Nr: 534

Åkej, ska vi prata lite allvar nu? Om fattigdom och människors totala brist på empati? Ja jag tror det. Om P1-dokumentären om Frida, som inte har några pengar och inget jobb. Eller som jobbar när hon får jobb, lite här och var. Som har så lite pengar att hon inte har råd med mat, så att hon går ned i vikt så mycket att hennes mens försvinner. Som ibland stjäl toalettpapper på restauranger, för att hon inte har råd att handla. Näe det är kanske inte mästerlig dokumentär, det tycker jag väl inte, men den är värd att lyssnas på. Framför allt tycker jag att man ska läsa kommentarerna och fundera över var solidariteten och medmänskligheten har tagit vägen och hur det kommer sig att så många har anammat den nyliberala retoriken som går ut på att det är ditt eget fel om du inte är en framgångsrik entreprenör och där den första tanken inte är "Åh naj stackars henne vilket ruttet system" utan "Varför sitter hon där och gnäller och mina skattepengar ska verkligen inte finansiera hennes slackerliv JAG har minsann tagit mig igenom juridikstudier på massa extraknäck och jag klarade mig det kan hon också göra om hon bara vill!". Alltså vad är det för FEL på folk? På allvar. Vad är det för fel? Hur kan man vara så.....så fullkomligt hjärtlös och avtrubbad? Något av det värsta jag vet är människor som enbart utgår från sin egen lilla verklighet och lilla erfarenhet och som inte för ens en sekund kan eller vill tänka att andra kanske, bara kanske, är annorlunda och att det som gäller för mig kanske inte är giltigt för alla. Att hon visst har en bostadsrätt upprörde många. "Då är hon ju inte fattig, om hon sitter på en lägenhet i halvmiljonklassen". Men OCH? En gång i ti'n kunde hon köpa en lägenhet. Bra för henne. Det är baske mig ofta billigare att bo i bostadsrätt än hyresrätt. Och vad har det ens med saken att göra? Och hon berättar om en gång när hon var så sjukt hungrig att hon handlade två hamburgare på stan. Hon åt en. Sparade den andra. Sen ångrade sig för att hon hade kunnat handla mycket mer mat för dom pengarna på typ Lidl. Det upprörde också alla petimätrar. "När JAG var fattig så skulle jag aldrig komma på tanken att handla burgare, sicken lyx, nä fy hon måste ju vända på slantarna....". Och så dom härliga kommentarerna om att "Handlar hon smink? För vissa tjejer prioriterar ju utseendet framför mat och så..." underförstått att om du är tjej och fattig så ve dig om du handlar något som inte är livsnödvändigt. Näe, är man fattig ska man bara vara fattig och absolut inget annat. Man får aldrig någonsin, ens för en sekund, tänka tanken att man skulle vilja handla något roligt, något gott eller något fint. För då är du inte fattig, nej du måste förnekas allt sådant som alla andra tycker sig ha rätt till. För när man är fattig får andra bestämma vad det är okej eller inte okej att lägga pengarna på. Någon upprördes till och med över att hon drack te! Te! Det var lyx och dyrt. Jag kan av erfarenhet meddela att Konsums svarta pås-te kostar nada och om du svänger på en sån påse tre gånger så har du te för ett bra tag framöver. Litet tips bara. (Att hon i sitt lyxte doppade ett knäckebröd utan pålägg, det verkade i alla fall få godkänt. Vem vet vilka känslor smör hade kunnar röra upp, det kanske är att likställa med att äta något så frivolt som bakelser och bubbel, vad vet jag.)

