onsdag 24 februari 2010
Säg "omelett"!
Igår på Facebook hittade jag en -TACK OCH LOV otaggad- bild föreställande undertecknad som kan ha varit det värsta jag sett på länge. Att man kan vara så ful? Unbegreiflich. Som om jag var utsläppt på försök. Alltså det var illa. Ungefär som en gång för flera år sedan när jag i en flytt hittade massa gamla bilder på mig som skakade mig så i grunden att det tog ungefär en vecka innan jag kände mig normal igen. Givetvis slängde jag alla bevisen. Nu igen alltså. Får nog ta och tänka över det här med att skaffa barn för det här är ju uppenbarligen gener som man bara inte vill föra vidare. Suck. Kände lite som Lill-Babs, ni vet när alla hennes karlar valsade in i Här är ditt liv och hon bah "Vem vill mig så illa?". Så kände jag, minus karlarna. Vem vill mig så illa att de lägger upp en sån bild? Vet ju dock att universum inte kretsar runt moi och att den som lagt upp bilden inte ens vet vem jag är, men ändå, man kan tycka att de för rent pr-tekniska skäl skulle vilja rensa ut de värsta miffobilderna. Men icke. Precis innan jag såg denna mycket olykliga bild hade jag tänkt lägg upp en bild på en tjusig donna här och säga "Så här vill jag ha mitt hår". Det var innerlig tur att jag inte gjorde det, för att nämna henne (foxy) och mig (bisarroful) i samma mening hade nog fått något, någonstans, att implodera.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Alltså, jag har hittat mitt klassfoto från 2a klass på fejsan. Med texten "varsågoda att tagga". Jag är rädd varje dag att någon ska tagga mig, jag dör nog då, stänger ner min fejsboksida och flyr landet. Så illa är det. Så jag förstår dig, tur vi är snygga nu i alla fall!!
NU? Den här bilden på mig togs för några veckor sedan! På en vernissage. Jag ser helt debil ut, håller på att säga något och luftar alla dubbelhakorna. Alltså sorgen över den fulheten går inte att beskriva. Ett klassfoto skulle jag kunna leva med, tänkte jag säga först men drar mig till minnes det från fyran och vill dö lite. Jag känner med dig, är allt jag kan säga.
Skicka en kommentar