Nr: 446

Till det förestående bröllopet (jag vill alltid säga "bröllopet" eftersom det för mig är mottagning och sen vigsel avec brunch, bröllop är för mig vit marängklänning och körrka) så har jag bjudit in min far. Det kan ju tyckas vara ett ganska vedertaget förfarande, men med tanke på att vi sågs för första gången för ungefär ett år sedan så är det kanske inte helt självklart. Alltid när folk frågar hur han är och hur det är att träffa honom så säger jag samma sak "Han är väldigt trevligt. Vi är ganska lika." Han ÄR väldigt trevlig. Och vi är ganska lika. Gillar mycket samma saker, som konst, mat, filmer, böcker, museum och utställningar, gamla möbler och prylar, långa promenader, och vi verkar ha ganska mycket samma inställning till livet och vad som är viktigt (typ inte melodifestivalen och köpcentrum). Han är också melankolisk av sig och kan mejla "Igår kändes allt meningslöst" och jag förstår precis känslan.

Men han tror nog att jag har tänkt mycket mer på honom under åren än vad jag har gjort. Och det känns så svårt, liksom lite taskigt att säga att "Näe det har jag inte gjort", när han såklart har tänkt på mig och min syster. Men som jag har sagt till honom, och som jag sa till Musse när vi pratade om det härom dagen, att med en mor som min så behöver man inte så mycket mer. Hon har hela tiden varit nog. Aldrig någonsin har jag känt att någon eller något har saknats. Och det kan nog inte vara det lättaste att vara far till Barbaras barn, med tanke på hur självlysande och sådär magnetiskt tilldragande hon är och alltid har varit. Med henne har man aldrig tråkigt och saknar som sagt aldrig något. Hon är technicolor i en svartvit värld, min vackra mor, och om jag är ens en tiondel som hon så kan jag skatta mig oändligt lycklig.

Så, det här är till min mor, som aldrig har låtit mig eller mina syskon tvivla ens ett ögonblick på hur mycket hon älskar oss och som alltid gör allt hon kan för oss och bara vill oss väl och hela tiden visar det, det här är till henne på alla hjärtans dag. Barbara, du fick ingen choklad i år, förlåt för det, men jag älskar dig. Väldigt mycket.