På tal om att bjuda på saker

Jag stod på Hemköp förra veckan och gjorde den vanliga tillbudsinhandligen och före mig var en liten gubbe som köpte frallor (sju frallor för en tia). Och det var omständligt och meckigt sådär som det ofta är för gamlingar, inget är liksom lätt, inte ens att lägga upp en påse frallor på kassabandet. Det suckades och ojades och guud så svårt det var. När jag sen hade betalt och skulle packa ned mina varor stod han fortfarande kvar, trots att allt han skulle göra var att ta sin påse med frallor och lägga ned i sin kasse. Men se det var ett projekt större, vill jag mena. Och trots att han hade en tygkasse med sig så envisades han med att vilja lägga ned frallorna i en medhavd liten plastpåse, en plastpåse han inte för sitt liv kunde få upp. Ni vet hur de fastnar ibland och är omöjliga att öppna? Så var det. Så jag sa något vänligt och erbjöd min hjälp, gamla är ju lite fumliga. Jag tog emot hans påse men tittade inte närmare på den utan försökte bara få isär sidorna men baske mig om det gick, jag fick ge upp jag också. När jag vänder mig för att gå ber han kassörskan om att få köpa en påse och samtidigt visar han upp sin påse för henne och beklagar sig över att den inte går att få upp. Allt väl så långt kan man tycka, men, på min väg ut ur affären hör jag bakom mig hennes ytterst förvånade röst när hon säger "Men... det här är ju inte en påse, det är en haklapp från McDonalds...".

Gode tid.