Fick en så fin komplimang igår, att det känns som hos mormor hos mig och Musse. Varmt och mysigt och man kan dåsa till lite liksom. Tyckte det var fint. Känner mig ofta som mormor, och tänker på henne jämt och ständigt. Är så ledsen över att hon inte kan vara med oss längre när vi ses, och det gör ont i mig att hon bor på ett hem, även om jag vet att hon har det bra.
Skrev just till mina systrar att "Igår stirrade jag tomt framför mig och tyckte allt var meningslöst". Förstår ni hur svårt det är att hitta pluggmotivationen då? Helt jämrans omöjligt ska jag be att få tala om. Jag har exakt tjugo dagar på mig tills nästa möte med min rara handledare och gudarna vet hur det kommer att avlöpa.
Men i alla fall, meningslösheten. Ledsenheten. Den är liksom så förtärande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar