Nr: 258

Förfallet har satt in, mina vänner. Helt plötsligt upptäcker jag en massa, nya kroppsliga defekter. Som om jag inte hade nog som det är, tycker man. Jag har jättemärkliga utslag på ena armbågen och ett konstigt märke på ena foten. Som jag sa till ena syrran innan, "Jahaja, det är ju jävligt deppigt, nu kommer jag dö av cancer på foten, precis som Bob Marley.". Tänkte igår när jag hade lagt mig på hur jag nu måste omfamna livet och leva varje dag som den sista. Det här är alltså mitt standarläge när jag tror att jag kommer att dö. Vilket jag tror när jag antingen har ont i halsen eller när jag hittar konstiga fläckar på foten, uppenbarligen. Jag inser ju på ett plan att det inte riktigt går att komma till vårdis eller en hudläkare och peka på foten och armbågen och hävda att döden nu dyker upp i olika skepnader på kroppen, de skulle antagligen (och med det menar jag avgjort) skratta ut mig. Men ändå, det är baske mig inte lätt att vara hypokondriker.