Nr: 575

Det är mysko det här med sinnesstämningen, och hur det går upp och ned. Ingenting har förändrats men plötsligt mår jag så himla bra. Som sagt, allt är precis som innan, men jag känner mig snygg och bra och tycker att allt är härligt. Det kan kanske ha lite att göra med att jag inte är sjuk längre utan känner mig helt som mig själv igen, men ändå. Nu sitter jag i sängen, där jag tillbringar största delen av min tid nu när jag är sans make, och det är så jävla härligt. balkongdörren är öppen, det är folk på gården, solen ligger på och jag har hängt upp ett citrongult gammalt sängöverkast från vår sommarstuga som ersatzgardin och den fladdar så avkopplande. Jag har jobbat lite under dagen, sökt ett tråkigt jobb och inväntar nu ett styck syster med vilken jag sen ska gå till en gemensam kompis och dricka vin. Och imorn ska jag på vernissage. Jag har det väldigt bra helt enkelt.

Lite trist känns det dock att jag är på så bra humör när inte Musse är här. Det är emellertid inte relaterat, det lovar jag. Däremot känner jag att jag är mycket mer social när jag är själv, och det oroar mig. Jag är ju konstant rädd för att vi är så tråkiga och inte gör något och kruxet där är att jag vill göra saker medan Musse inte vill det. Han vill typ inte ens umgås med sina kompisar. Oklart varför. Hade han inte haft mig att dras med hade han inte träffat någon. Och när vi då faktiskt gör saker och träffar folk så upplever jag ofta att han inte tycker att det är så värst kul, vilket stressar mig enormt och gör att jag blir tråkig och skärrad och inte vet vad jag ska göra av mig. Lagom sköj om jag bara kan koppla av och ha trevligt när inte han är med, jag vill ju ha kul med honom. Men alltså det här, jag tänker på det jämt. Hur jag vill vara och hur jag är. Hur blir man det man vill vara? Hur lever man det liv man vill leva? Jag önskar att jag visste.