Morsarvet

Det arvet, det arvet, som det spökar ska ni veta. Jag känner ibland hur jag tenderar att bli en sådan där som aldrig låter pojkvännen göra något men som samtidigt suckar över att han inte gör något. Igår, när Musse kom över och käkade middag, fick jag lägga band på mig för att inte diska ur hans matlåda och fixa lunchen åt honom, jag sa det att "Hörru nu vill jag göra det men du får faktiskt kirra det själv". Och det är liksom aldrig så att han begär eller utgår från att jag ska göra det, klart att han fixar det själv. Men jag har så enormt svårt för att låta bli att ta tag i saker, "ameh det är lika bra att jag gör det", typ. Sen undrar jag också hur mycket jag påverkas av att i alla år ha sett modern vara den som alltid "passade upp" (hatar det uttrycket) och fixade och donade åt andra. Säkert mycket. Och jag fasar för att sen, när jag och Musse bor ihop, bli den som alltid är projektledaren, men hur låter man bliiiii liksom? Jag vet inte. Ibland tänker jag att det beror på vår åldersskillnad, när jag var 27 var jag inte som jag är nu, inte alls lika mycket av en "doer" som det heter. Men sen är vi också ganska olika till vår läggning, jag är den hetsiga kontrollfreaken, han är den som rycker på axlarna och inte riktigt bryr sig. Samtidigt som jag alltid tänker att det blir bättre om jag gör det, på mitt sätt. Och då känns det ibland som ofrånkomligt att det blir som det blir. Men i alla fall, han fick fixa sin matlåda själv. Såklart. Men det var svårt, ska jag säga er. För det hade säkert blivit möcket bättre om jag hade gjort det...