Nr: 561

Men hej lilla blöggen! guud vad jag skäms som har lämnat dig så, vind för våg liksom. Lo siento. Men det blir så ibland. Mitt frånfälle har orsakats av två jobbiga tandveckor när jag allt som oftast trodde att jag skulle dö samt en väldigt spexig vecka med antibiotika för ännu en erbarmlig urinvägsinfektion. Ja ni vill kanske inte veta men tough luck säger jag. Oy ve. Sommaren har inte riktigt levererat, om en säger. Har även fått ett antal "Tack men någon som inte är fet/ful/dum i huvudet har redan fått jobbet", och det blir man ju alltid glad av, know what I mean? Gode tid. Vad jag också har fått är ett mejl från Norge med en lista på alla som sökte tjänsten där samt vilka som ingår i bedömningsnämnden. Lär ju ta ett par månader innan dom får häcken loss, sommar och allt som det är, och professorer över lag är väl inte kända för snabba ryck. Skrattade och sa till Musse att det skulle bli en bra film/bok, en misslyckad akademiker som gör allt för en doktorandtjänst och söker upp alla andra sökande och eliminerar dom, en efter en. Eftersom det här typ handlar om världens mest misslyckade människa (moi, om någon undrade) så skulle det hela sluta med att tjänsten dras in och jag får jobba som handläggare på Kassan resten av livet. Gode tid. Det kommer att hända, promesso.

I övrigt så är livet erbarmligt tråkigt, både jag och maken är rörande överens om det. Något måste göras. Igår nämndes Botswana. Nämen, inte så troligt, men gud, dör om inget händer snart. 

Jaja nog med gnäll. I övrigt så har dagen tillbringats i köket, vi har lagat mat och lyssnat på musik och druckit rosita.