fredag 23 april 2010

Jag köpte ett par byxor. Jag klippte håret. Jag känner mig lite som en ny människa. Faktiskt.

ÄLSKAR mina nya byxor. Älskar även Humanas rea, men det vet ni ju redan. Idag slog jag till på ännu ett par slacks, beigea med guldknappar. Och igår hade jag, tack vare mina nya böxer, något av en uppenbarelse. En uppenbarelse som går ut på att jag hädanefter tänker strunta i hur jag ser ut. För igår kände jag bara att jag skiter i om byxorna är fula eller om mina lår ser stora ut i dom, för det var nämligen exakt sådana byxor jag var ute efter och exakt så jag ville se ut så bu-fucking-hu om det inte är snöggt för det struntar jag i. Jag skiter i mina lår, jag orkar inte nojja över min mage längre. Äre fult så äre kanske det men vafan bryr jag mig om det? En uppenbarelse, indeed. Hädanefter tänker jag bara ha på mig sådant som jag känner så i. Jag tänker bara ha på mig "jag skiter i det"-kläder. Det låter kanske lite negativt men alls icke, det är bara bra. För kläder ska liksom kännas rätt. Just nu älskar jag stora lösiga, plösiga kläder som faller runt kroppen. Min bästa kappa är en stor svart sak som liksom böljar efter mig. Känner mig fabulös i den. Dessutom har jag klippt ännu en decimeter av håret, det är rakt och kantigt och avklippt och kortare än vad det har varit på säkert tio år och jag ÄLSKAR det också. Jag är trött på att vara söt (missförstå mig rätt, jag har aldrig varit söt och det vet ni ju), jag vill se äldre och hårdare och kantigare ut. Den nya Mary är på gång. Jag tror att jag gillar henne.

1 kommentar:

Dramadrottningen sa...

Vägen till himmelen kantas av slacks, hör jag!