torsdag 12 augusti 2010

The moment I wake up, every night, every day, I know that it's you I need, to take my blues away

Ibland blir jag rädd för hur mycket jag tycker om Musse. Om det inte framgår vill jag bara förtydliga det. Jag får ont i magen av att tänka på att han skulle lämna mig. Jag får inte ont i magen för att jag skulle bli ensam för resten av livet utan för att jag skulle vara utan honom resten av livet. Och det går ju inte. Det finns ju ingen annan som jag skulle vilja vara med. Han är inte så spännande och jag är inte så spännande och vi är inte så spännande ihop och ibland tänker jag att "Guuud är det något fel på oss som aldrig bråkar och skriker på varandra?" som inte är sådär passionerade som man visst ska vara ni vet? Eller är det okej att bara tycka väldigt mycket om varandra, utan att bråka och skrika? Jag har aldrig riktigt hajjat varför det skulle vara bevis på kärlek. Kärlek för mig är att vara snälla och omtänksamma mot varandra. Och jag pratade med en kompis om livet och kärleken och hon berättade om sin nya kille och alltid när någon annan klagar på sin äkta hälft så tänker jag att "Gode tid vad jag har det bra" för det finns liksom inget riktigt att klaga på hos gamle Mussebubben. Jo han har ganska tråkiga kläder. Han är dålig på att planera saker. Han är inte världens mest initiativrika och ingen riktig "doer". Han är precis som jag ganska feg och rädd för livet. Men han är den smartaste jag känner, trots att jag brukar slå honom i TP. Han är jätterolig. Han är snäll och säger alltid att jag är fin och bra. Jag älskar att han säger saker som "Åh vilket fint träd" och att han tycker om blommor och kan massa saker om fjärilar och grodor och grejjer. Att han ser och uppskattar sådant. Att han på midsommarafton plockar fram den stora floran för att se hur det nu var olvon såg ut. Att han nördar in sig på antika mattor och radiomottagare. Jag blir varm i hjärtat av att veta att han står och spanar efter mig i sitt sovrumsfönster på fjärde våningen när han vet att jag är på ingång, fast jag alltid glömmer att titta upp. Och som om inte det vore nog så har han världens finaste handleder. Och fina handleder är det bästa jag vet.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag blir helt rörd. Världens finaste kärleksförklaring. Så skulle jag vilja att någon sa om mig också.

M.O.J. sa...

Käraste Flinga, du är bara BÄST! ni är BÄST!