Going fluffy + gammalt hederligt gnäll

Alltså pojkvännen har det så jäkla bra så att hälften vore nog. Jag bah "Kom över imorn på middag jag har paj och vin! Det blir fördrink med skumpa också!". Han har så inte förtjänat det kan jag bara säga. Det allra värsta är att han får efterätt också, jag har två bunkar med fluff i frysen, snabbglass gjord på vaniljvisp och grädde. Jag bah "Hmm jag måste nog kolla läget och röra lita mer humdidum...och kanske kolla så att det inte blir dåligt humdidum..." ja ni hajjar grejjen.

I alla fall, han har det bra, unge herr pojkvän. Och så tänker jag att det vore ju tusan om han någon gång kunde säga så till mig, bah "Kom över jag har fixat alles". Men sen inser jag att det gör han ibland (dock utan samma schwung, han är lite handikappad ibland och dålig på det där med initiativ di kallart) men jag vägrar ta emot det eftersom jag blir så "Nej men jag har inte råd och det känns jobbigt om du ska betala allt så det går inte"-neggig på en gång, fastän jag vet att han gärna gör det. Och herregud, det är inte så att han betalar något för mig, det har typ aldrig hänt. Det har ALDRIG hänt. Men jag har så svårt att ta emot saker, den här känslan av att "inte ska väl jag..." kombinerat med en svår brist på pengar som gör att jag har väldigt svårt att ge något tillbaka genererar bara ångest och en känsla av underläge när jag får något eller någon erbjuder något. Alltså mitt lilla experiment (dvs mitt straff för att jag är värdelös och varken har jobb eller är klar med min utbildning och tills dess måste leva på sparade pengar) som går ut på att jag lever en bra bit under fattigdomsgränsen sätter sina spår i huvudet. Man blir inte rolig, kan jag säga. Snarare fruktansvärt snäv i sitt tankesätt. Oavsett vad det gäller så finns det en fråga (Har jag råd?) och ett svar (Nej.). Ibland är jag rädd för att jag kommer att bli tokig alternativt få bestående hjärnskador. Ni hajjar "Jo det var våren 2010 när hon bara levde på gröt och potatis, hon hämtade sig aldrig efter det igen". Ungefär så. Och nu undrar ni säkert över den där utlovade pajen och vinet, hur har hon råd med det då? Svaret är att det har jag inte, det är allmosor från den ytterst generösa modern. Ännu en sten på bördan, att morsan som inte heller på något sätt vältrar sig i pengar kostant envisas med att ge sin misslyckade dotter saker. Se där har ni något jag i allra högsta grad skäms över.