Nr: 493

Det absolut finaste som finns måste ju vara att ha människor som bryr sig om en. Vilken tur jag har som har såna i mitt liv. Som sms:ar och ringer och frågar hur det går. Och när jag kom hem igår från Lund satt storasyrran och Musse i köket och sjöng grattis för mig och skålade i vin och syrran hade, på uppdrag av vår far, köpt fantastiska uppsatsblommor till mig från honom, men uppmaningen att inte snåla. Han köpte blommor till sin fru varje vecka när hon levde, och han snålade aldrig. Så himla fint. Så nu har jag tre vaser med världsafina tulpaner, en färdig uppsats och ett vg. Examinatorn sa att den var utmärkt och hade typ inget att anmärka på.

Min opponent däremot gjorde väl kanske inte ett jättebra jobb, inte ens en sammanfattning fick han till, jag fick fylla i vad som var uppsatsens centrala slutsats. Jag vet, det är inte lätt om man inte är van, snarare dösvårt, men ändå. Det bästa var emellertid när jag på tåget hem gick igenom hans anteckningar i min uppsats (Han bah "Du får det här så kan du ju kolla och se vad jag har för kommentarer" och okej det var väl i all välmening men lite overkill kanske, han är en sån ung man som har en kandidat och därmed tror att han kan allt och att alla hans tankar är rasande intressanta) så efterlyser han vid flera tillfällen "enklare språk". Och lite här och var har han gjort förslag på ändringar i mina ytterst korrekta meningar, förslag som gör det platt och tråkigt och utan schvung, antagligen för att han inte förstod. Alltså jag dog. Pärlor för svin und so weiter. Jag som var glad för att jag fick en svensk och inte en dansk opponent, just med tanke på att då skulle vederbörande i alla fall kunna upskatta att den var välskriven. Så fel jag hade där. Enklare språk? Jo tjena. Det är inte riktigt så jag jobbar, jag kan fila på en formulering i en evighet. Och det är långt ifrån akademiskt fikonspråk. Jaja, you can't win them all.