förbi en körrka som där nog precis hade varit skolavslutning i och jag dog lite! Finklädda mellanstadiebarn som höll föräldrar i handen. Åh jag blev helt varm om hjärtat. Hoppas dom får ett fint sommarlov.

Nr: 559

En ärlig fråga: Vem i hela friden köper Orrefors inte bara horribelt fula men även vansinnigt smaklösa "glaskonst" - sällan har citattecken varit lämpligare - i form av läppstiftshylsor och nagelacksflaskor? Vem? Alltså jag blir ledsen när jag ser det.

Fast jag kom på det, målgruppen måste vara dom som kallar högklackat för "heels". I rest my case.

Nr: 558

Osunt beteende: jag fantiserar om att Norge ska ringa och be mig komma på intervju. Förstår dom inte hur mycket jag vill ha det?

Men, Norge ringer inte. Istället: äter glass och har tråkigt. Alltså, jag har så genuint tråkigt att ni anar inte. Måste dessutom sluta äta. Det här är tredje lådan glass jag gör slut på på två dagar. Skyller i och för sig lite på tanden, men ändå. Inte okej. Tofuglass och havreglass, för den som undrar. Kunde man bara göra god veganost också så skulle jag vara helnöjd.

Nr: 557

Åkej jag skäms kanske lite över det här men jag läser (obs följer inte) Göran Hägglunds tweets och vad kan jag säga, han är ganska rolig. Verkar väldigt sympatisk. Om man undantar hans hopplösa politiska åsikter, vill säga. En bonus är ju att man slipper höra hans pipiga röst.

Drömmen: att Maud också börjar twittra.

Nr: 556

Sak jag gör typ en ziljon (närå men nästan) varje dag: Kokar upp tevatten som jag sen glömmer bort för att jag, när det väl är klart, har fastnat i någon bok/artikel/valfritt mög på nätet. Varje dag. Slår aldrig fel.

En annan sak jag gör med mitt te är att jag fortfarande häller upp vatten som om om jag skulle få plats med mjök också. Sitter väl i handleden, tänker jag, vattenmängden.

Nr: 555

Följande samtal utspelade sig chez Masse igår när jag hade kommit hem från käkkirurgen:

Musse: Var du en modig säl?
Mary: Men, så kan du inte säga! Sälar är tjocka!
Musse: Sälar är söta.
Mary: Ja jag var jättemodig!

Men jag VAR faktiskt jättemodig, jag blinkade inte ens när han stack mig med tre stora sprutor. Och sen borrade han sönder tanden och det var väl inte det trevligaste jag varit med om, det måste erkännas. Men han var supertrevlig och väldigt pedagogisk och "Sen kommer jag att förklara exakt vad som händer och vad jag gör....". Så rart. Jag väntar med att säga något om hans kompetens tills det har läkt utan bekymmer, jag har hört så många skräckhistorier om folk där dom har glömt en bit tand och så blir det infekterat och grejjer, är dörädd för det.

Men såhär:
Det värsta med att operera ut en tand: det gör ganska ont när bedövningen släpper.
Det bästa med att operera ut en tand: man får vara konvalescent och äta glass och läsa Svensk damtidning.

Nr: 554

Förra veckan slutade med en ganska tråkig helg som följde på ett cellprovsbesök och allmänt tråkiga jobbansökningar. Man skulle ju då kunna hysa en viss förhoppning om att innevarande vecka enbart skulle kunna innebära skoj och gamman, men eftersom den inleds med en visdomstandsoperation ikväll så vete honken. Är lite rädd. Alltså, jag är inte en sån mes som är rädd för sprutor eller så men tänder och munnen, det är så räligt. Och har hört massa skräckhistorier. En vanlig utdragning är en baggis, det har jag gjort massor med gånger (har dragit ut fyra vanliga tänder och en vidsomstand) men just när dom måste operera och knäcka sönder tanden, aje. Också - kommer att svida rejält i plånboken.

Annars då? Jag tänker konstant på mitt hår, ännu mer än vanligt, eftersom det är katastrofalt fult. Har dock inte råd att klippa mig så egentligen vet jag inte varför jag bryr mig. Tänker också att jag ska göra fusksill till midsommar. Jag har aldrig någonsin tyckt om sill och har aldrig ätit det vare sig till jul eller midsommar, men är nu sugen på att fixa auberginesill till maken. Han är inte road, kan jag meddela. Stackarn har fått stå ut med soyziki i helgen. Alltså soygurt, det är inte jättegott. Men med tillräckligt mycket vitlök dödar man smaken och det blev faktiskt god tsatziki. Han är bara gnällig. Näe, auberginesill med tångkaviar, han kommer att älska det tror jag bestämt. Stackars man.

Nr: 553

Har sökt fler jobb. Inget som jag vill ha sådär överdrivet mycket, inte om man jämför med forskartjänsten, men som hade varit helt okej. Alltså, jag vill ju ha dom, för att jag måste ha ett jobb. Men liksom, det känns så sjukt olönt. Helt uppriktigt, jag vet inte vad jag ska göra för att få ett jobb. En examen gör ju ingen skillnad.

Nr: 552

Vi var på galej i lördags. Musses ena syster hade typ disputerat, blivit specialist inom sitt område. Så det var massa folk och hyrd lokal och väldigt trevligt men eftersom vi är som vi är så insåg vi raskt att ett utmärkt sätt att prata med folk men slippa mingla är att utnämna sig själv till bartender. Så det gjorde vi. Det behövs ju alltid hjälp med att hälla upp välkomstdrinken och grejja och det bästa som finns är ju att ha något att göra. Väldigt trevligt. Och för att slippa dansa efter maten så intog vi köket. Älskar att ha en man som glatt ropar "Kökstjänst" och tar på sig förklädet och styr över diskmaskinen. Det var en sådan där supersnabb och effektiv storköksdiskmaskin och Musse blev helt förälskad i den och ville aldrig sluta. När det till sist inte fanns mer att diska blev han helt besviken. Musses syster oroade sig över att vi inte hann ha kul men det var den roligaste fest jag varit på på länge. Är man lite socialt inkompetent så gör det mycket att ha ett kök att med god anledning gömma sig i. Fast jag dansade lite också. Faktiskt.

Nr: 551

Föregående inlägg föregicks av en utflykt till den mest debila av modebloggar. Silly me, I knows. Eller när jag tänker på det, det är kanske inte ens mode, bara någon märklig lifestajl-grej som går ut på att blogga om doftljus och älsklingsväskorna. For realz? Jag vet inte. Jag försöker att se mode som ett legitimt intresse (Man kan ju fråga sig varför kvinnors intressen alltid ska skuldbeläggas och ses som innehållslösa medan män får lägga pengar och tid på vad som helst utan att dom anklagas för att vara ytliga och korkade?) och det är det ju såklart också, men när man bara ägnar sig åt yta och att köpa saker, jag är ledsen men jag tycker att det är värdelöst. Oavsett vem som handlar och vad det är som handlas. Kläder, sportbilar, klockor, handväskor. I don't discriminate.

Nr: 550

Btw, folk som kallar sina barn för prinsar och prinsessor, gud vad jag hatar det. Helt efterblivet är vad det är.

Eller för den delen använder ord som "tee" och "heels". Gud, jag går lite falling down på dom känner jag, orkar inte med idiotin idag. Då är ju inte the internetz rätt ställe att vara på, kanske vän av ordning invänder, och det har du så rätt i.

Nr: 549

Jahapp, då var ansökan inskickad! Klickade på send igår, efter att ha fått hjärnblödning av ännu en onlineansökningssajt, som jag dessutom inte förstod, vare sig på engelska eller på norska. Dom bah "Jaha hon kan inte ens läsa innantill den går i dokumentförstöraren....". Alltså, jag tycker att det är en jättebra ansökan och att mitt projekt är helt jävla astufft men vafan, det känns ju inte ens lönt att hoppas. Men jag satt igår och läste min text för femhundrade gången och tyckte helt ärligt att det var typ det bästa jag har skrivit någonsin, rent textmässigt. Så det har jag i alla fall lyckats prestera. Alltid något.

Det enda jag vill nu är typ att titta på tv-deckare och äta chips, men se det ska jag inte göra för idag åker vi till Småland över helgen, till Musses päron. Och jag är lite orolig för maten. Det är jobbigt redan innan att jag är vegetarian och jag har bett Musse att inte säga något om veganismen, men nu känner jag att det är lite jobbigt. Dels är det jobbigt för att jag inte vill äta mjölk och ost och grejjer, och dels är det jobbigt för att nu kommer jag att äta mindre, att tacka nej till en hel del, och det kommer inte att tas emot väl.

Svärmor menar väldigt väl, men det är ett konstant, oupphörligt kommenterande om vad man äter, att man måste äta mer och att vi äter så lite och "Ni är så smala och ta mer nu", gärna följt av att hon lägger upp mer mat åt en. Och det funkar så katastrofalt dåligt på mig. Jag har aldrig tyckt om när någon lägger upp mat åt mig eller gör en smörgås åt mig (det var ungefär det värsta jag visste som liten, man kunde alltid räkna med att det blev fel med alldeles för mycket smör eller något annat räligt) och jag tycker definitivt inte om när andra kommenterar vad eller hur jag äter. Framför allt tycker jag inte att man gör det. Jag är en vuxen kvinna som äter det jag vill, om jag äter mycket eller lite av något är inget någon annan behöver bekymra sig om, ännu mindre kommentera, såvida det inte är hälsovådligt. Och det här stressar mig något enormt. Redan nu, innan vi åker, tycker jag att det här är jobbigt. Och är stressad. Att hela tiden behöva försvara sig och säga "Nej tack och jag är nöjd och jag önskar inte mer", alltså jag blir helt matt. Mormor höll också alltid på så. Det var ett evigt mattjat och åt man lite var det dåligt, men åt man mycket var det lika illa. Allt skulle bli mycket trevligare om jag fick äta ifred. Jag tänkte på det när syrran och jag hälsade på vår far på Öland, och jag efter ett tag kom på varför jag kände mig så avslappnad och trevlig, det var för att det inte en enda gång sas något åt det hållet. Vi lagade mat och han gjorde rabarberpaj och när vi åt så var det "Är alla nöjda? Någon som önskar mer?" men inga andra frågor. Inget tjat. Så sjuuuukt skönt.

Hur som helst, jag känner att jag i alla fall har blivit mer vän med veganismen, och det känns ju bra. Jag har lärt mig att dricka te utan mjölk, att äta gröt utan mjölk samt insett att tofuglass är väldigt gott. Wohoo! Än så länge känns det i och för sig mest som om jag bara har tagit bort saker, utan att lägga till något, men det ger sig vad det lider tänker jag. Får jag den där tjänsten bara så har jag råd att handla mat igen. Och kanske klippa håret. Det hade behövts.

Nr: 548

Jag skriver på min ansökan. På fredag ska den vara inne. Det har känts jättebra, jag tycker att min projektbeskrivning är så sjukt bra och spännande men så igår bara kände jag att vafan, det kommer alltid att finnas någon som är bättre än vad jag är. Jag kommer aldrig att vara den någon väljer framför någon annan. Och det är så jävla synd eftersom jag skulle göra det så bra och det finns typ inget annat jag hellre vill göra. Blev jätteledsen och arg.Va ska man göra då? Va?

