För att citera Tim Gunn: I'm concerned

Pojkvännen har frekventerat en hårsalong i Jönköping under påskledigheten. Han beskrev den nya frisyren som en blandning mellan Andres Lokko och Hitler och lite åttiotalssyntpopare. Förstår ni att jag är orolig? Han har, ehh hur ska jag formulera mig, lite speciellt hår. Hans systrar kallade honom för Svinto när han var liten, det säger väl en del. Vår kombinerade hårgenpol är inte leka med kan jag lova. Våra ungar alltså, de kommer att begåvas med ljusbrunt, tjockt frisshår med massa konstiga virvlar och självfall. Mea culpa, är allt jag kan säga.

Mitt hår är ju ett kapitel för sig, det kan vid första ögonkast se beskedligt ut men det är tjock som jag vet inte vad och fullt av dolda knasigheter. Och frisset, så fort det är fuktigt ute så går det alldeles bärsärk. Vi är nuförtiden oftast överens faktiskt, mitt hår och jag, allt tack vare min nya frisör, men vad jag avskyr mest är att jag har en aningens platt bakhuvud samt en väldigt ful virvel/bena baktill. Det funkar bra att blåsa bort den när det är blött men sen gäller det att se upp, om jag sover fel så dyker den upp. Så jag är mycket noga med att inte sova på håret utan att lägga upp det över kudden. Och på morgnarna så är nästan det första jag gör att kolla hur håret ser ut baktill, om det är okej. Helt ärligt, ibland om jag är uppe på natten så tar jag spegeln och kollar då också. Sen borstar jag lite, innan jag går och lägger mig igen. Lite tvångsmässigt kanske, men sån är jag. Alltså mitt hår, don't get me started.