Nr: 459

Men bröllopet då, undrar ni, varför var det så illa? Ja var ska jag börja? Jag var tvungen att sms:a ena syrran, bah "Min själ dör lite". Vet ni känslan när man sitter i ett rum fullt med folk och känner sig ensammast i världen? För mig finns inget mer vansinnigt, mördande själsdödande än det.

Jag klarar inte att tvingas prata om världsatråkiga saker med världsatråkiga människor som inte är ett dugg intressanta och inte är ett dugg intresserade av mig (det där med att jag oroade mig för att jag skulle behöva förklara vad jag sysslar med hade jag ju inget för, om man säger). Och det här låter ju klart sjukt otacksamt och ogint när dom var vänliga och bjöd in oss, jag är medveten om det, och det är ju givetvis mig det är fel på och inte dom. Dom är vanliga, trevliga människor, it's not them, it's me. Och tro nu inte att jag är en surmupp, jag anstränger mig och är trevlig och "Jaha och ni har barn, hur gammal då.....jaså han är hos farmor men så skönt att få en kväll för er själva kanske?" och "Hur var svensexan då, vad gjorde ni?" och "Jaha led-lampor säger du, är det bättre än lågenergilampor....?". Men det kommer liksom till en punkt när det inte går längre, det bara går inte. För det är så, min själ dör. Min själ dör och jag känner hur jag blir en sämre, tråkigare, fulare Mary i deras sällskap. Jag kan inte annat än vilja dö när bordsgrannen är en fyrtioårig bilförsäljartyp som tycker att höjden av spexighet är att ta en smaklöst stor bit tårta och sen skryta om det för sina bordsgrannar. Jag lovar och svär att han satte slipsen i pannan frampå småtimmarna, jag lovar. Utan finess dör Mary. Jag vill att allt ska vara fint, att man ska prata fint, bete sig fint, ha det fint. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Fulhet, ofiness, ohyfs, allt det skaver så i mig, det gör mig ledsen och ger mig ont i själen.

Kanske är det för att jag, genom min styvfars släkt, har mångåriga efarenheter av att vara ufot i sällskapet, den tystlåtna bokmalen som inte kan diskutera v8-motorer ens om livet hängde på det, som det här söker mig extra mycket, eftersom jag vid dylika tillställningar blir den jag alltid kände mig som i deras sällskap, en oviktig människa. För hur ska man annars tolka det? Hur många tillställningar har jag inte tillbringat med att vara artig och trevlig och fråga om allt som kan frågas om utan att någonsin få en fråga tillbaka om vad jag sysslar med eller om något som kan intressera mig? Det är ziljoner. Och jag mår så sjukt dåligt av det. Jag försvinner då. Jag blir suddig i kanterna när allt det som är Mary, allt det som jag tycker är bra och viktigt framstår som totalt ointressant och oviktigt för alla andra. Då blir jag ful och liten och tråkig, jag blir allt det jag inte vill vara.

Men det värsta, det absolut värsta kommer här: Jag fick intrycket att det fanns några där (bland annat tårtmongot) som är sådär "härligt spexiga typer och glada gamänger" som skulle kunna tycka att det vore skitkul att överraska mig och Musse när vi gifter oss. Typ dyka upp objudna vid rådhuset. Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det, alltså hemskheten i det, ni förstår inte. Och liksom, VEM skulle komma oinbjuden till ett bröllop? Svaret på det är ju folk helt utan stil och hyfs så då faller det sig ju naturligt när man tänker på det. Och det blev ännu värre när svärmor bah "Ja men sånt får man räkna med när man gifter sig, de gör det för er skull". Om någon dyker upp objuden på mitt bröllop, jag är ledsen men då får vederbörande skylla sig själv. It won't be pretty, is all I'm saying. Musse delar tackom och lovom min inställning. Jag citerar "Om dom kommer oinbjudna har jag inga problem med att förskjuta dom". Nu tror jag inte att det kommer att hända, det här är småbarnsföräldrar som förhoppningsvis har bättre saker för sig och som praise the lord inte bor i Malmö. Men på allvar, jag kan inte släppa det. Tack och lov för mina systrar som kommer att bilda försvarsmur, det har dom lovat.

Jag har hela tiden lovat mig själv att inte bli en sådan som har svärfamiljs-issues, som inte skriver till Magdalena Ribbing eller till Insidans frågespalt och beklagar sig, men nu vette honken alltså. Hittills har min inställning varit att eftersom jag vill att Musse ska följa med på mina familjegrejjer så får jag ju vara a good sport och följa med på hans, men det måste nog revideras nu. Jag attackmejlade modern och systrarna innan och bah "Om vi får barn och jag dör måste ni ta hand om dom och se till så att dom blir som vi". Och då menar jag inte för att Musse inte skulle kunna ta hand om dom, det skulle han göra kalas det är jag övertygad om, men ni hajjar hoppas jag. Så att dom får finess och lär sig att livet kan vara stort och fint, att man kan göra allt man vill och att det är trevligt med tygservetter och silverbestick. Typ.

Gode. Tid. Giv mig styrka.