måndag 20 februari 2012
Nr: 458
Mitt hår är en följetong, och inte av den bra sorten. Det är tjockt som en hästman, frissigt och fluffigt men vad jag antar kan beskrivas som självfall (vilket är lika med att det gör vad som faller det in) och det understa håret i nacken är som tagel, grovt och lockigt och mörkbrunt, medan överhåret är ganska fint och ljusbrunt. Vad jag än gör blir det knas, och jag får aldrig rätt på det, och jag hitta aldrig något bra shampoo. Förra veckan köpte jag ett ekologiskt lavendelshampoo som gjorde det sjukt strävt, så det var sådär. Nu har jag tänkt testa apotekets mjällshampoo och lite bäbisolja i topparna, och hoppas att det blir lite mjukt och inte så flygigt och frissig. Antagligen kommer jag att se ut som vanligt, det vill säga som en hårboll. Varför jag delar med mig av det här? Ja se det kan man fråga sig oroligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Förlåt, kan du ta det där igen? Strassdekorationer och cut-outs i midjan? Jag orkar inte.
Hell yes min känsla också. Och hårförlängningar och nya naglar, icke att förglömma.
Klänningarna var specialimport från Kina, fick jag höra. Det kostar på när man ska hitta smaklösa tärnlänningar.
Jaa jag är en hemsk människa.
Jag är som vanligt efterbliven och har kommenterat på fel inlägg men okej, fortsätter här ändå.
En sak som jag faktiskt tänkte på, bli inte arg nu, när jag läste om ditt inlägg, det var att jag har fått väldigt mycket skäll av mina närmsta vänner angående mitt förakt mot C:s nya flickvän. Jag har alltså gått on and on about hur jag föraktar henne och hennes stil och hennes föräldrars bakgrund och hur de beter sig (mamma har vittnat från födelsedagskalaset). Mina vänner påstår att jag bär på ett ganska så obildat klassförakt, och de har fått mig att skämmas väldigt mycket för det.
Så nu har jag försökt jobba på det lite grann och mer typ försökt embracea att de är som de är, de där människorna, och att jag inte behöver känna att jag har något gemensamt med dem, men att jag absolut inte har någon rätt att döma dem för vilka de är och för vad de gillar och tycker är kul/fint/intressant.
Det är svårt, men jag skämdes ganska mycket när mina bästa och smartaste vänner sa att jag var klass-rasist.
Jamen gud, problemet är egentligen inte dom utan att jag och dom inte passar ihop. Dom får vara som dom vill och gilla vad dom gillar, det är helt okej med mig, men jag mår så dåligt i dom sammanhangen.
Jag förstår och tycker själv att allt det jag skrivit låter stört och bortskämt och snobbigt och klassrasistiskt (bra ord!) och jag kan inte riktigt förklara varför det gör mig så beklämd. Vad jag mår dåligt över är inte hur dom är per se (utöver tårtmongot då kanske) utan vem jag blir i deras sällskap.
Kanske är det för att det jag är mest rädd för är att vara sådan som det känns så jobbigt, att jag är rädd för att jag inte ska kunna hålla på Mary-heten utan uppslukas av dom? Jag vet inte.
Jag tror också att det är för att jag i så många år har känt så, i och med min styvfars släkt, och att jag då alltid kände att dom föraktade mig (något som också luftades ganska ofta, i form av akademikerförakt bland annat). Jag föraktar inte dom och det är helt okej att ha nada gemensamt, men hur ska man umgås med människor till vilka man har noll och intet att säga?
Skicka en kommentar