Imorse vaknade jag med hemsk nackspärr. Ena sidan av nacken och ryggen är helt hopsnörpt. Sjukt ont gör det. Kan typ inte röra mig.

Jaja det var väl allt. Återkommer när jag har skickat in eländet.

Nr: 547

Imorn åker mor, syrran och jag till Fräckastan för att fira syster nummer tvås födelsedag. Jag åtog mig att baka piroger till tågfrullen/lunchen. Är inte så förtjust i jästdegar som ska knådas och kavlas och grejjas med. Har nu lite ångest. Fyllningen är klar och luktar kalas. degen är snart färdigjäst. Men alltså det kan bli jättedåligt. Tur att jag är själv hemma i alla fall, så att maken inte är här.

Jobbig grej när vi var på Öland: vi åkte till ett getostysteri. Alltså, varför, VARFÖR, kunde vi inte gjort det för bara en månad sen, när jag åt ost? Det var en plåga! Syrran och vår far smakade och handlade och jag bah "Ladiladila" och tantan bakom disken "Vill du också smaka?". Nej tack sa jag. "Tycker du inte om ost?" frågade hon då. "Joo jätemycket....". Åh! Det var inte lätt. Till helgen planerar jag att äta första pizzan utan ost. Undrar hur det är.

Nr: 546

Igår sa Musse: "Mina ben är alltid på väg till dig". Det tyckte jag var litta rart.

Nr: 545

Måste bara säga att jag ÄLSKAR dig som googlade dig hit via "monogami ur ett ekologiskt perspektiv". Vad innebär det? Do tell? Tror desvärre dock att varken du eller du som var ute efter "Carolina Gynning favoritbutik" hittade riktigt vad ni sökte. Sorry. Bättre lycka nästa gång.

Nr: 544

Men alltså förlåt för tystnaden. Jag var på Öland för en lite minisemester och nu håller jag på med min ansökan och till helgen ska jag till Fräckastan. Lilla blöggen kommer ikläm då förstår ni.

Pratade med en bekant innan och var tvungen att säga vad jag gör för tillfället det vill säga pysslar med ansökan och varje gång är det som ett ticks, jag bara måste lägga till "Alltså jag kommer ju inte att få tjänsten men.....". Hjälp. Musse läste igår. Jag bah "Men hatar du mig nu för att jag är dum i huvudet? Vill du skiljas för att jag är så dålig?". Han svarade "Nej" på båda frågorna.

Nr: 543

Pratade med mor på telefon innan. Hon bah "Minns du när jag skulle ut och köra och tog fel medicin, jag tog en sömntablett....?". Älskar min mor.

Nr: 542

Öppet brev till Game of Thrones manusförfattare: När ni nu har gått bananas på explicit sex var och varannat minut så skulle jag väldigt gärna vilja, någon enda gång ibland, se ömsesidigt sex, dvs sex som inte innehåller 1) horor, 2) våld eller 3) incest. It boggles the mind, I know, men jag har hört att det förekommer. Get on that.

Jag blir helt ärligt matt och jävligt ledsen av att ständigt se hur kvinnor reduceras till saker, som kan köpas eller säljas och som aldrig har någon egen talan. Och så svär man sig fri med det gamla vanliga att "Vi skildrar en sexistisk tid, det innebär inte att serien i sig är sexistisk yadiyadi". Jo, det är precis vad det innebär, det innebär att man säger det och sen viftar med det som en fribiljett med vilken man kan visa hur mycket tuttar och våldssex och lesbiska têt-à-têter som helst eftersom det "bara skildrar en sexistisk och våldsam tid hörrni alla femenister så bli inte upprörda nu guud ni sabbar ju allt har ni ingen humor". Att det enda bögparet visas ytterst modest, det är lite kyssar och tafs men det är allt, säger väl ganska mycket. Det tilltalar ju inte den stora målgruppen aka unga heterosexuella män, såklart. Och ja det finns flera kvinnor med makt och agens, det gör det och jag älskar Danaerys givetvis men det räcker fan inte. Jag pallar inte mera. Jag känner mig tillintetgjord.

Igår läste jag ett debattinlägg i SvD tror jag det var, skrivet av två förläggare, som handlade om om obalansen i barnböcker vad gäller huvudpersonernas kön. I bilderböcker riktade till mindre barn är det en övervägande del av böckerna som har en pojke i huvudrollen, detta eftersom flickor antas kunna läsa och engagera sig i flickor OCH pojkar, eftersom pojkar är allmänmänskliga, medan flickors erfarenheter givetvis bara berör andra flickor och inte är något som rimligtvis skulle kunna intressera pojkar. (Tilläggas ska att detta ändras sen när det kommer till ungdomsböckerna, där det är övervägande böcker med flickor i huvudrollen som ges ut, eftersom många pojkar slutar att läsa och därmed inte är intressanta för förlagen. Något att också uppröras över, på andra sätt. Jag vet.) Och så, dum som jag är, läste jag kommentarerna. Jag behöver väl inte säga så mycket, kontentan var att feminister är dumma i huvudet och pinsamma och "Betalar mina skattepengar det här?" och "Herregud nu skämmer Sverige ut sig och barn svälter i Sudan" och där någonstans gav jag upp, skakade händerna uppgivet i luften och sa till Musse "Men GUD vad är det för fel på folk?". Han bah "Jaaa men det där är 80 procent av Sveriges befolkning, minst".

Ser vi kanske ett samband här? Med att pojkar inte antas kunna/vilja läsa om flickor och att flickor blir statister och så småningom kroppar och inget annat. Och vad gör det med flickorna att aldrig få ha kvinnliga förebilder, vad gör det med oss när vi från tidig ålder får lära oss att det är pojkarna som agerar och att det är dom vi skall se upp till? JAG, en intelligent och välutbildad vuxen kvinna blir ledsen av det men jag är ju ändå medveten om obalansen, jag kan reflektera över det utan att låta det bestämma min världbild, men små flickor? Unga tjejer?

Och dessa människor, VARFÖR skulle det vara så farligt att tänka lite? Jag vill ju göra världen bättre, hur idiotiskt det än låter, jag vill att det ska finnas en grundläggande drivkraft att utvecklas, att ifrågasätta, att förändra men de här som kommenterar, för de är varje ansats att ifrågasätta något ett personligt angrepp på dem och deras infantila och misogyna värld. Livet är inte ett nollsummespel, vill jag skrika så högt att de hör, man måste inte ställa saker mot varandra, det ena tar inte ut det andra, man FÅR LOV att diskutera könsobalansen  i barnböcker utan att någon måste dänga "barn svälter i Afrika skärp er"-argumentet i huvudet på vederbörande. Det är också enda gången de tänker på barnen i Sudan men visst they come in handy i det här läget, det måste ju erkännas. (Det är ungefär som alla köttätare som enda gången de bryr sig, eller rättare enda gången de säger sig bry sig om hur slaktdjuren har det är när det kommer till halalslakt och de med illa dold xenofobi engagerar sig "För det ska vi baske mig inte ha i Sverige för det är djurplågeri". Lol. som att det är bättre med en bultpistol i pannan. Jag har mina dubier, om man säger.) Jag tänker också uppgivet och lite ledset och kanske inte särskilt snällt att det är de här människorna som skaffar barn och uppfostrar dem till att hata kvinnor som inte rakar sig under armarna, medan Musse och jag, som skulle uppfostra Hieronymus och Mildred till tänkande människor, aldrig kommer att få chansen att göra det.

Ja. Dagens rant. Var tvungen att få det ur mig. Lo siento.

Nr: 541

Här började jag skriva ett vansinnigt tråkigt inlägg om min frukostgröt. Men snälla nån. Det finns ju gränser. Insåg även jag och raderade eländet.

Nr: 540

Gode tid jag ÄLSKAR statistiken över trafikkällor till lilla blöggen, är helt hooked på den nu. Dagens googlingar: "Dave Gahan 50 år" och "Woody Allen flygrädd". Jag blir så nyfiken. Vem är ni som googlar. Vad vill ni? Blir ni besvikna när ni hamnar här? Så många frågor. I alla fall, välkomna.

Nr: 539

Twitter upplyste mig idag om att Dave Gahan fyller 50 år idag. Detta tog jag som incitament att ägna mig åt lite good old fashioned bildgooglande och det kan konstateras att karln fortfarande är väldigt snygg. För att ha knarkat sig sönder och samman en gång i ti'n har han åldrats väldigt väl. Jag tyckte ju i och för sig att han var het även under Ultra-tiden, det ska ju erkännas. Detta fick mig även att inse att jag äntligen har ett svar på fråga nummer 6 i Bs utmaning, "Vilken kändis vill du ligga med?".

Well hello, lover.

Nr: 538

Igår var en väldigt jobbig vegandag. Jag vet, jag vet, jag har valt det själv och jag ska inte gnälla, men lite måste jag få prata om att det är jobbigt. Vegansk mat känns ju inte som några större problem, mycket av det jag äter är veganskt har jag insett, eller kan lätt göras veganskt. Easy pieces. Men allt annat, allt det roliga, allt det göttiga, det är så jävla svårt. Det gör mig lite ledsen att mitt te inte längre är gott och därmed inte längre gör mig glad. Ni känner inte mig men jag dricker flera liter te varje dag, jag älskar mitt röda te med mjölk i. Och det gör mig ledsen att min välling numera är något jag pinar i mig, tack vare havremjölken. Och igår, det enda jag ville ha var glass och gottis. Mjölkchoklad! Åh! jag köper det ju nästan aldrig ändå på grund av inga pengar, men ibland, ibland kan man ju få lov att göra det. Och så tänkte jag att "Jamen jag kan köpa lite bananer och frysa in så kan jag göra egen milkshake det funkar ju säkert med havremjölk" och så gick jag över Möllan och förbi en liten grönsaksaffär som hade bananer för en femma kilot och "Åh så bra!" men sen KUNDE jag inte handla för det enda jag tänkte på var hur dom var producerade och transporterade och på gifter och utsläpp och det var såklart inga ekologiska kravbananer och efter det fick jag lite kramp och gick hem och lade mig på sängen med huvudvärk. När Musse kom hem gottisgnällde jag och han bah "Men jag ska handla något till dig, lite fin ekologisk frukt" varpå min respons var "Jag vill INTE ha frukt, kommer du hem med frukt slänger jag den på dig". Men alltså förstår ni, jag är rädd för att jag kommer at bli alldeles knollrig i huvudet av det här. Det känns inte friskt. Tom Regan skriver i någon bok att "se det inte som att du ger upp en massa saker, se det som att en värld av ny spännande mat öppnar sig istället" och jo det gör det ju förvisso, och mycket av veganmaten ser ju sjukt god ut och jag blir alltid döinspirerad av alla veganbloggar- och sajter jag kollar på, men som sagt, allt det göttiga. Men mjölken alltså. Det känns just nu värre än osten.

I alla fall. Musse köpte chips och sen tittade vi på en deckare och då kändes det lite bättre. Lite.

Nr: 538

Jag fullkomligt älskar att någon hittade hit genom att googla "Göran Hägglund tänka på vad man äter". Åh ja! Kanske var det Göran själv! Hoppashoppas.

