Nr: 569

Jag är uppväxt i ett hem som kan beskrivas som ganska ordentligt könsrollskonservativt och stereotypt. I och för sig har jag en mor som fixar allt och som alltid målar och snickrar och donar och vars motto typ är "Ja men det går nog ska du se" men det var liksom så hemma att hon skötte barnen och hemmet och min styvfar mekade med bilen och klippte gräs och grillade på sommaren. Han är en riktig skånsk karlakarl, helt enkelt, som väldigt uttalat trodde på att dela upp sysslor efter kön. Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att han hade tjänat på en mer flexibel mansroll eftersom min känsla är att han och min mor under sitt äktenskap aldrig någonsin förstod varandra, men det vet jag ju egentligen inget om, även om det känns ganska rimligt. Nu råkar jag vara gift med en man som är i princip motsatsen till min styvfar (däremot råkar han vara ganska lik min biologiska far, vilket jag ibland tycker är lite lustigt) och trots att jag är vuxen så kan jag fortfarande tycka att det är lite, ja nästan lite exotiskt med män som min man, uppvuxen som jag är. Och det ska erkännas, jag formligen älskar att vara gift med någon som läser poesi, som älskar rosor och koltrastar och som när han kommer hem från jobbet hojtar "Älskling, googla vetelängd!" och sen ställer sig och bakar, iförd världens fulaste shorts och omaka strumpor.