Blablablablablabla

Idag har jag suttit på bibblan och läst Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora. Tre år efter alla andra. Precis som vanligt, alltså. Först på bollen är jag icke. Jag läste den inte för att jag kände för att läsa den sådär värst mycket utan mest för att jag har haft den på listan i en evighet. För att hänga med litta, som det heter. Anyhooow, den var ju... eh sådär, om man säger. Kanske framför allt otrolig ointressant. Tänkte när jag satt där i den obekväma stolen på Malmös fruktansvärt dåliga bibliotek att jag skulle ta och skriva min egen generationsroman. Den kommer att heta Vi som aldrig sa någonting och vara renons på förfester och cigg och billig cider och Slitztjejjer men fylld av misslyckanden och fula manchesterbyxor och tandställningar. Och tystnad, såklart. Är inte det en bok ni vill läsa så säg? Jag tror att den har bästsäljar-potential. Absolut.
Innan gjorde jag popcorn och såg på Babel. Jag tycker att det är ett dötrist program och att Daniel Sjölin är riktigt dålig programledare men 1) Jag tycker att Sigrid Combüchen verkar tuff och 2) jag kände att jag var tvungen att kompensera för att jag såg på Ullared härom kvällen. Vad kan jag säga, jag hade tråkigt. Men jag vet, det finns inga ursäkter. Man vill liksom inte vara den som vet vad Ola-Conny gör på semestern.

Anyhooow igen, imorn åker jag till Småland över helgen, om nu någon undrade. Mer spännande än så blir inte mitt liv. Later gators.