Tanten slår till igen

Vissa grejjer får man ju bara för sig och kan inte släppa. Som tex har jag fått för mig att Musse inte gillar lök. Det gör han, hävdar han alltid envist, men bara för att han någon gång dristade sig att säga till mig, en lökälskare mas grande, att han inte var förtjust i för mycket storhackad lök i vad det nu var så tror jag att han inte gillar lök alls. "Näe men Musse tycker inte om lök", kan jag säga, "så vi får laga något annat". Nyss kände jag mig tvungen att mejla och höra om det var okej med lök i en pastasås jag ska göra. Jag känner mig verkligen som min mormor, som liksom bestämde sig för att det var på ena eller andra sättet, hade man en gång sagt att man tyckte om något så gjorde man det för all framtid, och därmed basta. Det var av den anledningen jag, under en herrans massa år, alltid lämnade hennes hem med en halvöppnad burk gröna pimientofyllda Figaro-oliver i väskan. Jo visst jag gillar ju oliver, men inte så till den milda grad. Mitt raison d'etre it aint, om man säger. Men hade ni frågat mormor så var det det bästa jag visste. För det var det när jag var typ sju. I alla fall, jag är som mormor. Musse gillar inte lök. Och därmed basta.