Min terapeut säger att jag måste lära mig att våga misslyckas. That comes in handy när jag nu anmält mig till en doktorandkurs som typ skrämmer livet ur mig. Är ju inte doktorand men jag frågade läraren om jag kunde gå den och det var lugnt. Det hade ju i och för sig varit en bra idé om jag läst igenom kursplanen först, för jag missade den där lilla detaljen om ett tjugosidigt paper som ska lämnas in, plus mindre paper till alla seminarier. Men då tänkte jag som sagt att det här är ett utmärkt tillfälle att öva mig på att misslyckas, ni anar inte. Gode. Tid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Öh... men Mary, det är inget att vara rädd för. Det finns INGET som är slöare och lättare än en doktorandkurs. Doktoranderna brukar inte förutsättas läsa kursen på heltid utan föreläsarna utgår från att doktoranderna håller på med annat och lägger nivån på populärvetskaplig nivå. Dessutom kan doktorander bara få G eller U i betyg så ansträngningarna brukar vara minimala. Skönt men kanske inte så stimulerande...
Kul att du är tillbaka förresten :)
Åhhh så skönt att höra, bästa kommentaren! Tack! Nu känns det genast mycket lugnare, ska tänka på det är jag sitetr där imorn och våndas.
Skicka en kommentar