Gillar även googlingen "tysk uppsats opponering 2012". Jag har ett tips: betablockerare. Lycka till.

Nr: 537

Åkej twitter alltså, guuud vad det känns jobbigt. Jag fattar verkligen noll, och det enda jag letar efter är en gilla-knapp. Varför finns inte det? Igår kände jag mig verkligen som den töntiga pluggisen som ovetandes har kraschat en fest som bara skolans populära tjejer var inbjudna till. Liksom "Ahh vad gör jag här jag vill hem nu ingen tycker om mig.....". Den känslan. Ska försöka. Men vette honken alltså. Tror inte att det är för Mary. Och liksom, jag har Facebook, jag har mejl, jag har blöggen, varför skulle jag behöva ännu en sak att kolla och uppdatera? Och det är ju inte så att jag någonsin kommer att våga interagera med de andra som jag inte känner, de coola typerna. Oh well, det är ju inte så att någon tvingar mig. Vi får väl se.

Nr: 536

Jag insåg just att min stora idol Jessica Gedin finns på Twittör är lika med måste börja twettra nu! Anledningen till att jag hänger på twitter nu är ju såklart att jag ska försöka skriva ihop den där forskningsansökningen (det går bra att skratta) är lika med jag förhalar och gör massa annat. För det är ju så jobbigt, så fort jag sätter mig ned så inser jag hur lite jag kan och hur många böcker jag måste låna och hur mycket det finns att lära sig att jag blir alldeles matt. Obsobs det är ju det bästa jag vet, att känna att jag lär mig saker, men ändå, ibland är det lite tröttsamt. Anyhooow, Twettör var det. jag började skapa ett konto och fastnade sen på användarnamn. Mary i kombination med mitt efternamn var ju, till ingens förvåning, taget. Bah vad ska jag då heta? Jag HETER ju Märy, det är ju jag. Och jag vill inte vara någon annan jue. I alla fall. Ska försöka. Meddelar hur det hela avlöper. Laters.

Nr: 535

Nu har jag sökt fem jobb på en timme. Typ. Får jag titta på Bridesmaids nu? Snälla?

Nr: 534

Åkej, ska vi prata lite allvar nu? Om fattigdom och människors totala brist på empati? Ja jag tror det. Om P1-dokumentären om Frida, som inte har några pengar och inget jobb. Eller som jobbar när hon får jobb, lite här och var. Som har så lite pengar att hon inte har råd med mat, så att hon går ned i vikt så mycket att hennes mens försvinner. Som ibland stjäl toalettpapper på restauranger, för att hon inte har råd att handla. Näe det är kanske inte mästerlig dokumentär, det tycker jag väl inte, men den är värd att lyssnas på. Framför allt tycker jag att man ska läsa kommentarerna och fundera över var solidariteten och medmänskligheten har tagit vägen och hur det kommer sig att så många har anammat den nyliberala retoriken som går ut på att det är ditt eget fel om du inte är en framgångsrik entreprenör och där den första tanken inte är "Åh naj stackars henne vilket ruttet system" utan "Varför sitter hon där och gnäller och mina skattepengar ska verkligen inte finansiera hennes slackerliv JAG har minsann tagit mig igenom juridikstudier på massa extraknäck och jag klarade mig det kan hon också göra om hon bara vill!". Alltså vad är det för FEL på folk? På allvar. Vad är det för fel? Hur kan man vara så.....så fullkomligt hjärtlös och avtrubbad? Något av det värsta jag vet är människor som enbart utgår från sin egen lilla verklighet och lilla erfarenhet och som inte för ens en sekund kan eller vill tänka att andra kanske, bara kanske, är annorlunda och att det som gäller för mig kanske inte är giltigt för alla. Att hon visst har en bostadsrätt upprörde många. "Då är hon ju inte fattig, om hon sitter på en lägenhet i halvmiljonklassen". Men OCH? En gång i ti'n kunde hon köpa en lägenhet. Bra för henne. Det är baske mig ofta billigare att bo i bostadsrätt än hyresrätt. Och vad har det ens med saken att göra? Och hon berättar om en gång när hon var så sjukt hungrig att hon handlade två hamburgare på stan. Hon åt en. Sparade den andra. Sen ångrade sig för att hon hade kunnat handla mycket mer mat för dom pengarna på typ Lidl. Det upprörde också alla petimätrar. "När JAG var fattig så skulle jag aldrig komma på tanken att handla burgare, sicken lyx, nä fy hon måste ju vända på slantarna....". Och så dom härliga kommentarerna om att "Handlar hon smink? För vissa tjejer prioriterar ju utseendet framför mat och så..." underförstått att om du är tjej och fattig så ve dig om du handlar något som inte är livsnödvändigt. Näe, är man fattig ska man bara vara fattig och absolut inget annat. Man får aldrig någonsin, ens för en sekund, tänka tanken att man skulle vilja handla något roligt, något gott eller något fint. För då är du inte fattig, nej du måste förnekas allt sådant som alla andra tycker sig ha rätt till. För när man är fattig får andra bestämma vad det är okej eller inte okej att lägga pengarna på. Någon upprördes till och med över att hon drack te! Te! Det var lyx och dyrt. Jag kan av erfarenhet meddela att Konsums svarta pås-te kostar nada och om du svänger på en sån påse tre gånger så har du te för ett bra tag framöver. Litet tips bara. (Att hon i sitt lyxte doppade ett knäckebröd utan pålägg, det verkade i alla fall få godkänt. Vem vet vilka känslor smör hade kunnar röra upp, det kanske är att likställa med att äta något så frivolt som bakelser och bubbel, vad vet jag.)

Och jag blir så sjukt förbannad, både på dom nyliberala "Hon får skylla sig själv"-ivrarna och på klagokören som anförs av ett gnälligt "JAG hade det mycket värre men klarade mig ändå", att jag blir matt. Fullkomligt matt. Av idiotin. Av empatilösheten. Om jag förstår dom rätt så får man alltså aldrig klaga för att någon annan kan, möjligtvis, någon gång, någon stans ha haft det lite, lite värre. Så har någon varit fattigare än Frida så är hon med andra ord inte fattig utan bara bortskämd och gnällig.  Att människor är olika och har olika förutsättningar, nä men den lilla detaljen kan vi ju glömma. Och det här med olika förutsättningar leder ju osökt in på den härliga och numera allerstädes närvarande retoriken som gör gällande att om du någon gång i livet har tagit ett mindre bra beslut, som i Fridas fall att hoppa av skolan och inte gå klart gymnasiet, ja då har du också förverkat rätten till alla former av sympati, för all framtid. För då är det DITT EGET FEL att du inte är jätterik och lyckad och framgångsrik. Då får du SKYLLA DIG SJÄLV. För ALLA kan bli jätterika och lyckade eftersom alla har EXAKT SAMMA FÖRUTSÄTTNIGAR i livet så kom baske mig inte här och gnäll utan ta dig i kragen. Jomen. Så är det. Det vet jag bestämt.

Vad hände med att försöka sätt sig in i någon annans situation? Vad hände med medmänskligheten? Hur svårt kan det vara att visa lite sympati, och inse att hon har det asjobbigt, utan att på en gång framhäva att "Jag minsann har det värre"? Varför är människor så ogina? Varför är det så svårt att vara lite....ja lite snäll?

Jag förstår Frida så sjukt väl. Och tycker så sjukt synd om henne. Inte för att det hjälper. Jag tycker inte att hon ska skylla sig själv. Jag tycker inte att det är hennes fel. Jag lever på så lite pengar att jag inte vill säga det, men har det ändå oändligt mycket bättre än vad hon har det. Jag vet precis hur det är att köpa något, det kan vara hur litet som helst, som ändå känns onödigt och ångra sig och bah "Men åh för det hade jag kunnat köpa en burk tomater då hade jag haft soppa till nästa vecka". Jag vet hur det är att aldrig kunna göra något. Att inte kunna dricka kaffe ute utan att det innebär ett rejält hål i budgeten. Det suger på så många plan att inte ha pengar. Och som sagt, då har jag det ändå så enormt mycket bättre än många, trots att jag lever under existensminimun.

Men det här med pengar, eller avsaknaden av dom, det handlar ju inte bara om att kunna köpa saker. Det handlar ju om att vara människa. Ibland kan jag överväldigas av en enorm vilja att få känna mig normal, att få känna mig som alla andra människor. Kan överväldigas av en lust att köpa något, vad som helst, som inte är havregryn eller mjölk. Kan överväldigas av känslan av hur fantastisk det skulle kännas att gå på stan som en lyckad människa och kunna köpa en bukett blommor utan eftertanke, utan att behöva räkna efter hur mycket jag har kvar och hur mycket det kostar och "då har jag inte råd med mjölk imorgon". För det är ju så, i det här väldigt konstiga konsumtionssamhället vi är en del av så mäts ju mänskligheten och lyckadheten i köpkraft. Det är genom ditt konsumerande du blir en deltagande människa. Kanske är det genom det som du faktiskt alls blir en människa.

I samband med kravallerna i London härom året skrev Zygmunt Baumann en väldigt bra krönika, publicerad i DN om jag inte minns fel, i vilken han analyserade upploppen, visserligen i termer av utanförskap men ett utanförskap som baserades just på avsaknad av köpkraft. Människorna som plundrade butiker och stal varor var sådana som i vanliga fall inte hade ekonomisk möjlighet att ta del av konsumtionssamhället, men som nu såg sin chans att tillskanska sig allt det dom annars inte hade råd med. Han skriver: "We are all consumers now, consumers first and foremost, consumers by right and by duty. [...] For defective consumers, those contemporary have-nots, non-shopping is the jarring and festering stigma of a life un-fulfilled – and of own nonentity and good-for-nothingness. Not just the absence of pleasure: absence of human dignity. Of life meaning. Ultimately, of humanity and any other ground for self-respect and respect of the others around."

Inte undra på då att somliga verkar sakna all förståelse för någon som inte kan delta i konsumerandet, verkar förfäras och uppröras inför någon som saknar den köpkraft som behövs för att vara en del av samhället. Hon är ju faktiskt inte en del av mänskligheten och socialiteten. Hon är ju inte en av oss.

Nr: 533

Status just nu: inte så jävla bra. Jag "uppdaterar" min sida på LU:s jobbsökningssajt = vill på allvar ta livet av mig. Alltså ni anar inte hur dålig jag är. Skulle ju med glans klara av alla dom jobben jag tänker söka men med mitt sugiga cv finns det ju inte en chans i helvete att dom gör annat än skrattar när dom få in min ansökan. Det hade i alla fall jag gjort.

Innan den här dagen blev hemsk och ångestframkallande så har väl helgen varit bra. Igår hade vi några kompisar över på middag och det var "lyckat" som man säger. Musse lagade väldigt god (vegansk) raviloli, vi åt chokladtårta (yet again!) och vi pratade inte om bolåneräntan utan om musik och film och kom fram till att The White Album på alla sätt är en märklig och inte särskilt bra skiva. Gravt överskattad och sjukt ojämn. Helt ärligt: Förstår sig någon på Why don't we do it in the road? Eller Everybody's got something to hide except for me and my monkey, för den delen? För att inte tala om Ob-la-di Ob-la-da? På ricko, HUR gick det till? Hur är det möjligt att ingen tog Paul åt sidan och bah "Du, är du verkligen nöjd med den låten? Känns det inte som att den är lite.......jönsig?". Jag hatar jönsiga låtar, har heller aldrig klarat av When I'm sixty-four, till exempel.

I bröllopspresent av syrran och hennes man fick vi en liten, dösnygg och urbra skivspelare. Det var trevligt. Mindre trevligt är det faktum att jag vid flytten förra sommaren sålde alla mina bra LP-skivor eftersom jag inte hade haft fram dom på tio år och ändå inte hade något att spela dom på. Man kan väl säga att jag ångrar mig bittert. Kommer aldrig att göra mig av med något, någonsin igen. Kvar finns nu möget, sådant skivhandlaren inte ville ha för att det citat "inte säljer" eller sånt som bara vad gammalt och repigt. Till den senare kategorin hör moderns gamla Beatles-skivor, som vi gick igenom igår. Till min stora sorg är Rubber Soul, min absoluta favorit, i princip olyssningsbar och bara hackar. Men alltså, ni anar inte hur mycket bra grejer jag sålde. Alla mina Led Zeppelin. CSNY i originalpressning. Nypressade The Byrds-plattor i limited edition-utgåva. Gah! Innerlig tur dock att han inte ville ha Tusk, så den har jag kvar i alla fall.

Nr: 532

Igår, till min broccolisoppslunch, så lyssnade jag på Mona Masris radioreportage Ingen är vän med en fattig. Jag vill väldigt gärna säga något om det. Men just nu sitter jag på balkongen och dricker bobbel medan maken svär över pastadegen så jag känner att det får vänta till ett annat tillfälle. Imöra kanske. För ibland kan även förlorare som jag ha det oförskämt och helt oförtjänt bra, och då är det inte riktigt läge att rasa över mänsklighetens tillkortakommanden.

Nr: 531

Igår sa syrran "Jaha så du äter inte ost nurå?". Jag ba "Jag vill faktiskt inte prata om det". Ahahaha sån jävla megafail.

Nr: 530

Gjorde en sån himla stilig move innan: växlade in våra sista ungerska florinter och gick sedan raka vägen från växlingskontoret till Bolaget och köpte en flaska Fresita. Har ni druckit det? Det är ungefär lika klassigt som att handla Xider, jag kände mig som en artonåring, men anyhoow, det kan bli sommarens hit. Chilenskt mousserande med jordgubbar. Som sagt, sjuuukt tacky men, som det heter, lättdrucket. Vi ska köpa en blender på Cervera och sen är det mixtajm hela sommaren lång tänker jag. Lite is, lite frusna jordgubbar, lite vodka och lite Fresita och sen bar whhrrrrr i blendern och we're good to go.

Nr: 529

I lördags var Musse romkom-sugen, så vi glodde på Friends with kids. Efteråt när jag frågade honom "Vad tyckte du? Var den bra?" så svarande han "Nej. Den var JÄTTEbra!". Samma sak igår när vi såg Our idiot brother, som jag gillar dömycket. Den tyckte han också om, han fnissade konstant. Jag älskar den, framför allt för underbara Emily Mortimer, åh vad jag älskar henne. Jag sa det hela ti'n, "Åh så bra hon är jag vill vara som henne visst är jag som henne Musse?". Och jag formligen älskar när hennes systrar frågar hur länge sedan det är hon och hennes hemska och otrogna douchebag til karl hade sex och hon tittar på barnet hon håller i famnen och bah "Well Echo is five months......plus nine...." alltså jag dör lite då för att hon är så bra. Kom också på att vad jag avgjort saknar i mitt liv, förutom en rund liten bäbis som heter Echo, är en lesbisk syster. Lillasyrran, hör du mig? Vi har nog med karlar i familjen nu, allt jag begär är en trevlig lesbosvägerska! Det nåste finnas massor med snygga kvinns i Fräckastan. Get on that!

Nr: 528

Status idag: har sjuukt tråkigt och googlar Rose Byrne för jag är så ful att jag är i desperat behov av lite snygghet.

Hur går det med veganismen dårå? Sådär. Blev ledsen innan när min välling inte längre var särskilt god. Ni som äter sådant, är soja- eller rismjölk godare än havrediton? För ska vi vara ärliga så måste det ju erkännas att den inte är särskilt god. Men så är det ju det lilla kruxet med den där baskade miljön också, och risproduktionen är inte så spex vad gäller miljö- energi- och resursaspekten. Det här har jag precis lärt mig av och suckade djupt när jag läste det och bah "Jaha då köper jag inte ris längre. Heller." Sojabönsproduktionen är ju inte heller en höjdare (även om jag vill minnas att den brasilianska sönderbesprutade sojan inte används i svenska produkter förutom till djurfoder, men jag kan ha fel). Rent miljömässigt är säkert ekologisk svensk mjök det bästa alternativet. Gode tid hur ska man göra? Jag ska delta i en studie om resurs- och miljötänkande, det ska bli mycket intressant att höra vad hon som håller i den kommer att fråga om. Framför allt tackade jag ja eftersom det innehåller gratis fika. Sån är jag.

Men helt ärligt, det känns jävligt deppigt det här i alla fall. Veganismen. Sjukt trist. Det är som jag sa till Musse, vegan är för mig ingen positiv identitet, au contraire. Men jag tänker att a little goes a long way, det räcker att jag försöker undvika djurpordukter hemma, så får vi se hur det går. Jag bad Musse att INTE säga något till sin föräldrar, det skulle bli så oändligt jobbigt då. Det är illa nog som det är, och att han också har blivit vegetarian mottogs som något högst suspekt.  

Och sen så tänker jag på presentkortet på ostbutiken som vi fick när vi gifte oss och bara dööööör lite! Ahhhhh!

Nr: 527

Jaha intresseklubben, plocka fram penna och papir för nu är det dags att anteckna: idag har jag köpt mitt livs första paket havremjölk. Idag verkar vara dagen. Jomen, det trodde ni inte. Livsomvälvande händelser är det vi jobbar med här. Jag när ett med all säkerhet ytterst fåfängt hopp om att bli litta smal nu, när allt det götta försvinner: ingen ost, inget smör, ingen glass. Oy ve. Hur ska det här sluta?

Nr: 526

Jaha govänner, och hur inleder vi måndagen och Valborg tro? Jo, med den härliga tanken att om tre månader är Musse och jag hemlösa. Känns stabilt. Igår tänkte jag att "Jag har blivit en sådan jag aldrig ville bli, en utan såväl resurser som möjligheter". Upplyftande.

Nr: 525

Och just det, jag skulle ju börja twittra var tanken. Men hur i hela friden gör man? Är helt rudis. Behöver hjälp.

Mvh / En sociala medier-retard (som hatar begreppet "sociala medier" btw)

Nr: 524

Eftersom jag inte vill göra mina fans besvikna och eftersom jag vet att ni törstar efter lite inside info så tar jag mig tid, i mitt hektiska schema och busy liv, för att uppdatera er på allt spännande jag är med om. Bara för er skull. Vad kan jag säga, sån är jag helt enkelt. A giver, om inget annat. Så, vad händer chez Masses, på en fredag? Ja det gamla vanliga, sus och dus och partaj och klackarna i taket. Det ska utläsas som att Musse youtubar slaviska folksånger och jag dattar och kollar på New Girl och läser New York Review of Books (första numret kom  i dag haha!) och dricker zlijonte koppen te. Innan åt vi chokladtårta. Nu är jag mätt. Och frågade Musse, "Men, varför har vi inga nachos?". Gud jag är tjock i själen. Masse är förresten en (ett?) portmanteu myntad av min lillasyster, en kombo av Mary och Musse, som ni förstår. Den nivån. Har jag förresten sagt att vi ska ha Mary och Musse i våra ringar, den dan vi får tummarna loss och går till juveleraren? Alltså sjuuuuk töntvarning, tro mig I knows, men så får det bli.

Nr: 523

Min svåger är, till min stora glädje, en glad surkålsentusiast. Det står alltid burkar och jäser hemma hos dom. Igår fick jag välja på om jag ville ha en burk med kalasstark kimchi eller en burk surkål med morot och pepparrot och fänkål. Jag tog surkålen. Den var väldigt god. Så nu har jag två dagar på rad ätit surkålssallad med majs, hemmagjord hummus och alfalfagroddar. Sjukt gott. Och jag kan meddela att till detta passar den lite mildare gröna tabascon alldeles utmärkt. Jag ämnar komma fram till varje tabascovariants speciella och ultimata användningsområde. Det är ett tufft jobb, men någon måste göra det.

Nr: 522

Bra sak med att vi inte orkade äta tårta igår: Vi kan äta tårta idag. Amen JA! Bröllopstårtrester. Alltså jag menar allvar, det kan vara den godaste tårta jag har ätit. Och vi har massvis kvar i frysen eftersom min mor bakade livet ur sig. Men helt ärligt, chokladsockerkaksbottnar med mockachokladmousse i lager på lager och chokladglasyr alltså ni anar inte. Och helt äggfri är den till råga på allt, om än inte vegansk. Men det känns ju lite bättre för samvetet i alla fall.

Det här med att jag känner mig lite ansiktsfet och borde sluta äta chokladtårta, det tar vi en annan dag tycker jag. Eller hur?

Nr. 521

Åkaj nu har jag börjat på ett splirrans nytt dokument på dattan och skriver nu på nästa uppsats. Alltså hjälp mig! Den handlar, föga förvånande kanske, om djur. Djur och mat. Mat och djur. Det är det som intresserar mig mest. Musse var så söt igår, han bah "Mmmm jag tyckte så mycket om när du skrev uppsats, att sitta och läsa och skriva ihop....". Så bah "Åkaj för din skull dårå börjar jag skriva igen". Och så tvingar han mig att söka en forskningstjänst också. Jämrans karl alltså. Alltså jag kommer inte att få den men det är ju bra att formulera sig i alla fall, tänker jag. Musse tyckte att jag skulle prata med de av våra kompisar som faktiskt har lyckats få doktorandtjänster, för att få ansökningstips, men jag vill inte. Jag vill inte att någon ska veta att jag tänker söka för de tycker säkert att jag är dålig och bah "Vad tror hon, hon som är så kass?". Känns skämsigt. Anyhoooow, jag skriver igen. Det var det jag ville förmedla = det kommer att blöggas en massa tråkigheter nu när jag inte vill sitta vid skrivdattan. Oy ve. Ni är i alla fall varnade.

Nr: 520

Och jag glömde ju, av min bästa lillasyster fick jag fint kort och biobesök! Åh som det ska biomysas. Alla är så fina och jag blir så rörd.

Tro nu inte att presanger och saker är viktigt, jag vill bara fira dagen lite, bli litta uppmärksammad. Och det blev jag. När jag kom hem från könsten åts det finpizza och dracks bubbel och sen orkade vi inte äta chokladtårtan men firade med det sista Game of Thrones-avsnittet på svtplay. Good times.

