Nr: 429

Vi var ju som sagt hos Musses föräldrar i helgen och det var möcket släkt och umgänge och grejjer och på tåget hem satt vi och pratade. Det började med att jag frågade honom "Tänker du på hur du vill vara, vem du vill vara?". Det här är nämligen något jag tänker jämt på, hur jag vill vara och vilket liv jag vill ha.

För när vi satt där och pratade med en hel hög sextio-plussare så kände jag bara att "Låt mig aldrig bli som dom". Alltså, det var ju inget fel på dom, helt vanliga trevliga medelålders par som var så tråkiga att klockorna stannade! Min fasa är att bli sådan, att bli ett sånt par som inte umgås med några, som aldrig gör något och som ringer sina barn varje söndag och träffas och dricker kaffe och äter kakor när någon fyller år och säger "Jaha hur är det på"jobbet?" och pratar ränta och banklån. Alltså hellre skär jag upp handlederna är får det så, det är min mardröm. Så när vi satt där så så jag till Musse att "Ta inte illa upp men jag vill inte ha det så och jag vill inte ha ett sånt förhållande till mina barn som dina föräldrar har", att man liksom nästan inte riktigt känner varandra och inte pratar med varandra. Och han förstod mig och sa "jag vet inte ens om jag tycker om mina föräldrar" och jag tänkte bara att "Gode tid vilken tur jag har som har världens bästa familj och om det är en sak jag vet så är det att jag älskar min mor mest i hela världen". Jag var tvungen att mejla den ömma modern dan därpå och bah "Hur har du gjort, hur ha vi blivit såhär?". För vi pratar jämt och ses jämt och har så jämrans roligt ihop och vi umgås för att vi vill det, för att vi har kul ihop. Får jag välja umgås jag ju allra helst med min mamma och mina systrar, för det är dom absolut bästa jag vet.

Och jag är lite rädd för att Musse har potential för att bli sådär tråkig, jag känner att det hänger på mig lite att rädda oss från jämmerdalen, att se till så att vi inte blir så. För som en kompis sa, som Musse bodde ihop med innan, att bor man inte med Musse så träffar man inte honom, för han är inte så social eller bra på intiativ. Jag är så rädd för att han kommer att nöja sig med sitt dassiga jobb, att han tror att det är allt. Han har länge sagt det, att han kan nöja sig med ett nio till fem-gig och ett radhus i Staffanstorp, att han inte hart några ambitioner. Jag tror mer att det handlar om att han inte vågar ha ambitioner, att han inte har fått lära sig att man kan ha det, att man kan vilja mer här i livet. För jag vet att han vill mer, vet att han vill ha ett sådant liv som jag vill ha, ett liv med böcker och umgänge och där man pratar om idéer istället för tv-program.

Så på tåget hem lovade vi varandra att vi ska jobba på det, att vi inte ska bli tråkiga utan att vi ska göra allt för att bli sådana vi vill vara. Vi ska bli bättre människor, vi ska tänka stort, eller kanske framför allt våga tänka stort, våga tänka på hur vi vill vara och vad vi vill göra. Han ska skriva sin uppsats, jag ska skriva min, och vi ska utvecklas och lära oss nya saker och göra nya saker och tänka och prata och läsa och aldrig, aldrig någonsin bli sådana som inte vill ringa till barnen för att "vi kanske stör" (Här kommenterade Musse att om Barbara någosin har tänkt den tanken så har hon efter det ringt för att berätta det, vilket är min mor på pricken!) och som bara pratar om vilket köpcentrum som är bäst och vad det senaste barnbarnet har hittat på. Alltså. Dör.

Livet. Så jäkla svårt.