Det går upp och det går ned. Mest ned.

Läser andra bloggar och bah skäms för mitt liv när jag inser precis hur tomt och misslyckat och meningslöst det måste verka för de tre som läser här. Mea culpa. Mea maxima culpa. Jag kan ju försöka lätta upp stämningen med att berätta att vernissagen i fredags var som ett smärre dagis, det var käcka mammor med tjocka bäbisar och söta treåringar så långt ögat nådde. Jag var tvungen att gå in på toaletten för att försöka låta bli att gråta över det faktum att jag inte är en käck mamma med en tjock bäbis eller en söt treåring. Sucks to be me.