Nr: 519

Åh jag hade inte behövt oroa mig över firandet! Musse väckte mig med en födelsedagsserenad med mandolinen och sen, när vi gick ut i köket, så möttes jag av en såsparad på köksbordet! Fyra sorters tabasco, en piri-piri-sås och en liquid smoke! Jag kommer att göra värstingburgare den här sommaren jag lovar. Inget för veklingar, men oj! Och så fick jag te och lite choklad också. Han känner mig så väl den raringen! Och av min far fick jag sex fina fisktallrikar. Och av min mor får jag en utflykt. Det kan vara mina topp tre bästa presenter: utflykt, fiskar och Tabasco.

Så, nu ska jag med andra ord försöka göra mig vacker (nåja) och sen tar vi tåget till Louisiana för att glo på könst och vara költörella vettni! Härliga tider. Later gators.

Nr: 518

Jag oroar mig för att Musse inte kommer att fira min nära förestående födelsedag så som jag tycker att den skall firas. Innan sa jag "Du får lov att sjunga för mig imorgon". Hoppas han fattar vinken.

Nr: 517

I helgen groddade jag massa alfalfa-frön. Kom sen på att jag inte gillar groddar sådär värst. Duh. Så nu har jag en stor låda groddar i kylen som jag tvingar mig att ha på mina smörgåsar. Nyss gjorde jag hummus och hade det och groddar på rågsurdegsbröd, kände mig vansinnigt hälsosam kan ni tro. Men det var faktiskt godare än vad jag mindes, så det ska nog ge sig.

Nr: 516

Oki här kommer mina frågor, som den som känner sig manad är mer än välkommen att svara på i kommentarerna.

1. Vad äter du till frukost?

2. Om du fick vara med, som dig själv, i en film eller tv-serie, vilken skulle det vara?

3. Vad är du bäst på?

4. Om du fick välja yrke/karriär helt fritt, vad skulle du vilja göra då?

5. Nämn ett misslyckande.

6. Tycker du om ditt/dina namn?

7. Vad är det bästa dina föräldrar har lärt dig?

8. Vad gör du helst, när du är lös och ledig och får välja själv?

9. När allt känns hemskt och jobbigt och livet verkar meninslöst - vad gör du då?

10. Är du den du vill vara?

11. Om du, precis som jag, är hypokondrisk, vilken/vilka sjukdom/ar är det du tror att du har och kommer att dö en plågsam död i?

Sjuuukt lama frågor jag vet men puh-lease, gör det bättre själv då!

Nr: 515

Ållright B utmanade mig med några frågor så here goes nothing:

1. Vill du ha barn?
Ja

2. Vilken politisk fråga brinner du för allra mest?
Åhh så svårt, ni vet ju att jag inte är en sådan som brinner för saker utan en sådan som analyserar saker på behörigt avstånd. Och här vill jag ju säga något bra så klart. Svaret måste väl ändå föga förvånande bli djurrättsfrågor och mat. Mat är politik. Livsmedelsproduktion och hur och vad vi äter är otroligt intressant och viktigt på många plan. Viktigt för miljön, viktigt för människor som arbetar med tillverkningen, viktigt för de djur som dels drabbas av tex gifter och skövling men också för de djur som är en del av produktionen, som slaktdjur, mjölkkor, hönor, får, men det är också viktigt för de som konsumerar maten. Sen kickar samhällsvetaren i mig in och jag bara måste tillägga att hur man tänker på mat och vad man äter återspeglar hur man tänker på världen och om man vill vara en del av den och försöka göra saker bättre, eller om man ser den som en resurs att bara använda som man vill, utan konsekvenser. Ni kan ju gissa min inställning.

3. Kan du laga mat?
Här känner jag att jag nog måste svara ja. Jag är inte helt tappad i köket även om jag är långt ifrån att vara någon mästerkock. Men litta känsla har jag väl ändå. Jag skulle däremot vilja bli väldigt mycket bättre, eller kanske framför allt roligare i köket. Köpa nya roliga ingredienser och laga nya roliga recept. (När jag dagdrömmer om familjen jag inte har så tar jag med ungarna på torget och handlar spännande saker och sen lagar vi mat tillsammans, det är sånt jag tänker är bra att göra så att man lär dom att vara i köket.) Men eftersom jag inte har några pengar så lever jag på välling ocgh tomatsoppa de allra flesta dagarna i veckan och lagar med andra ord väldigt sällan någon rolig mat. Men i söndags till damlunchen så slog jag på stort och gjorde bönburgare som blev riktigt goda. Triumfen alltså, efter alla usla försök till burgare och biffar. Jag tänker att de kan vara goda som hamburgare, kanske med lite chipotle och den goda rökiga tabascon. Åh burgarsäsongen närmar sig, jag känner det i vårluften.

4. Är tvåsamheten viktig?
Inte som koncept eller samhälleligt ideal, nej det är den inte. Jag tror att det finns en stor poäng i att försöka öppna upp den väldigt snäva ramen på vad som är bra och normalt. Jag blir glad ibland när jag umgås med människor som kan säga att "Ja vi är jättekära men ingen av oss vill ha ett förhållande eller vara monogama", för det är så fint med människor som gör som de vill och inte känner par-pressen. Ahhh larma Göran Hägglund någon nu kommer kulturvänstern och vill rasera kärnfamiljen igen gah!

5. Har du någon förebild? (och varför just hen)
Alltså jag vill ju inte vara så snortråkig att jag säger "min mor" men tyvärr måste det bli svaret. Min mor är så mycket bra och jag önskar att jag var mer lik henne. Framför allt älskar jag hennes inställning till livet. Det finns inget praktiskt hos min mor, inget "Ja men borde du inte....", men istället finns det väldigt mycket känsla. Känns något bra, gör det. Känns det inte bra, gör det inte. Och det är så fint! Vem fan vill vara praktisk och duktig när man kan dricka bubbel på en måndag, bara för att man vill? Sån är min mor. Jag försöker nu febrilt komma på någon mer, typ Astrid Lindgren eller Moder Theresa eller så...

6. Vilken kändis vill du ligga med?
Den här alltså, den här låg jag och tänkte intensivt på igår i tandläkarstolen när hon karvade som bäst i mitt tandkött. Varför kommer jag inte på någon? Hjälp mig! Jag återkommer.

7. Har du något drömresmål? (och varför)
Alltså näe? Just nu har jag ju som sagt snöat in på Brügge, men det kan väl knappast kallas drömresemål. Men kanske en drömresa går bra? I sådana fall är drömmen att hyra ett hus på den italienska kusten och bara vara där i en evighet, gå lååånga promenader och spana på gamla hus, spela tennis på en övergiven tennisbana i närheten, handla mat på torget, stora fina tomater och färsk oregano och bröd, sitta ute på den stenlagda altanen långt in på natten och känna doften av timjan och sommar och titta ut över Medelhavet och dricka campari och klappa en katt och prata om livet och så. Det är min drömresa.

8. Om du fick spola tillbaka ditt liv och välja om, vilka val som du gjort skulle du då ändra på?
Alltså gud det finns så sjuuuukt många saker jag skulle vilja ändra på. Kanske framför allt skulle jag vilja ändra på det faktum att jag länge har varit misslyckad och värdelös. Och jag tror att man kan lokalisera det tillfället, när det hände. Någonstans på högstadiet/gymnasiet, där skulle jag vilja ändra mig själv så att jag pluggade mer, ansträngde mig mer och framför allt var lite smart. Jag tror att det hade hjälpt upp mycket.

9. Hur långt var/är ditt längsta förhållande?
Är snart inne på fyra år med maken.

10. Gillar du din chef? (varför/varför inte)
Jag har ingen chef. Eller förresten det är ju jag så svaret blir nej, det gör jag inte.

11. Kan du komma på en dag i ditt liv då du tänkte "det här var den bästa dagen i mitt liv"?
Näe det kan jag inte. Jag vet att jag har tänkt många gånger att "Det här var en väldigt bra dag", men den bästa? Det vette honken. Oftast tycker jag att de där väldigt bra dagarna är sådana där som inte är så planerade och som liksom bara blir, och då är det sällan de stora dagarna som kvalar in där. Förväntningar och planering är väldigt kul men det kan förta lite också. Men en väldigt fin dag var förra försommaren tror jag, när modern, storasyrran och jag sågs på stan, gick och drack kaffe, spankulerade lite i solen, pratade och gick på teater och i foajén när vi väntade bah "Visst ska vi ha litta bobbel?" och så drack vi bubbel innan teatern som var kalasbra och ja, det var en fin väldigt opretentiös dag. Sådana gillar jag. Och jag hoppas på många fler.

(Är jag en dålig fru nu som inte skriver att "Åh min bröllopsdag var den BÄSTA någonsin"? Det var en fin dag och jag är väldigt nöjd men jag tänkte ju inte "Det här är den bästa dagen i mitt liv", om jag ska vara ärlig.)

Jaha och nu tror jag att det är meningen att man ska komma på elva egna frågor som andra sen ska tvingas svara på. Nu läser jag inga blöggar längre, förutom Bs, men om jag lyckas komma på några frågor tänker jag att ni tre som läser den här bloggen kan få svara i kommentarsfältet. Deal?

Nr: 514

Jaha den här dagen artar sig sådär. Ska jag berätta varför? Den inleddes hos tandis och jag vill verkligen inte och jag tänkte att "Nu har jag haft tur i flera år och inte behövt åtgärda något, inga hål eller så snart smäller det väl" och jo, mycket riktigt. Det gjorde det. Min kära tandhygienist har ju länge haft ett ont öga till mina visdomständer så hon var givetvis på dom idag, och se, äntligen får hon sin vilja fram och jag måste operera ut dom! "Hallelulja!" sa hon säkert sen när jag hade gått. Den ena var i så dåligt skick att hon fick av en ganska stor bit tand, känns ju riktigt räligt faktiskt. Så nu väntar jag på att en remiss ska skickas och att en käkkirurg ska ringa. Fun day!

Tandhygienisten tog ju givetvis även tillfället i akt att karva tandsten och när jag låg där och led så tänkte jag på bloggutmaningen jag har fått av fina B, svaret på den kommer. För jag vet ju att ni väntar så otåligt på det, menar jag.

Nr: 514

Nu försöker jag bota min Game of Thrones-abstinens genom att kolla igenom alla avsnitt av Tv-cirkeln som jag har missat. Är mycket förtjust i Johanna Koljonen.

Nr: 513

Maken (jag övar mig på att säga "min man", jag gjorde det igår när jag pratade med en bekant och blev möcket nöjd, dock att det får mig att känna mig lastgammal men just det, det är jag ju så det är lugnt) har varit borta över helgen, så jag har varit tout seul sedan i fredags. Eller rättare, jag har inte varit särskilt ensam alls. Förutom fredagens burgardejt hos syrran så jobbade jag igår lite i butiken jag jobbar i ibland (att jobba där innebär sitta och läsa tidningen, dricka te och prata med kollegor som kommer in och handlar så det är inte särskilt ansträngande) och sen hade jag ost- och vinkväll chez moi och idag bjöd jag in till damlunch. Så jag har varit busy. Jag kände ett behov av att aktivera mig eftersom jag är alldeles för nöjd med att ligga på soffan och läsa, det skulle jag lätt kunna göra en hel helg utan att träffa folk alls. Och litta social kan man ju ändå vara.

