Nr: 509

Tom Regan skriver i sin bok att de allra flesta är vad han kallar "muddlers", människor som inte får en aha-upplevelse vad gäller det inhumana i att utnyttja, använda och äta djur, utan de (vi) är som folk är mest. "They muddle along" och det ena ger det andra, de läser en bok, de läser en till, de börjar ställa frågor och så en dag tittar de sig i spegeln och ser en ARA, en animal rights advocate och ja, sen så är de det. Inte helt plötsligt, inte genom någon stor uppenbarelse, utan lite i taget, sakta men säkert så kommer de dit. Jag känner att det är så för mig med veganismen (och djurrättsaktivismen om vi ska vara helt ärliga) att en vacker dag kommer jag att titta mig i spegeln och bestämma mig för att idag är den dagen som jag blir vegan och helt ställer mig på djurens sida mot allt elände vi utsätter dem för.

När jag slutade äta kött för ganska många år sedan så var det inte utifrån några vackra etiska ideal, det handlade om att jag tyckte (och fortfarande tycker) att kött är äckligt. Under ganska många år tänkte jag inte alls mer på varför vi äter kött och om det är rimligt, det handlade bara om att jag personligen inte ville göra det. Men sen, lite i taget, började jag tänka mer på det för mig märkliga att vi tar oss rätten att döda och äta djur. Att vi tycker att vi har rätt att behandla levande varelser som bildelar. Vi föder upp djur för att döda dom, är inte det groteskt? Det är ju barbariskt, jag tycker verkligen det. För att inte tala om moraliskt förkastligt.

Får jag säga vad som har hindrat mig hittills? Från att bli vegan och en ARA? Förutom att det känns svårt och jobbigt så verkar det så jävla tråkigt. Eller snarare, andra verkar uppfatta det som så jävla tråkigt. Ska man bli något sorts jämrans dåligt samvete för alla? Någon glädjedödande moralistisk surpuppa? Som aldrig kan äta något som andra äter? (Gudarna ska veta att mina svärföräldrar tycker att det är jobbigt som det är, och då är jag ändå en vansinnigt lättsam typ som alltid säger att jag kan äta det dom äter sans kött, inget speciellt behöver lagas till mig. Svärfar gillar dock att experimentera i köket så jag tror att han tycker att det är ganska kul.) Samtidigt - jag tycker att det är så himla viktigt. Och om man tycker att något är viktigt, då måste man väl också agera utifrån den övertygelsen, åtminstone för sin egen del? För att på något sätt försöka vara det man tror och tycker är en bra människa, som försöker göra bra saker. Mitt bekymmer är tror jag att jag är för analytiskt och akademiskt lagd, jag analyserar och relativiserar hela tiden mitt tänkande, istället för att agera utifrån någon sorts kategorisk förvissning. "If you find something you don't understand/don't like you have to objectify it and study it" är kontentan av vad en av mina universitetslärare sa en gång och jag tror på det. Så fort jag tycker att något är fel eller konstigt så försöker jag analysera inte bara det men också mina egna reaktioner gentemot vad det nu än är. Det har sina poänger i många lägen och man undviker förhoppningsvis den värsta dogmatismen, men det kan ju också vara ett sätt genom vilket man slipper ta ställning, slipper göra något.

I alla fall, jag känner att en dag snart, snart, kommer jag att titta mig i spegeln. Och tänka att idag är dagen när jag bestämmer mig.