Det går inget bra nu...

Alltså det är så mycket fel på mig, så många samtal jag borde ringa och saker jag borde ta tag i. Men hatar allt som heter kontakt med sjukvården, guud det är så jobbigt. Har googlat hej vilt och läst på sjukvårdsrådgivningens sida och sen mejlade jag min läkare och bah "Jag har nog det här får jag komma på provtagning?" och tänker att hon säkert ääälskar när patienter gör så. Eller också inte. Jag tänker att antingen är jag deprimerad eller så har jag fel på sköldkörteln. Kan ju klart vara både ock, fel i huvudet och fel i min klena kropp. Gött i sådana fall. Borde också ringa och boka tid för att kolla upp urinvägskänningar som vägrar ge med sig samt ringa och fråga någon vad man gör när man tror att man lider av det här. Helt ärligt, veckan före mens, det är som att dra ned en rullgardin och allt bara blir hemskt. Nej nej rättelse, värre än vanligt. Jag borde även lista mig på en ny vårdis som har KBT-psykologer, jag har hittat en sån idag, och sen ringa och bah "Hjäääälp mig....". Det är liksom inte okej att jämt känna att allt är värdelöst och hopplöst. Men jag känner bara att orka göra det också. Oh the joy. Vicket kap jag är. Tycker så synd om Musse och alla andra som måste vara i min närhet, maken till världsatråkig människa får man ju leta efter. Anyhoow, jag ska på provtagning i alla fall och eftersom doktor Pia verkar ha som enda mål i livet att avslöja galloperande blodbrist så måste jag nu tratta i mig Blutsaft för allt vad tygen håller så att hon inte prånglar på mig mera räliga järntabletter som jag får ont i magen av. Så, mina vänner, det är min status. Hur är det med er?