Så, nu har jag diskat lunchdisken och dricker te och äter bröllopstårtrerester (alltså den har varit fryst) och lyssnar på fantastiska, underbara Candi Staton. Ni MÅSTE lyssna på henne om ni inte redan gör det. Och så tänkte jag på att jag verkligen gillade Sydsvenskans reportage hemma hos Nina Björk i dagens tidning. Jag har typ två rättesnören jag försöker leva efter i relationen till andra människor: du skall icke vara fördömande av andras sätt att leva sitt liv samt du skall icke tro att ditt sätt att leva är bättre eller passar alla. Typ. För mig är det viktigt. Hajja, världen skulle vara bättre om folk inte var så jämrans fördömande och kunde inse att alla är olika och gör sina val och lever sina liv som de tror och tycker är bäst. Vi är ju bara människor som försöker göra sitt bästa. (Det här gäller ju då inte uppenbart moraliskt förkastliga val som tex att leva ut sitt böghat med lite good old fashioned gay bashing eller liknande men det hajjar ni ju). Men i övrigt, så försöker jag tänka så. Och leva så. Men vad jag gillade med intervjun med Nina var att hon faktiskt sa att vissa sätt är bättre än andra. Såhär säger hon bland annat:

 Jag har mötts av argumentet att jag signalerar status på mitt sätt och att jag skulle sätta mig på andra och påstå att deras drömmar är sämre. Visst signalerar vi status olika ur ett socioekonomiskt perspektiv. Men det innebär inte att alla perspektiv är likvärdiga. Ur ett ekologiskt perspektiv är det sämre att välja nytt framför återbruk. Om ens ideal är att ha en teppanyakihäll eller möbler med träslag från regnskogen, då är det sämre.

Jag blir glad av att hon säger det, för egentligen håller jag ju med henne. Ja det är sämre att köpa, köpa, köpa nya, dyra miljömässigt ohållbara prylar bara för att man är så inne i konsumtionssamhället att man inte ser skogen för alla teppanyakihällar. Jag har en Facebook-bekant som bara konsumerar och flyger världen över och som jag tror (jag kan ha fel, hon kanske är djupt konsumtionskritisk och klimatkompenserar arsel av sig, men i sådana fall döljer hon det väl) inte för en sekund tänker på sina val utifrån något annat perspektiv än typ "jag vill ha" och att det ska vara det lyxigaste hotellet och de flådigaste solglajjerna och jag blir matt inför den ignoransen. Vägen till helvetet kantas inte längre av goda intentioner, utan av prylar. Kanske är mitt förhållningssätt, att hålla tand för tunga och att inte döma eller ifrågasätta, bara fegt och bottnande i den gamla hederliga konflikträdslan. Kanske vore det bättre att vara som Nina. Kanske borde jag våga säga det jag ändå tycker.

Nr: 512

Idag är en sådan där dag när jag bara vill ligga på soffan, läsa och slumra lite och kanske dricka te och äta lite choklad. Det är ingen dålig dag, jag är inte sjuk eller ledsen, bara sådär väldigt....trött liksom. Så det är vad jag gör, läser på soffan. Och det kan vara något av det mest tillfredsställande jag vet. Det tänker jag göra hela dagen ända tills jag går och äter middag hos syrran och hennes man. Bokläsande och sen burgarbjudmiddag och sällskap. Så gött kan man ha det på en fredag. Och för den som inte vet, Mary ÄLSKAR burgare. Helst med massa tabasco. Nom.

Nr: 511

En jobbig grej - min ömma far är precis som min ena syster fotograf. Och han plåtade på bröllopet och var så nöjd "Ån ni är så vackra" och nu har han skickat lite bilder och hur, HUR ska jag kunna säga att jag är kalasful på dom? På allihopa. Jag ser ut som ett miffo, både Musse och syrran säger att "Njaa, du ser inte ut som Mary...". Syrran tog så himla fina bilder, inte en dubbelhaka i sikte men vi ser härligt dorky ut, Musse med fluga och jag med mina glasögon. Jag har länge med bestämdhet hävdat att hon är den enda som kan plåta mig eftersom hon vet hur jag inte vill se ut. Men alltså, jag får ont i magen och hjärtat och vet inte vad jag ska säga för jag vill inte att han ska hålla på och lägga ned tid och energi på att jobba med bilder när jag inte vill ha dom. Men det känns så sjuukt otacksamt. Vad gör man? Och så skrev han "Man får ha åsikter om färgen på det och det...", typ mättnad och liknande gissar jag att han pratar om och jag bah "?????". Jag SER inte sådant, kan inte se bilder på det sättet, alls och det vågar jag inte heller säga. All hans kunskap och kompetens helt bortkastad på mig. Ahhhh! Känner mig så himla dum. Och så ointelligent fåfäng. Hjälp mig!

Nr: 510

Bara för att ni inte ska tro något annat - jag är full av inkonsekvenser och tror på inga sätt att jag är så jävla bra. Till exempel: något av det snyggaste jag vet, inredningsmässigt, är uppstoppade djur. Det rimmar lagom illa med mina övertygelser i övrigt, om man säger. Dock, det gör ju vilket rum som helst. Musse har en gammal uppstoppad snöripa eller vad det nu kan vara, hos sina föräldrar och jag vill be honom ta hem den samtidigt som jag inte riktigt kan med det. Så är det, livet. Fullt av motstridigheter.

Nr: 509

Tom Regan skriver i sin bok att de allra flesta är vad han kallar "muddlers", människor som inte får en aha-upplevelse vad gäller det inhumana i att utnyttja, använda och äta djur, utan de (vi) är som folk är mest. "They muddle along" och det ena ger det andra, de läser en bok, de läser en till, de börjar ställa frågor och så en dag tittar de sig i spegeln och ser en ARA, en animal rights advocate och ja, sen så är de det. Inte helt plötsligt, inte genom någon stor uppenbarelse, utan lite i taget, sakta men säkert så kommer de dit. Jag känner att det är så för mig med veganismen (och djurrättsaktivismen om vi ska vara helt ärliga) att en vacker dag kommer jag att titta mig i spegeln och bestämma mig för att idag är den dagen som jag blir vegan och helt ställer mig på djurens sida mot allt elände vi utsätter dem för.

När jag slutade äta kött för ganska många år sedan så var det inte utifrån några vackra etiska ideal, det handlade om att jag tyckte (och fortfarande tycker) att kött är äckligt. Under ganska många år tänkte jag inte alls mer på varför vi äter kött och om det är rimligt, det handlade bara om att jag personligen inte ville göra det. Men sen, lite i taget, började jag tänka mer på det för mig märkliga att vi tar oss rätten att döda och äta djur. Att vi tycker att vi har rätt att behandla levande varelser som bildelar. Vi föder upp djur för att döda dom, är inte det groteskt? Det är ju barbariskt, jag tycker verkligen det. För att inte tala om moraliskt förkastligt.

Får jag säga vad som har hindrat mig hittills? Från att bli vegan och en ARA? Förutom att det känns svårt och jobbigt så verkar det så jävla tråkigt. Eller snarare, andra verkar uppfatta det som så jävla tråkigt. Ska man bli något sorts jämrans dåligt samvete för alla? Någon glädjedödande moralistisk surpuppa? Som aldrig kan äta något som andra äter? (Gudarna ska veta att mina svärföräldrar tycker att det är jobbigt som det är, och då är jag ändå en vansinnigt lättsam typ som alltid säger att jag kan äta det dom äter sans kött, inget speciellt behöver lagas till mig. Svärfar gillar dock att experimentera i köket så jag tror att han tycker att det är ganska kul.) Samtidigt - jag tycker att det är så himla viktigt. Och om man tycker att något är viktigt, då måste man väl också agera utifrån den övertygelsen, åtminstone för sin egen del? För att på något sätt försöka vara det man tror och tycker är en bra människa, som försöker göra bra saker. Mitt bekymmer är tror jag att jag är för analytiskt och akademiskt lagd, jag analyserar och relativiserar hela tiden mitt tänkande, istället för att agera utifrån någon sorts kategorisk förvissning. "If you find something you don't understand/don't like you have to objectify it and study it" är kontentan av vad en av mina universitetslärare sa en gång och jag tror på det. Så fort jag tycker att något är fel eller konstigt så försöker jag analysera inte bara det men också mina egna reaktioner gentemot vad det nu än är. Det har sina poänger i många lägen och man undviker förhoppningsvis den värsta dogmatismen, men det kan ju också vara ett sätt genom vilket man slipper ta ställning, slipper göra något.

I alla fall, jag känner att en dag snart, snart, kommer jag att titta mig i spegeln. Och tänka att idag är dagen när jag bestämmer mig.

Nr: 508

Alltså nu har jag tittat lite mer på sortimentet och herregud I spoke to soon - vaddå inte min favoritbutik? När man kan få champagneglas designade av Carolina Gynning, vad mer i livet behöver man då? Nu måste jag göra plats i skåpen och flytta på alla mina Lasse Åberg-glas...

Nr: 507

Alla är så snälla när man gifter sig! Jag blir helt rörd. Musses kollegor vart lite till sig. Dels fick han (vi) typ tre kilo lösgodis och en bild på oss (från min syrras Facebook-album) utskriven i A4-format och laminerad. Wtf? Lite konstigt, men rart. Ännu rarare var flaskan champagne och ett presentkort på Cervera och ett på Designtorget. Superrart, verkligen. Det är ju inte mina favoritaffärer men de har ju så klart bra saker, vi hittar säkert något jättefint. Vi behöver vinglas och Musse gillar sådana där fula, stora restaurangglas (som jag givetvis tycker utstrålar mycket pengar, ingen smak) så något säger mig att det är dithän det lutar. (Syrran bah "Ni måste köpa en Le Creuset!" Fullt så generösa var de inte, med tanke på att de är svindyra, men jo, visst skulle jag vilja ha en sån härligt orange gryta och verkligen omfamna min medelklassighet! Kan börja baka surdegsbröd när jag ändå håller på!) Men ändå, jag blir lite beklämd när jag hänger på Cerveras hemsida och hittar tårtfat för tusen spänn. Nya och fula och ocharmiga. Det är något med det som söker mig så, jag kan inte riktigt förklara det, mer än att det för mig känns så otroligt själlöst. Med tanke på att jag använder nouveau riche som mitt värsta skällsord vad gäller stil och smak så är det kanske inte så konstigt. Det är det här med att jag inbillar mig att jag är gamla pengar, fastän vi är inga pengar alls. Så tokigt det kan bli. Illusions of grandeur, und so weiter.

Nr: 506

Om en vecka fyller jag år. Det är inte så spex att bli äldre men jag älskar födelsedagen. Enda regeln: man får göra exakt vad man vill och känner för och äta exakt vad man vill och känner för. Vill man äta allt det bästa på en gång så får man det. Typ. Dagen kommer att spenderas på Louisiana. Älskar Louisiana, ett av mina bästa museum. Igår frågade jag Musse "Jag fyller år nästa vecka - hur har du tänkt fira mig?". Jag hoppas givetvis på något storslaget. De där mopsarna som uteblev till bröllopet kan gott infinna sig nu.

Förresten, på tal om möpsar - när vi kom ut från Rådhuset efter vigseln stod där en gammal, trött och muggig mops utanför! Gott tecken!

