Nr: 336

Stod i moderns källare innan och rensade saker och grejjer som ska flyttas och rotade i en låda och utropade "Men där är ju den vi har efterlyst - rosita-tillbringaren!" med aaaaaldeles för mycket oförställd glädje i rösten. Mormor gjorde alltid rosita i tillbringare, och när hon började se illa för ett par år sedan kunde man, om det ville sig illa, få små bitar disktrasa med i drinken. Det kom sig av att hon gärna lossade isbitarna från islådan ner i vasken, där dom sen fastnade på disktrasan. Det var väl sådär, jag föredrar onekligen mina drinkar utan wettexduk, om man säger. Men i alla fall, den fick följa med hem.

Vid ett annat tillfälle hittade jag en stor kinesisk urna som också var mormors, och sa just det, "Åh det är mormors urna...", varpå syrrans första tanke var "Men vi har väl begravt henne....?". Mormor lever fortfarande, om någon undrade. Men jag är lika illa däran, ibland tror jag att det är fel i huvudet på mig. Jag återberättade en, tyckte jag, rolig liten anekdot och mamma lyssnade artigt varpå syrran bah "Vad snällt det är av dig att du inte låtsas om att Mary sa samma sak igår" och jag blev helt "Men åhh jag minns inte att jag var här igår...". Det var jag inte heller, däremot sågs vi hos min lillasyster. Amenherregodetid.