Och jag blir så sjukt förbannad, både på dom nyliberala "Hon får skylla sig själv"-ivrarna och på klagokören som anförs av ett gnälligt "JAG hade det mycket värre men klarade mig ändå", att jag blir matt. Fullkomligt matt. Av idiotin. Av empatilösheten. Om jag förstår dom rätt så får man alltså aldrig klaga för att någon annan kan, möjligtvis, någon gång, någon stans ha haft det lite, lite värre. Så har någon varit fattigare än Frida så är hon med andra ord inte fattig utan bara bortskämd och gnällig.  Att människor är olika och har olika förutsättningar, nä men den lilla detaljen kan vi ju glömma. Och det här med olika förutsättningar leder ju osökt in på den härliga och numera allerstädes närvarande retoriken som gör gällande att om du någon gång i livet har tagit ett mindre bra beslut, som i Fridas fall att hoppa av skolan och inte gå klart gymnasiet, ja då har du också förverkat rätten till alla former av sympati, för all framtid. För då är det DITT EGET FEL att du inte är jätterik och lyckad och framgångsrik. Då får du SKYLLA DIG SJÄLV. För ALLA kan bli jätterika och lyckade eftersom alla har EXAKT SAMMA FÖRUTSÄTTNIGAR i livet så kom baske mig inte här och gnäll utan ta dig i kragen. Jomen. Så är det. Det vet jag bestämt.

Vad hände med att försöka sätt sig in i någon annans situation? Vad hände med medmänskligheten? Hur svårt kan det vara att visa lite sympati, och inse att hon har det asjobbigt, utan att på en gång framhäva att "Jag minsann har det värre"? Varför är människor så ogina? Varför är det så svårt att vara lite....ja lite snäll?

Jag förstår Frida så sjukt väl. Och tycker så sjukt synd om henne. Inte för att det hjälper. Jag tycker inte att hon ska skylla sig själv. Jag tycker inte att det är hennes fel. Jag lever på så lite pengar att jag inte vill säga det, men har det ändå oändligt mycket bättre än vad hon har det. Jag vet precis hur det är att köpa något, det kan vara hur litet som helst, som ändå känns onödigt och ångra sig och bah "Men åh för det hade jag kunnat köpa en burk tomater då hade jag haft soppa till nästa vecka". Jag vet hur det är att aldrig kunna göra något. Att inte kunna dricka kaffe ute utan att det innebär ett rejält hål i budgeten. Det suger på så många plan att inte ha pengar. Och som sagt, då har jag det ändå så enormt mycket bättre än många, trots att jag lever under existensminimun.

Men det här med pengar, eller avsaknaden av dom, det handlar ju inte bara om att kunna köpa saker. Det handlar ju om att vara människa. Ibland kan jag överväldigas av en enorm vilja att få känna mig normal, att få känna mig som alla andra människor. Kan överväldigas av en lust att köpa något, vad som helst, som inte är havregryn eller mjölk. Kan överväldigas av känslan av hur fantastisk det skulle kännas att gå på stan som en lyckad människa och kunna köpa en bukett blommor utan eftertanke, utan att behöva räkna efter hur mycket jag har kvar och hur mycket det kostar och "då har jag inte råd med mjölk imorgon". För det är ju så, i det här väldigt konstiga konsumtionssamhället vi är en del av så mäts ju mänskligheten och lyckadheten i köpkraft. Det är genom ditt konsumerande du blir en deltagande människa. Kanske är det genom det som du faktiskt alls blir en människa.

I samband med kravallerna i London härom året skrev Zygmunt Baumann en väldigt bra krönika, publicerad i DN om jag inte minns fel, i vilken han analyserade upploppen, visserligen i termer av utanförskap men ett utanförskap som baserades just på avsaknad av köpkraft. Människorna som plundrade butiker och stal varor var sådana som i vanliga fall inte hade ekonomisk möjlighet att ta del av konsumtionssamhället, men som nu såg sin chans att tillskanska sig allt det dom annars inte hade råd med. Han skriver: "We are all consumers now, consumers first and foremost, consumers by right and by duty. [...] For defective consumers, those contemporary have-nots, non-shopping is the jarring and festering stigma of a life un-fulfilled – and of own nonentity and good-for-nothingness. Not just the absence of pleasure: absence of human dignity. Of life meaning. Ultimately, of humanity and any other ground for self-respect and respect of the others around."

Inte undra på då att somliga verkar sakna all förståelse för någon som inte kan delta i konsumerandet, verkar förfäras och uppröras inför någon som saknar den köpkraft som behövs för att vara en del av samhället. Hon är ju faktiskt inte en del av mänskligheten och socialiteten. Hon är ju inte en av oss.