Nr: 505

Svärmor är väldigt rar och vill väl men ibland säger hon saker som för mig är lite könstiga. Som på fredagens mottagning, dvs dagen före själva vigseln. Jag var helt klädd i svart, svart långkjol från Humana och en svart spetstöverdel från Monki. Jag hade två tygrosor i håret och mormors bröllopsbrosch och kände mig kalasfin. Sådär liksom att jag kände mig som Mary. Och sen kom svärmor fram och klappade mig på håret och bah "Du ska väl inte ha svart imorgon, inte på ditt bröllop?". Och jag bah "???". För mig är det så märkligt att säga något sådant, det skulle min mor aldrig göra. Mormor gjorde det jämt, hade alltid åsikter om hur man såg ut, men det var när jag var typ tolv. Helt ärligt, vem säger åt en trettiofemårig kvinna vad hon ska ha på sig? När hon gifter sig? Och att svart skulle vara fel när man gifter sig? Så märkligt. När bästa, fina bloggkompisen Halla skulle gå på kvällen sen så tog hon tag i mig och bah "Ha på dig vad du vill imorgon!". Givetvis hade jag svart nästa dag också, och kände mig jättefin då med.

Nr: 504

Angenämt bekymmer som uppstod i måndags när jag städade och gjorde i ordning hemma: var i hela friden ska vi göra av fjorton flaskor champagne och prosecco? Och när ska vi dricka Gula änkan? Det finns ju tråkigare dilemman att ställas inför, tänker jag. Känner dock att beach 2012-formen kommer att lysa med sin frånvaro, särskilt eftersom vi också fick presentkort på delikatessbutiken. Vi kommer att vara så ostfeta och alkade när sommaren väl är här! Oy ve.

Nr: 503

Sak jag tänker ofta: att jag vill bli vegan. Musse blir alltid rädd när jag säger det men det är för att han hängde med straight edge veganer i sin ljuva ungdom. Jag tycker också att det känns jobbigt och asocialt och väldigt svårt men det är väl inte det jag är ute efter riktigt, att gå helt strikt vegan, men jag skulle vilja att i alla fall i stor utsträckning leva veganskt hemma.

Mitt nästa skrivprojekt handlar om djur och saken blir ju inte bättre av att jag just nu läser Tom Regans Empty cages. Den rekommenderas inte för the faint of hearted, om man säger. Det skaver liksom i mig att dricka mjölk, tll exempel. Inkonsekvensen känns inte bra, det känns inte som att det räcker att inte äta kött, jag kan inte riktigt nöja mig med det. Jag tror inte att svenska mjölkkor lever så hemska liv men de får oavsett hur bra de har det inte leva sina naturliga koliv med sina kalvar omkring sig.

Men om man istället ska dricka sojamjölk, då utnyttjas inga djur men sojabönsproduktionen i till exempel Brasilien är ganska gräslig med väldigt mycket kemikalier och gifter och skövling och människor som far illa. Jag var på en föreläsning om livsmedelsproduktion för ett tag sedan och den fick mig att inte vilja äta något annat än typ potatis och palsternacka och vatten, för den storskaliga, industriella livsmedelsproduktionen är så sjukt äcklig. Verkligen. Vi pratade om det igår och Musses kommentar, som är hemsk men ganska sann, var att det att vara en modern människa är att förstöra världen. Oavsett hur man gör blir något fel. Hur ska man då göra när man vill göra något bra? Jag vet inte.

Nr: 502

Jag har fortfarande inte vant mig vid att vare sig säga eller tänka "min man" om Musse. Säger fortfarande pojkvän. Syrran säger jämt "maken" om sin man, ska nog börja med det.

En sak som jag tänkte på i och med förra helgens begivenheter är hur sjukt mycket jag tycker om min familj. Mitt livs kärlek, utöver Musse dårå, är min mor och mina systrar.

Nr: 501

Hola lovers! Vi är hemma igen från vår Europaturné, jädrar vad vi har åkt tåg! Absolut bästa tåget var sovtåget från Budapest till Berlin, jag lovar det var som i en Agatha Christie-deckare med stök och bök när folk skulle på och stewarden som visade tillrätta och tog upp morgonens kaffebeställningar och gode tid jag älskade det! Och sen på möra kom han med en bricka med te och kaffe och juice och chokladcroissanter! Jag ville givetvis snåla och ta en fyrbäddskupé men så värt att ha en egen! Nu är vi helpepp och planerar nya resor, Musse vill till Brno, jag är såld på Brügge. Har ni sett In Bruges? Oväntat bra film faktiskt, sådär slut men bra dialog och staden verkar vara så sjukt fin, medeltida stadskärna och massa museum, jag har kollat. I alla fall, det blir till nästa gång. Men Prag, guud vad jag älskade det. Jag var där när jag kanske var tretton, så det är länge sedan, men så himla lätt stad, lätt att hitta i och så fin och snäll och allt kändes bara så jäkla gött. Budapest var mer generisk storstad som i ärlighetens namn inte sa mig sådär jättemycket, men det var ju trevligt och fint där också. Mest har vi gått och gått och gått lite till. Vi gillar att promenerar och titta på hus och att gå på museum, så det är typ alles. Har kommit fram till att en av mina favoritsysselsättninga är att gå på museum just, gud jag älskar det. I Budapest tillbringade vi hur många timmar som helst på deras etnografiska museum och framför allt mattutställningen. Musse älskar mattor.

Bröllopet då? Jorå det är väldigt skönt att ha det gjort men allt gick bra. På fredagen var det fullt ös här med folk som fick knös in med ett skohorn och på lördagen innan rådhuset var Mary uppe och diskade och dammsög och sen snöade det och i Rådhuset kom vi in först av alla för bruden i paret före oss satt fast på tåget och brudgummen stod och svettades. Sen lunchade vi på Konsthallen som jag älskar och det var kalas och efter det åts det mer tårta och dracks mer bubbel hemma hos oss. När alla hade gått städade vi och packade till resan och sen somnade vi till Game of Thrones, helt slut. Gött att vi inte kommer att göra det igen i alla fall. Men det var fint och jag tror att alla var nöjda och glada.

Nr: 500

Igår gjorde jag en låtlista till mottagningen. Den heter något så fantasifullt som "Bröllop" och är en "salig blandning". Jag är ju något av en "allätare" när det kommer till musik. Näe skoja. Det är jag inte alls. Ju. En låt som inte är med är "Utan dina andetag". "Kärleken förde oss samman" lyser även den med sin frånvaro. Who woulda thunk? Istället är det franska dragspelsdängor som får sällskap av The Supremes, Edith Piaf, Cole Porter, Mamas and the Papas, Django Reinhardt och en massa annat löst folk. Jag är möcket nöjd.

Idag ska jag handla blomster. Hela tin har jag varit ute efter fresior, men jag får se vad som finns för fint, orkade inte beställa och hålla på. Ranunkler, anemoner och annat fint går också bra. Och körsbärskvistar ska vi ha också, i en stor vas.

Jag mejlade med en gammal kursare och bah "Hett tips: Om ni ska gifta er så rym till Paris. Eller bara rym!", Haha.

Nr: 499

Mottagningen imöra blir kött- och fiskfri. Det blir schnitts, ost, röror, bröd, oliver, saltgurka, jellybönor och chokladpåskägg i folie och ekologisk prosecco och ekologisk hallon- och apelsinläsk i fina glasflaskor och chokladtårta i lager på lager med chokladmousse och jag vet inte allt. Men det blir inget kött och ingen fisk. Jag frågade Musse vad han ville ha och först var han inne på att jo men lax och lite parmaskinka och sånt det ville han nog ha. Och fine, det är ju inte så att JAG ska bestämma, vi ska ju båda vara nöjda, så jag sa givetvis att det var okej. Men nu har han gått och blivit vegetarian igen, så då blev det djurfritt imorgon. Helt på eget bevåg har han blivit det, jag har inga åsikter mer än att jag inte tycker att han ska köpa äckligt kebabkött på lunchen. Men, och detta är ett stort men, jag är helt hundra på att svärmor kommer att tro att de är jag som har övertalat honom att sluta äta kött, och att det är jag som har övertalat honom att ha köttfri mottagning. Gah! It wasn't me, för att citera den stora poeten Shaggy.

Nr: 498

För ett tag sedan fixade Musse en bröllopspresent till oss - en årsprenumeration på New York Review of Books. Jag blev själaglad och en prenumeration var inte så dyr. Alltid när jag tänker på hurdan jag vill vara, vilket liv jag vill leva, så innehåller det den tidningen. Och massa böcker. Och tulpaner. Typ. Det innehåller även en sådan där perfekt bohemisk lägenhet som man ser i franska filmer, med balkong och långa fladdrande gardiner och tre välartade barn. Ni hajjar, helt verklighetsförankrad är jag inte. Dagdrömma kan man ju alltid.

Nr: 497

Jobbigt läge att jag har noll, absolut noll stresstålighet och redan nu, på tisdag, känner mig helt förstörd inför fredagen. Det kryper i armarna och jag vaknar på morgonen och känner mig helt slut. För det är ju det, jag känner mig själv. Jag vet hur jag blir under stress. Gode Moses. På fredag kommer jag att somna i ett hörn någonstans så fort alla har anlänt. Saker jag tänker på: Gud tänk om dom har tråkigt och går på en gång. Gud tänk om dom stannar jättesent? Tänk om allt blir dåligt. Tänk om maten blir äcklig. Tänk om dom har tråkigt. Varför gör jag det här? Varför rymmer vi inte?

Mest rädd är jag för att jag kommer att vara så stressad att jag inte kommer kunna ha trevligt och prata med alla som jag vill prata med och att jag bara kommer att hetsa över att fylla på faten och se till att folk har bubbel och gah!

Nr: 496

Idag har jag rekvirerat syrran avec Volvo och så ska vi göra Mobilia och handla tjugo flaskor bubbel. Göttig shoppingrunda.

Nr: 495

En sak som alltid gör mig så glad är när Musse och jag pratar. Det låter kanske konstigt, men jag har alltid komplex för att vi är tråkiga och säkert inte pratar tillräckligt mycket och det är alltid så tyst här hemma tänker jag, det saknas liv och schvung och jag är rädd för att vi är dåliga och ointressanta. Det här är ju jag som har ångest och komplex eftersom jag är just så rädd för att vara sådan, men ändå, jag tänker det ganska ofta. Men sen insåg jag i lördags att det enda vi gjorde var att prata. Modern var inne en sväng och hälsade på, vi satt och pratade, sen följde jag henne till tåget och Musse lagade spenat- och fetaostspagetti till oss och sen låg vi skavfötters i soffan och bara pratade i flera timmar. Pratade om livet och idéer och vad jag ska skriva min nästa uppsats om och efteråt tänkte jag att "Åh men vi pratar ju ganska mycket". Måhända är vi kanske inte är så dåliga och tråkiga ändå.

