Nr: 234

Hur skriver man om kärleken? Den där som man aldrig trodde var möjlig? Jag tänker på Musse jämt, vad jag än gör. Jag kan inte längre läsa en bok eller se en film, oavsett vad den handlar om, för allt får mig att tänka på honom. Får mig att tänka på oss. Jag får ont i magen vid tanken på att något kan hända honom, på att han inte skulle finnas hos mig för alltid. Ni kan liksom inte ana hur fin han är.
Och jag tänker på hur det kommer sig att jag har haft sådan tur att jag har träffat inte bara någon som jag älskar utan någon som älskar mig tillbaka. På riktigt. Någon som tar sig tid på jobbet att skicka mejl bara för att säga "Hej älskling, jag älskar dig och saknar dig. Pussar!". Vad har jag gjort för att förtjäna det? Jag tänker på dom fina jag känner som förtjänar det mycket mer. Ibland skäms jag nästan lite för hur bra vi har det.
Nu har han varit borta i över en vecka och jag saknar honom så det finns inte. Jag saknar att ha honom liggandes på min säng, fascinerat bläddrandes i en av mina Vouge. ("Hur läser man sådana här tidningar?" frågade han senast. "Köper du dom själv?". Helt oförstående.) Jag saknar att ligga bredvid på sängen och lukta på hans hals (han luktar makaroner och romrussin) och klappa på hans mage medan han läser högt ur en intervju med Kiera Knightley. Jag saknar att klia hans rygg på kvällen, när vi har lagt oss. Jag saknar att höra hans hummande ute i köket när han gör te till mig. Men nu kommer han hem, äntligen. Jag bara väntar på att han ska knacka på och säga "Älskling jag är hemma nu, hemma som din hemmafru".