Nr: 513

Maken (jag övar mig på att säga "min man", jag gjorde det igår när jag pratade med en bekant och blev möcket nöjd, dock att det får mig att känna mig lastgammal men just det, det är jag ju så det är lugnt) har varit borta över helgen, så jag har varit tout seul sedan i fredags. Eller rättare, jag har inte varit särskilt ensam alls. Förutom fredagens burgardejt hos syrran så jobbade jag igår lite i butiken jag jobbar i ibland (att jobba där innebär sitta och läsa tidningen, dricka te och prata med kollegor som kommer in och handlar så det är inte särskilt ansträngande) och sen hade jag ost- och vinkväll chez moi och idag bjöd jag in till damlunch. Så jag har varit busy. Jag kände ett behov av att aktivera mig eftersom jag är alldeles för nöjd med att ligga på soffan och läsa, det skulle jag lätt kunna göra en hel helg utan att träffa folk alls. Och litta social kan man ju ändå vara.

Så, nu har jag diskat lunchdisken och dricker te och äter bröllopstårtrerester (alltså den har varit fryst) och lyssnar på fantastiska, underbara Candi Staton. Ni MÅSTE lyssna på henne om ni inte redan gör det. Och så tänkte jag på att jag verkligen gillade Sydsvenskans reportage hemma hos Nina Björk i dagens tidning. Jag har typ två rättesnören jag försöker leva efter i relationen till andra människor: du skall icke vara fördömande av andras sätt att leva sitt liv samt du skall icke tro att ditt sätt att leva är bättre eller passar alla. Typ. För mig är det viktigt. Hajja, världen skulle vara bättre om folk inte var så jämrans fördömande och kunde inse att alla är olika och gör sina val och lever sina liv som de tror och tycker är bäst. Vi är ju bara människor som försöker göra sitt bästa. (Det här gäller ju då inte uppenbart moraliskt förkastliga val som tex att leva ut sitt böghat med lite good old fashioned gay bashing eller liknande men det hajjar ni ju). Men i övrigt, så försöker jag tänka så. Och leva så. Men vad jag gillade med intervjun med Nina var att hon faktiskt sa att vissa sätt är bättre än andra. Såhär säger hon bland annat:

 Jag har mötts av argumentet att jag signalerar status på mitt sätt och att jag skulle sätta mig på andra och påstå att deras drömmar är sämre. Visst signalerar vi status olika ur ett socioekonomiskt perspektiv. Men det innebär inte att alla perspektiv är likvärdiga. Ur ett ekologiskt perspektiv är det sämre att välja nytt framför återbruk. Om ens ideal är att ha en teppanyakihäll eller möbler med träslag från regnskogen, då är det sämre.

Jag blir glad av att hon säger det, för egentligen håller jag ju med henne. Ja det är sämre att köpa, köpa, köpa nya, dyra miljömässigt ohållbara prylar bara för att man är så inne i konsumtionssamhället att man inte ser skogen för alla teppanyakihällar. Jag har en Facebook-bekant som bara konsumerar och flyger världen över och som jag tror (jag kan ha fel, hon kanske är djupt konsumtionskritisk och klimatkompenserar arsel av sig, men i sådana fall döljer hon det väl) inte för en sekund tänker på sina val utifrån något annat perspektiv än typ "jag vill ha" och att det ska vara det lyxigaste hotellet och de flådigaste solglajjerna och jag blir matt inför den ignoransen. Vägen till helvetet kantas inte längre av goda intentioner, utan av prylar. Kanske är mitt förhållningssätt, att hålla tand för tunga och att inte döma eller ifrågasätta, bara fegt och bottnande i den gamla hederliga konflikträdslan. Kanske vore det bättre att vara som Nina. Kanske borde jag våga säga det jag ändå tycker.