Naturen

Jag hatar den. Verkligen. Jag har insett det en gång för alla. Jag tycker inte om naturen. Framför allt inte skogen. Jag tycker verkligen illa om den. Framför allt känner jag att den vill mig illa. Helgen tillbringades i de smålandska skogarna och allt var fine and dandy tills jag mitt miffo prompt ville inspekterna kantarelltillväxten, bah "Jag läste att de första kantarellerna har kommit upp, det måste vi kolla". Dum i huvudet är jag ibland, som bekant. Så jag drog på mig ett par gummistövlar och en kofta och Musse tog på sig godsägarkepsen och så gav vi oss iväg, ut i spenaten. Efter fem steg in i blåbärsriset började jag allerginysa och väsa och kände hur luftröret drog ihop sig. Och det var mygg och knott överallt som bet igenom mina strumpbyxor. Men det värsta är att jag verkligen tycker att skog är obehagligt. Kanske har jag läst för mycket böcker, kanske är det min uppväxt på den skånska slätten som spökar, men jag är rädd i skogen. Rädd för skogen. Det är obehagligt och skrämmande och jag hoppar till vid minsta ljud och bara väntar på att en yxmördare ska komma knatande på stigen eller hoppa fram bakom ett träd där han har gömt sig, i väntan på moi. Aldrig mera skog säger jag. Våga vägra skogen. Och det står jag för.