Forget your troubles, come on get happy

Ja var ska man börja? Jag vet inte. Allt är bara så värdo. Jag vill gråta typ varje dag, mest för att jag är med i den förbannade brf-styrelsen. Om ni visste hur jag hatar det. Om ni visste hur det enda som håller mig uppe är att jag skall gå ur till nästa årsmöte. Åh tillfredsställelsen vid tanken på det är inte att leka med. Ett litet axplock på vad jag har gjort den här och förra veckan, allt i egenskap av sekreterare (eller som vi också kallar det numera; "praktidiot"): jag har mejlat en ziljon mejl, mejl som typ ingen svarar på och ännu färre läser, kan jag tro (om ni bara visste hur desillusionerande det är att skicka mejl som ingen svarar på) jag har ringt ett antal samtal till diverse hantverkare, jag har rantat runt i huset en hel dag med ett koppel hantverkare, jag har visat runt en besiktningsman, jag har visat runt en asbestsanerare och ja, listan fortsätter. Har tagit emot nycklar, släppt in folk, släppt ut folk, you friggin name it. Och som allas jävla go to-girl hade jag igår nöjet att få min toalettstol bortmonterad för att några klåpare skulle filma avloppet. Jag säger klåpare eftersom de givetvis inte lyckade sätta tillbaka toaletten ordentligt, hemska tanke, nejnej, nu läcker den. Har fått ringa igen. Döööööör så jävla mycket på det här alltså, jag kommer att vara ett vrak innan hösten är över och rör-renoveringen har kommit halvvägs. Igår fick jag frispel på allt och på hur jag hatar mitt badrum med den nu läckande toaletten och på att jag inte klarar mer och jag rymde till Musse och bah "Rädda mig". Sen gick vi och köpte strumpor och potatis till honom. Det säger ganska mycket att ett besök på Hemköp gjorde mig på bättre humör, men så var det. Så illa är det.

Utöver allt det här så håller jag på och röjer i förråd och gömmor. Det är i och för sig fab när man väl är klar och har släng en massa skräp, det bästa jag vet är att slänga saker, men när man har skit och mög och lådor i halva hemmet och dessutom måste harva fram och tillbaka till vinden fyra trappor upp så är det sådär sköj. Jag hoppas att nu förstår att jag, tro det eller ej, har haft bättre veckor. Livet, vad gör du med mig?