Nr: 494

Alltså nu har jag läst igenom opponentens kommentarer och gode tid jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det är så mycket ointelligent och ogenomtänkt kritik och i princip säger han att uppsatsen är "vinklad" och att jag bara återger mina egna åsikter och jag bah dånar lite. Det bästa är att han skrev på FB igår att "Vill du diskutera mer så finns jag här" och dum som jag var accepterade jag hans vänförfrågan i morse innan jag hade läst hans trams, det ångrar jag ju bittert nu. Och jag velar mellan att säga hur jävla fel han har (givetvis inte i dom orden) och att ignorera honom eftersom hans åsikter betyder absolut nada. Men liksom, han ska fan inte komma här och komma. Och det kanske absolut värsta, han skriver i sin lilla text att det finns några stavfel, men att "på nittio sidor får man räkna med det". Gud så storsint. Det finns inga stavfel. Mary does not do stavfel. Däremot fanns där typ tre slarvfel, som att ett t saknades i ett ord. Sånt händer! Detta kommer då från någon som inte ens kan stava rätt på namnet på disciplinens främsta företrädare. A bit rich att klaga på mig då, tycker jag. Bitch please.

Blev sjukt sur på Musse också eftersom han inte förstår varför jag blir upprörd, han bah "Ja tycker du ska släppa det nu". Återkom när du har slitit och ett miffo inte ens kan läsa innantill eller förstå vad det är han läser. Inte okej.

Nr: 493

Det absolut finaste som finns måste ju vara att ha människor som bryr sig om en. Vilken tur jag har som har såna i mitt liv. Som sms:ar och ringer och frågar hur det går. Och när jag kom hem igår från Lund satt storasyrran och Musse i köket och sjöng grattis för mig och skålade i vin och syrran hade, på uppdrag av vår far, köpt fantastiska uppsatsblommor till mig från honom, men uppmaningen att inte snåla. Han köpte blommor till sin fru varje vecka när hon levde, och han snålade aldrig. Så himla fint. Så nu har jag tre vaser med världsafina tulpaner, en färdig uppsats och ett vg. Examinatorn sa att den var utmärkt och hade typ inget att anmärka på.

Min opponent däremot gjorde väl kanske inte ett jättebra jobb, inte ens en sammanfattning fick han till, jag fick fylla i vad som var uppsatsens centrala slutsats. Jag vet, det är inte lätt om man inte är van, snarare dösvårt, men ändå. Det bästa var emellertid när jag på tåget hem gick igenom hans anteckningar i min uppsats (Han bah "Du får det här så kan du ju kolla och se vad jag har för kommentarer" och okej det var väl i all välmening men lite overkill kanske, han är en sån ung man som har en kandidat och därmed tror att han kan allt och att alla hans tankar är rasande intressanta) så efterlyser han vid flera tillfällen "enklare språk". Och lite här och var har han gjort förslag på ändringar i mina ytterst korrekta meningar, förslag som gör det platt och tråkigt och utan schvung, antagligen för att han inte förstod. Alltså jag dog. Pärlor för svin und so weiter. Jag som var glad för att jag fick en svensk och inte en dansk opponent, just med tanke på att då skulle vederbörande i alla fall kunna upskatta att den var välskriven. Så fel jag hade där. Enklare språk? Jo tjena. Det är inte riktigt så jag jobbar, jag kan fila på en formulering i en evighet. Och det är långt ifrån akademiskt fikonspråk. Jaja, you can't win them all.

Nr: 492

Jaha govänner nu drar jag in till Lund för att möta mitt uppsatsöde. Det faller sig så väl att jag har en lillasyster som dealar betablockerare, så det ska nog ge sig. Later gators.

Nr: 491

Imorn är det uppsatsseminarium. Än så länge är jag mer nervös för att opponera på den uppsatsen jag har läst, än orolig över vad de kommer att säga om min. Jag hatar att opponera på någon annans uppsats eller paper, det är så svårt och jag är alltid rädd för att jag ska missa något eller inte förstå och att examinatorn och uppsatsförfattaren ska tycka att jag är helt dum i huvudet. Därför har jag nu tretton dattasidor med anteckningar som jag ska gå igenom och sammanställa. Det är mycket möjligt at det är att gå lite overboard men vafan, hellre välförberedd än tvärtom tänker jag.

Nr: 490

Igår pratade vi om resan och jag bah "Åhh jag måste ha med böcker, kanske ska lyxa till det och köpa två nya...." och Musse bah "Ska du ha med två böcker?". Han skrattade rått när jag lite oroligt sa "Är det för lite?" och bah "Jag ska gifta mig med en pointdexter...". Men helt ärligt, resan hem tar typ tjugotvå timmar, tror han att jag vill prata med honom hela tiden? Va? I alla fall, vi har bokat hotellet i Prag, det hade galen inredning och en hel vägg (nåja) med gamla pistoler och jag bah "Åh där vill jag bo!".

Nr: 489

En annan sak: Igår satt vi i godan ro och kollade på The Wire och så bah dog Omar! Nooooooo! Vafan? Musse och jag bara tittade på varandra och "Men, dom hade ihjäl Omar?". Först Proposition Joe, som jag var mycket förtjust i, och nu Omar. Manusförfattarna har ju onekligen en väldigt osentimental inställning till sina karaktärer, men liksom kom igen, Omar? Vi är inte roade.

Nr: 488

Jag är så sjuuukt ledsen och besviken på min bror. Ni anar inte. Broren har de senaste åren kört på en mycket egen strategi, nämligen han deltar inte i familjen, svarar inte när man ringer, ringer aldrig upp, svarar aldrig på inbjudningar och dyker upp när det behagar honom och antingen tillbringar han kvällen med att röka och sms:a eller så är han kalastrevlig, det vet man aldrig. Och ingen säger något för det går inte för då "tjatar man" och det hatar han så dumma som vi är blir vi bara kalasglada när han väl känner för att nedlåta sig till att umgås med oss.

Sin vana trogen så kör han ju på samma giv inför det stundande bröllopet. Han har inte tackat för inbjudan. Inte hört av sig och sagt grattis. Inte sagt om han kommer. Nada. Igår mejlade jag honom på FB (För det är jobbigt när familjen ringer, det har han inte tid med för han är så busybusy och jobbar så mycket. Kunderna har han antagligen tid för och skulle aldrig behandla såhär, men dom är ju viktiga gudbevars, det är ju inte hans syster) och påminde honom om nästa helg och frågade om han kom och hur det var med honom och sådär. Tror ni att han har behagat att svara? Nejrå. Han har varit aktiv på FB givetvis men hemska tanke om han skulle ta och svara mig, nej det går då rakt inte för sig.

Min styvfar och tillika brorens far är lika illa på det han. Tro inte att han ringde när han fick inbjudan, nejrå. Vi sågs av en händelse någon vecka efter det och när han inte sa något frågade jag efter ett tag "Har du fått en inbjudan...?". Svaret blev det entusiastiska "Ehhh jaaa just det ja....". Inget tack. Inget "Grattis, vad roligt". Nada.

Alltså jag blir så ledsen att jag nästan gråter.

Nu är min fråga - är det okej att bete sig så? Va? Är det det? Är det jag som är mongo som för det första tycker att det är kul att umgås med familjen och för det andra skulle dö hellre än att vara så ohyfsad? Och jag vill ju säga till dom båda vad jag tycker, hur ledsen det gör mig, men jag vet ju också att det inte kommer att tas emot väl och att dom antagligen kommer att tycka att jag är ännu dummare i huvudet än vad de redan tycker. Men så tänker jag att vi ses ju ändå aldrig, vi hörs ju aldrig, så vafan spelar det för roll?

Bröllopspeppen är med andra ord minimal. Vill inte ha nåt. Vill gå till Rådhuset med Musse utan någon annan och utan att någon vet.

Det enda roliga: vi har köpt vår resa i alla fall. Nästa söndag tar vi tåget till Prag. Jag har varit i Prag för länge sen, det var mitt i sommaren och kalasvarmt men jag minns det som en väldigt fin och trevlig stad. Efter några dagar där åker vi till Budapest, som enligt uppgift ska vara en torr stad, jag tänker att det är vinden från Pustan som blåser in. Låter lovande. Efter ett par dagar där tar vi natt-tåget (med egen kupé, jojo här löxas det till förstår ni) hem via Berlin. Jag ser framför mig hur vi spankulerar på stan, går på museum, handlar picknick i någon liten butik och frukt på torget, sitter i en park och läser och äter. Åh!

Nr: 487

Jag inledde dagen det det här, eller inledde och inledde det var ett par timmar in på skrivandet när jag fnissade åt "Nu är'e boxtajm". Det blir på ricko aldrig tråkigt, fan älskar det, även om det är lite tragiskt kanske, att vara föll på jöbbet som Benke.

Har potential att bli en fin helg i alla fall. Nu väntar jag på att Musse skall göra entré i hemmet sen blir det bröd och ost och myyyyys hela kvällen lång. Närå, men nästan. Ett avsnitt av The Wire och ett av Game of Thrones ska vi hinna med, och sen lär väl jag somna antar jag, är helt övertrött nu, speedad och uppe i varv men jättetrött. Imöra ska vi på teaaaaater för att fira att Musse fyller år på söndag, och då blir det utefrulle, Konstmuseum och sen våffelfest. Gött att han fyller år på våffeldagen, det är liksom aldrig någon tvekan om vad som det skall festas på.

Viktig grej också, imorn ska vi se om vi äntligen kan boka vår resa. Prag och Budapest i april, wohoo! jag tror det när jag ser det, med tanke på hur det brukar gå för oss. Vi är väl inga doers, om man säger.

Nr: 486

Hello lovers!

Ni får förlåta mig mitt frånfälle men jag har skrivit klart min uppsats, tro't den som vill. Skickade in eländet för några timmar sen och är nu ganska mör, om man säger. Jag tyckte att jag låg så bra till, "det är lugnt jag är nästan klar", men sen så dyker det alltid upp massa grejer som ska fixas på slutet, så två timmar innan deadline kom den in. Puh! Jag har vaknat vid fyra både idag och igår för att jag har varit så stressad och uppe i varv att jag inte har kunnat sova, så då har jag gått upp och satt mig och jobbat. Innerlig tur att jag gjorde det idag för annars hade jag nog aldrig hunnit. Nu har jag i alla fall plockat undan, diskat, duschat och tvättat håret och klätt mig och sitter i soffan och dricker te och äter bröd och avocadoröra. Höll på att börja gråta innan när jag satt med Musses mac och skulle fixa pdf-format. Inte för att det var svårt men det tog säkert nästan två timmar för att möget hela tiden flödade om (Heter det så? När texten hoppar och konstrar sig? Ja ni hajjar väl i alla fall.) och inget stämde med innehållsförteckningen eller marginalerna eller nåt och gah! Men det fixade sig. Tror jag. Stackars sate som ska läsa den. Ibland tänker jag att den är kalas och bara väntar på att min lärare ska höra av sig och bah "Wow this is great" men så fantastisk är den ju klart inte. Oh well. Inlämning idag. Opponering nästa freitag. Och fredagen därpå är det mottagning. Busy busy.

On a happy note: dieten går framåt. Har typ inte ätit eller sovit på två dar och ser ut som ett härke men ett tärt härke i alla fall. Wohoo! Jag tänker på bröllopsbilderna som man kommer att få leva med resten av livet och jag vägrar dubbelhaka på dom, absolut vägrar. Tur att syrran är fotograf, hon kommer att ha ensamrätt på plåtandet.