Nr: 215

Men alltså det är så tragiskt, jag är ett sådant miffo. Låt mig berätta varför. Det var rena rama SNÖKAOSET i Malmö igår men yours truly tänkte att det var ett utmärkt tillfälle att fixa den sista julshoppningen för "då är det inte så mycket folk ute". Det var ju givetvis lika mycket folk ute som vanligt men det som jag inte fattar är att trots att det snöade och blåste rejält så såg alla andra ut som om de inte bekoms av det, de var helt normala medan jag var en vandrande snöboll. Och så fort jag kom in i en affär så smälte all snön och droppade från baskern ned i pannan och glasögonen och fortsatte ned från näsan och allt var blött och jag skulle hålla ordning på haldsukar och vantar och väskor som halkade ned och glasögonen satt på nästippen och svettig och varm blev jag och håret spretade ut från baskern och jag kände mig som en hundrafemtiokilofettis i en porslingsbutik medan de andra såg ut som om de inte ens märkte av snön. Hur är det möjligt? Hur? Jag fattar inte, men det måste innebära att det är mig det är fel på. Det är jag som är den konstiga, det är ni som är normala. Så kändes det. Oh well, jag är väl i och för sig van vi det här laget, om man säger. Men ändå, någon enda gång skulle jag vilja se normal ut, litta samlad och sansad. Det är väl ändå inte att begära för mycket? Näe det tycker jag inte att det är. Faktiskt.