Nr: 495

En sak som alltid gör mig så glad är när Musse och jag pratar. Det låter kanske konstigt, men jag har alltid komplex för att vi är tråkiga och säkert inte pratar tillräckligt mycket och det är alltid så tyst här hemma tänker jag, det saknas liv och schvung och jag är rädd för att vi är dåliga och ointressanta. Det här är ju jag som har ångest och komplex eftersom jag är just så rädd för att vara sådan, men ändå, jag tänker det ganska ofta. Men sen insåg jag i lördags att det enda vi gjorde var att prata. Modern var inne en sväng och hälsade på, vi satt och pratade, sen följde jag henne till tåget och Musse lagade spenat- och fetaostspagetti till oss och sen låg vi skavfötters i soffan och bara pratade i flera timmar. Pratade om livet och idéer och vad jag ska skriva min nästa uppsats om och efteråt tänkte jag att "Åh men vi pratar ju ganska mycket". Måhända är vi kanske inte är så dåliga och tråkiga ändå.