Nr: 242

Det var spännande igår att gå på en biola där 95% av publiken utgjordes av kvinnor över femtio: det luktade väääldigt mycket parfym och av någon outgrundlig anledning skrattades det väääldigt mycket åt trailern för nya Åsa-Nissefilmen. Härligt. Eller trailer och trailer, i vår familj har vi, sedan brodern för väldigt länge sedan myntade uttrycket, sagt förfilm. Jag tycker fortfarande att det är ett fenomenalt ord. Förfilm. Men The King's Speech, gööö så bra den var. Alla var så bra, helt fab att se en så välspelad och välgjord film. Älskade Geoffrey Rush. Älskade Helena Bonham-Carter. Älskade Colin Firth, givetvis. Guy Pierce var jättebra. All in all, I löved it. Började också fundera på, när jag satt där, om jag skulle ta och kolla upp en talpedagog. Jag har stammat sedan jag var liten men numera är det inte så störande, vad jag framför allt skulle behöva är att lära mig att tala välartikulerat och tydligt. Jag pratar hopplöst sluddrigt och i racerfart, och det, ska jag säga er, är inte den bästa kombon. Undrar förresten om talpedagoger kommer att märka ett uppsving nu, om fler än jag tänker så? Om folk ringer och bokar tid men bah "Men är det som i filmen nu? Kommer jag att få övningar där jag ska svära mycket? För det gjorde han kungen." Anyhoow, det är ännu ett av alla förbättringsprojekt som jag skulle behöva ta tag i. En vacker dag så kanske jag blir en bättre Mary. Man kan ju alltid hoppas.