Nr: 298

Ibland tänker jag att jag kanske är lat på riktigt. Jag kanske faktiskt inte vill göra saker. Jag brukar tänka att lat, men det är jag ju i alla fall inte, ett dåligt karaktärsdrag jag har förskonats ifrån, puh. För jag är inte den som bangar att gå upp tidigt och fixa grejjer och gå och handla och "Oj jag hann visst städa och gå till återvinningen och baka ett bröd också", den vajben litta, det är ganska typiskt Mary. I mångt och mycket är jag en "doer", som det visst heter. Men ändå, jag tror att jag är lat i själen, liksom. Lat när det kommer till svåra och jobbiga saker. Sådant som tar emot lite. Och det är ju illa. Det är ju onekligen bättre att inte orka städa men att göra det viktiga, än att vara som jag (det är aldrig bra att vara som jag) och städa och fixa men sen inte orka ta tag i allt det som faktiskt är viktigt i livet, det som ÄR livet, utan istället bah "Åh det är ett gammalt Poirot-avsnitt på tv, det har jag bara sett två gånger tidigare, wohoo, den där viktiga boken eller uppsatsen kan jag tänka på imorn istället". Liksom lite så. Är också rädd för att jag fantiserar bort mitt liv, att jag bara tänker på hur det skulle kunna vara och nöjer mig med det. Jag tror att barndoms förälskelse i skönlitteratur, en förälskelse som aldrig har gått över, är skurken här. Om man alltid har varit nöjd med att läsa om andra som lever livet, men aldrig riktigt klurat ut hur man ska göra det själv, vad ska man då göra?