Nr: 533

Status just nu: inte så jävla bra. Jag "uppdaterar" min sida på LU:s jobbsökningssajt = vill på allvar ta livet av mig. Alltså ni anar inte hur dålig jag är. Skulle ju med glans klara av alla dom jobben jag tänker söka men med mitt sugiga cv finns det ju inte en chans i helvete att dom gör annat än skrattar när dom få in min ansökan. Det hade i alla fall jag gjort.

Innan den här dagen blev hemsk och ångestframkallande så har väl helgen varit bra. Igår hade vi några kompisar över på middag och det var "lyckat" som man säger. Musse lagade väldigt god (vegansk) raviloli, vi åt chokladtårta (yet again!) och vi pratade inte om bolåneräntan utan om musik och film och kom fram till att The White Album på alla sätt är en märklig och inte särskilt bra skiva. Gravt överskattad och sjukt ojämn. Helt ärligt: Förstår sig någon på Why don't we do it in the road? Eller Everybody's got something to hide except for me and my monkey, för den delen? För att inte tala om Ob-la-di Ob-la-da? På ricko, HUR gick det till? Hur är det möjligt att ingen tog Paul åt sidan och bah "Du, är du verkligen nöjd med den låten? Känns det inte som att den är lite.......jönsig?". Jag hatar jönsiga låtar, har heller aldrig klarat av When I'm sixty-four, till exempel.

I bröllopspresent av syrran och hennes man fick vi en liten, dösnygg och urbra skivspelare. Det var trevligt. Mindre trevligt är det faktum att jag vid flytten förra sommaren sålde alla mina bra LP-skivor eftersom jag inte hade haft fram dom på tio år och ändå inte hade något att spela dom på. Man kan väl säga att jag ångrar mig bittert. Kommer aldrig att göra mig av med något, någonsin igen. Kvar finns nu möget, sådant skivhandlaren inte ville ha för att det citat "inte säljer" eller sånt som bara vad gammalt och repigt. Till den senare kategorin hör moderns gamla Beatles-skivor, som vi gick igenom igår. Till min stora sorg är Rubber Soul, min absoluta favorit, i princip olyssningsbar och bara hackar. Men alltså, ni anar inte hur mycket bra grejer jag sålde. Alla mina Led Zeppelin. CSNY i originalpressning. Nypressade The Byrds-plattor i limited edition-utgåva. Gah! Innerlig tur dock att han inte ville ha Tusk, så den har jag kvar i alla fall.