Nr: 549

Jahapp, då var ansökan inskickad! Klickade på send igår, efter att ha fått hjärnblödning av ännu en onlineansökningssajt, som jag dessutom inte förstod, vare sig på engelska eller på norska. Dom bah "Jaha hon kan inte ens läsa innantill den går i dokumentförstöraren....". Alltså, jag tycker att det är en jättebra ansökan och att mitt projekt är helt jävla astufft men vafan, det känns ju inte ens lönt att hoppas. Men jag satt igår och läste min text för femhundrade gången och tyckte helt ärligt att det var typ det bästa jag har skrivit någonsin, rent textmässigt. Så det har jag i alla fall lyckats prestera. Alltid något.

Det enda jag vill nu är typ att titta på tv-deckare och äta chips, men se det ska jag inte göra för idag åker vi till Småland över helgen, till Musses päron. Och jag är lite orolig för maten. Det är jobbigt redan innan att jag är vegetarian och jag har bett Musse att inte säga något om veganismen, men nu känner jag att det är lite jobbigt. Dels är det jobbigt för att jag inte vill äta mjölk och ost och grejjer, och dels är det jobbigt för att nu kommer jag att äta mindre, att tacka nej till en hel del, och det kommer inte att tas emot väl.

Svärmor menar väldigt väl, men det är ett konstant, oupphörligt kommenterande om vad man äter, att man måste äta mer och att vi äter så lite och "Ni är så smala och ta mer nu", gärna följt av att hon lägger upp mer mat åt en. Och det funkar så katastrofalt dåligt på mig. Jag har aldrig tyckt om när någon lägger upp mat åt mig eller gör en smörgås åt mig (det var ungefär det värsta jag visste som liten, man kunde alltid räkna med att det blev fel med alldeles för mycket smör eller något annat räligt) och jag tycker definitivt inte om när andra kommenterar vad eller hur jag äter. Framför allt tycker jag inte att man gör det. Jag är en vuxen kvinna som äter det jag vill, om jag äter mycket eller lite av något är inget någon annan behöver bekymra sig om, ännu mindre kommentera, såvida det inte är hälsovådligt. Och det här stressar mig något enormt. Redan nu, innan vi åker, tycker jag att det här är jobbigt. Och är stressad. Att hela tiden behöva försvara sig och säga "Nej tack och jag är nöjd och jag önskar inte mer", alltså jag blir helt matt. Mormor höll också alltid på så. Det var ett evigt mattjat och åt man lite var det dåligt, men åt man mycket var det lika illa. Allt skulle bli mycket trevligare om jag fick äta ifred. Jag tänkte på det när syrran och jag hälsade på vår far på Öland, och jag efter ett tag kom på varför jag kände mig så avslappnad och trevlig, det var för att det inte en enda gång sas något åt det hållet. Vi lagade mat och han gjorde rabarberpaj och när vi åt så var det "Är alla nöjda? Någon som önskar mer?" men inga andra frågor. Inget tjat. Så sjuuuukt skönt.

Hur som helst, jag känner att jag i alla fall har blivit mer vän med veganismen, och det känns ju bra. Jag har lärt mig att dricka te utan mjölk, att äta gröt utan mjölk samt insett att tofuglass är väldigt gott. Wohoo! Än så länge känns det i och för sig mest som om jag bara har tagit bort saker, utan att lägga till något, men det ger sig vad det lider tänker jag. Får jag den där tjänsten bara så har jag råd att handla mat igen. Och kanske klippa håret. Det hade behövts.